Slånbär hade litterär klang. Slånbärsdricka dracks i böcker, hade vi för oss. Liksom slånbärsgin – eller sloe gin som det heter på Storholmen. Hade sett det i en gammal kriminalnovell av James Hilton, mest känd för ”Goodbye, Mr Chips” där man bara drack te.
Slånbärsdricka låter som nektar som historieätare pimplar vid luktande luntor, en blågrådaskig dryck till barkbröd från den svenska fattigdomens tid.
Kort sagt, det stod ett skimmer kring slånbär.
Så blev vi med tomt, avstyckad mot grannen med en slånbärshäck som med åren växt kämpahög och kämpabred som scenen i Macbeth där skogen kommer vandrande. Häckens invasiva utskott i gräsmattan har vi ägnat somrarna åt att klippa bort. Men vad blev det av slånbären? Häcken har inte frambringat många bär under tjugo år.
Om våren blommar den som vackert vitt skum. Blommorna sitter så tätt att man tror att det ska bli mörkt med slånbär till hösten. Men det har inte skett. Förrän nu då vi såg mängder av slånbär i häcken. Vid närmare påsyn dock bara ett på varje taggbevuxen kvist.
Men vad gör det när man ser fram mot likör och litterärt bevingad ginshot? Man plockar.
Slånbären växer inte i klase. På varje slånbär går det fjorton långa taggar som man sticker sig på. Dessutom sitter slånbären högt i häcken och skyms i skymningen. Man får klänga och klättra och riva sig på taggar som gör allt för att man inte ska komma åt bären.
Taggarna vill ha bären för sig själva. De påminner om mannen som sitter vid pianot på en fest och tillfrågas om han spelar piano.
– Nej, men jag hindrar andra från att göra det.
För att göra processen kort tog jag en sekatör och klippte mig målmedvetet in i häcken, gren efter gren, kvist efter kvist. Taggarna trilskades, trasslade in sig i varandra och stack små ettriga hål på händer och armar, det blödde och sved medan höstmörkret föll liksom skimret från ett bär vars litterära klang förlorar sig i ett töcknigt fjärran.
Men likören kan ju bli bra ändå.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om skönheten i ett par välputsade skor.
