Med ens var jag sjuttiofem år tillbaka i tiden.
Samma stad, samma gator, samma färd. Och ändå inte. Men något var bekant i lördags natt då taxin hade vänt i Vasastan och skulle lämna Norrmalm och ta bron från Tegelbacken till Södermalm.
Vad jag såg och mindes var sidorutan från barndomens taxiresor i en droska av märket Volvo modell PV800, kallad Suggan, den stora och vanligaste droskbilen under decennierna runt andra världskriget.
Suggan kallades den eftersom den som skolskjuts kunde rymma en årskull barn (liksom en sugga en årskull kultingar).
Den var hög och bekväm, vårt svar på Londontaxin, såg ut som en taxi, lät som en taxi, hade ställ för cyklar och bagage, rymde åtta pers inklusive föraren och kunde på sommaren frakta ett helt fotbollslag. Den väntade vid varje järnvägsstation.
Men så skaffade svensken Amazon och slutade åka taxi. Volvo avstod från taximarknaden.
Själv har jag Suggan kvar som miniatyrmodell. Och nästan som i en dröm påmindes jag om den i lördags natt då jag åkte taxi i baksätet med två barnbarn. Ett tredje barnbarn åkte baklänges i det fällbara mellansätet, också en likhet med suggan, fast där åkte man framlänges i enkla fällbara mellanstolar.
Vår tids förlängda och förhöjda taxi har allt vad en taxibil kan utrustas med. Barnen satt fastspända och inte – som i suggan – huller om buller.
Sidofönstret satt nu högt i en bred skjutdörr. Gamla Suggan hade lika breda men bakhängda bakdörrar som bara uppskattades av polisen som lättare kunde få in motspänstiga fyllerister i baksätet.
Det var i sin tur det enda som uppskattades när Norrköpingspolisen några år fick en Volvosugga i sin tjänst.
Den var ful och klumpig, ingen ville köra den, man hittade på det ena eller andra svepskälet för att slippa åbäket och i stället få ratta en amerikanare.
Vad jag vet är det den enda bil som nobbats och mobbats för sitt utseende.
Men som taxi var hon oslagbar. Måtte hon vila i frid.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om livet efter fyrtio, fyrtio år senare.
