För 75 år sedan åkte jag den här vägen första gången.
Nej, inte E18. Den fanns inte. Enköpingsvägen hette den och gick i kringelkrokar från Ulriksdal genom Sundbyberg, Bålsta, Kallhäll och Stäket – på ett ungefär. Idel landsväg genom mer eller mindre tättbebyggda områden. Ett och annat fik dök upp vid landsvägskanten och det var tätt mellan bensinmackarna.
Vi hade en vinröd vacker gammal 6-cylindrig Dodge och for på utflykt till Skokloster. Där tog bensinen slut. Och just där fanns ingen mack.
Som tur var hade vi med oss min mors kusin Holger som var åkare och visste hur man slangade bensin från någon vänligt sinnad medtrafikants bensintank. Det vill säga sög upp bensin utan att få den i munnen.
Detta mindes jag i söndags när vi kom på E18 på väg till Västerås för att titta på teater om Alice i Underlandet. Vi passerade avtaget till Skokloster i en bil som är en bråkdel så stor som den gamla Dodgen där bagaget fick surras vid bagagehållaren som satt utanpå därbak.
Den gången fick man, några mil före Enköping, stanna vid en järnvägsövergång med fällda bommar och rödljus.
Enköpings gator var belagda med kullerstenar, som fick hela bilen att skaka. Staden bestod, liksom andra städer som man for igenom (och igenom dem for man), av en kiosk, en kiosk till och ett par bensinstationer.
Nu viker E18 av från E4:an vid Silverdal. Till höger på håll syns några mycket höga, utspridda och märkligt mörka nybyggen, sedan kommer ytterligare ett högt mörkt hus och sedan går vägen genom obebyggd mark, nästan spikrak, kantad av grön nyskog och grå solpaneler samt en och annan övervintrande gård och en och annan sorgligt sönderrostad buss, en gång utplacerad som reklamstånd på en äng.
Inte ett fik. Inte en mack. Det går dubbelt så fort. Ändå känns resan precis lika lång i dag som då.
Läs fler kåserier av Säverman, till exempel om ordningsföljden när gullregnet blommar.
