Titta, sa frun och tittade själv ner på den snöblandade trottoaren utanför vår port.
Där stod en galosch, men inte vilken som helst utan en galosch av den omisskännliga sort som bara jag verkar besitta.
Till skillnad från andra galoscher består den av en gummisula med en knappt märkbar uppvikning på sidorna där man sätter ner skon och sedan får loss den lika lätt igen.
Köpte denna praktiska galosch i ett smällkallt och isigt Kanada för tretti år sedan.
Nu stod den ensam och urkliven på trottoaren och hade av allt att döma gjort sitt.
Den andra galoschen satt kvar på andra foten eller skon men eftersom galoscher bara kan uppträda i par fick den också stanna hemma.
Dessutom skulle vi till Östermalm där det är matta i trapphusen och mindre behov av galoscher.
Dock hade vi med ålderns rätt missuppfattat adressen och fick irra en halvtimme till ett av de åttiårskalas som förgyller vår tillvaro.
Vi steg in till ett digert dukat kaffebord med tårtor, bakelser, sju sorter bullar och sju sorters kakor.
Särskilt fäste jag mig vid oktoberkakan och försökte göra en likadan själv dagen därpå och få användning av årets kvarblivna, något sorgsna äpplen. Men kakan blev misslyckad, vidbränd och föll sönder som allt gärna blir som man gör första gången. Hittade ett recept på novemberkaka men det var alldeles för komplicerat liksom andra månadskakor den ena krämigare, knaprigare, knäckigare, krispigare än den andra.
Inställde mig i stället i det stora sjukhuset för att ta prover, blodtryck och piller. Fick kaffe och kakor även där och utfrågades om mina krämpor vilket fick mig att minnas honom som tillfrågades om sitt besök hos doktorn: jo, jag fick hosta – och lite snuva.
En efterhängsen snuva var allt jag kunde hosta fram varför rubriken på kåseriet också kunde vara ”Nys i november”.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om en tid när det var förbjudet att parkera i stan på natten men det alltid fanns en billots att ringa.
