”Schellenbergs ring” är ett garderat pärlband av litterära fetischer

Finns det litterära fetischer? Läser man Daniel Birnbaums kortroman ”Schellenbergs ring” blir svaret definitivt ja. En fetisch är ett föremål som laddas med begär och känslor i så hög grad att det blir heligt och i betraktarens öga får magiska egenskaper – samtidigt som andra människor inte ser något märkvärdigt med det alls.

För en författare kan böcker vara sådana fetischer. Varje titel av låt säga Arthur Schnitzler, Wilhelm Jensen, Evelyn Waugh, W G Sebald och Umberto Eco väcker minnen av extatiska läsupplevelser som en gång skapat förhöjd livskänsla. På samma sätt kan den litteräre fetischisten njuta av att skapa berättelser där alla teman, karaktärsdrag och föremål som förekommer i dessa böcker träs upp på ett pärlband. ”Schellenbergs ring” är precis en sådan pärlbandsbok.

Det namnlösa berättarjaget är en känslig konsthistoriker och museiman som på uppdrag av Nationalmuseum ska frakta ned målningar till konstbiennalen i Venedig under andra världskriget. Han vistas i en krets av likasinnade estetiska ynglingar som dyrkar antiken och diskuterar det dionysiska kontra det apolloniska. De blir besatta av att skapa ett tempel som är motsatsen till den avskalade klassicism som historien konstruerat och romanen inleds lovande.

”Jag brann för tanken på templet med en sådan iver att den fick mig att försumma allt det som människor i allmänhet finner viktigt”. Det antyds att denna mani blir berättarens undergång även om det är vännen Paul som till slut förverkligar tempeldrömmen.

Läsaren förväntar sig alltså en resa ner i besatthetens vansinne, kanske lite som i Stefan Zweigs besläktade ”Schackspelaren” eller pseudonymen M Agejevs ”Roman med kokain”, men blir omedelbart besviken. Blixtsnabbt har antikvurmfetischen ersatts av en helt annan litterär fetisch, och i stället för en röd tråd får läsaren en spänstig rundtur i ett otal av sekelskifteslitteraturens signaturteman.

Manlig vänskap med homoerotiska undertoner, genier som är dårar, signetringar med lönnfack, hedendomsflirt, undersköna grevinnor, ordensmystik, glamorösa celebritetsfester, tarotkort, Coco Chanel, nazister, Winckelmann-mani, Sverker Åström och Folke Bernadotte, tryffelpastejer, stulna astrolabier, psykiska ”kollapser,” synagogor, bibliofili och you name it. Allt på raska 136 sidor. Av den utlovade nedturen blir inte mycket kvar.

Så vad är då syftet? ”Ingen förstelning bortom livets drama, bara otyglad kraft och skönhet” är de unga männens idé med det antika templet och jag tänker att det är denna överspända tidskänsla av mystik och förhöjd livsnärvaro i krigets skugga Birnbaum vill framkalla. Men precis som huvudpersonen går han vilse.

Att skriva fram skönhet eller mystik och gestalta känslor är en svår sak. Det kräver att man blottar sig. Strindbergs berömda metafor med hjärtat som hängs ut på en köttkrok gäller fortfarande. Den som vill skapa något av bestående värde måste acceptera att det skrivna kommer att avslöja de dunkla begär, drivkrafter och frågor man personligen brottas med, och jag tänker att när Birnbaum skyler det privata bakom sitt massiva pärlband av tematiska fetischer blir det bara fel.

Visst är ”Schellenbergs ring” en ytterst charmig och ”ämabel” bagatell – men samtidigt ekar det smärtsamt tomt. Meningar som ”Varför hade Volpi en teater gjord av spegelglas gömd bakom ett mörkt skynke?” blir larviga när de inte infogas i en spänningskontext, och berättarens psykiska ”kollaps” glider förbi lika friktionslöst som champagnen rinner ner i strupen på filmstjärnorna i Venedig. Den som inte tar läsaren på allvar blir heller inte bemött med allvar.

Men det finns så klart andra mer försonande läsningar. Man kan tänka sig ”Schellenbergs ring” som ett finurligt sällskapsspel eller en musikalisk fantasi, där författaren strövar fritt bland sina favoritmotiv och generöst bjuder med läsaren på vandringen. Det är fint.

Ändå vill jag skicka med Schellenbergs ord till berättaren när denne visar honom hans och vännen Pauls livsverk ”Det norra templet” – ett vattentorn med kolonnader beställt av Stockholms vattenreningsverk. ”Man måste höja insatsen för att livet ska återfå sitt skimmer”. Det gäller även litteraturen.

Eftersom Daniel Birnbaum medarbetar i DN Kultur recenseras hans bok av Gabriella Håkansson, författare och kritiker på Sydsvenskan.