Vem hade trott det? Att James Cameron, mänsklighetens försvarare i Hollywood mot onda storbolag och maskiner, skulle bli Skynet-apologet på senare dagar?
Jag överdriver, jag vet, men om någon i pengaregnet efter ”Terminator 2. Domedagen” (1991) hade sagt till kioskvältarfuturisten att han drygt trettio år senare skulle gå med i styrelsen för ett AI-bolag – vad hade han gjort? Slagit en signal till John Connor för att förvarna om sitt framtida jag?
”James Cameron lever i framtiden och väntar på att resten av oss ska komma i kapp”, säger Prem Akkaraju, vd för Stability AI – bolaget i fråga – i ett pressmeddelande. Något paradoxalt brukar Cameron dra nytta av teknologiska innovationer för att berätta om teknologiska framtidsfaror. Nu finns Chat GPT i allmänhetens ficka och generativa system som Midjourney låter amatörer utan erfarenhet skapa avancerade videor utifrån promptar. AI är ett lekrum där alla är inbjudna – men vissa är betydligt mer oroliga än andra över skaderisken.
Och framtiden? Den är redan här.
När vi på åttio- och nittiotalet översköljdes av cyberpunk var subgenrens ”nära framtid” tillräckligt avlägsen för att avfärdas som dystopisk fiktion. De humanoida mördarrobotarna i ”Terminator”-filmerna var mer som Michael Myers i ”Halloween”-filmerna i uppdaterad version: ostoppbara källarspöken gjorda av metall, iförda låtsasmänsklig hud i stället för otäcka masker.
Om man förr fnissade åt synen av Keanu Reeves iförd AI-hjälm och nätnavigeringshandskar i ”Johnny Mnemonic” (1995) är looken i dag numera inte så olik en vanlig svenne med Meta Quest- eller Oculus Quest-headset. Då fanns viss distans till framtida kamper mellan onda megatechbolag och unga, frihetsivrande hackare (de där cyberodågorna som åsyftades när SF-författaren Bruce Bethke myntade begreppet ”cyberpunk” i novellen med samma namn).
”Framtiden borde se ut som framtiden”, har Elon Musk flera gånger twittrat på den sociala medieplattformen som han numera äger och döpt om till X. Vad menas egentligen? När smarta telefoner introducerades på marknaden var det många som lyfte fram ”Star trek” för dess spåkuleförmåga. Redan då kunde visionärer förutspå framtida apparater.
Vilket egentligen bara påminner om att Bill Gates, Steve Jobs, Elon Musk med flera har konsumerat samma SF-kanon som oss andra. Även miljardärerna har ju en gång varit tv- och filmtittande barn. När Cameron med ”Avatar” fick världen att famla efter 3D-glasögon kunde man påminna sig om att Hollywood krattade marken redan på 1950-talet (Hitchcocks ”Slå nollan till polisen” var en av många filmer som släpptes i formatet).
Så när någon säger att ”framtiden borde se ut som framtiden” och illustrerar med nästa modell av Tesla Cybertruck kan man gott invända med ett: ”nej, framtiden ser inte ut som ’framtiden’ – den ser ut som en åttiotalsfilm!” Det var då man såg en påtaglig ökning av filmer om AI. Hemmadatorn slog igenom, spelkulturen exploderade och internet närmade sig konsumenter. Flera av decenniets nyckelverk, som Ridley Scotts ”Blade runner” (1982), framställer AI som bedräglig, skapad av människan i dess avbild och nu tvingad att lura människan för att överleva.
Där kallas androiderna för replikanter, musklerna i det utomjordiska koloniseringsprojektet som ska möjliggöra människans förflyttning från hemplaneten som vi själva förstört. Även i en tidigare film som ”Westworld” (1973), som 2016 blev en HBO-serie, används AI-drivna androider som arbetskraft – så illa behandlade att de gör uppror. För att hålla AI:n i schack måste vi kontrollera och förslava den. Det finns en rädsla för att de kan bli för många, för starka, störta hegemonin. Som en techvariant av den konspiratoriska folkutbytesteorin.
Uppföljaren ”Blade runner 2049” (2017) gav pusselbitar för hur originalfilmen kan dechiffreras, men dessförinnan försiggick livade diskussioner om föregångarens huvudperson – Harrison Fords replikantjagande antihjälte – var en replikant eller inte. Vore så fallet blir hans förbjudna relation med femme fatale-androiden Rachael mer naturlig, ett tecken på att de är av samma skrot och korn. En blandartsförälskelse mellan människa och replikant? Ett klart mer progressivt val, i linje med berättelsens antikoloniala inramning och cyberpunkens gränsöverskridande kärna.
Chris Prince, redaktören till boken ”Tech noir. The art of James Cameron” (2021), menar åtminstone att Camerons budskap är tydligt: ”Mänsklig funktionsstörning är problemet, inte en mekanisk krasch. Hur vi använder teknologier som vi skapar är vårt eget ansvar, oavsett om det är ett AI-impregnerat missilförsvarssystem eller Titanic.”
I Camerons värld bör teknologi respekteras i stället för fruktas, enligt Princes tolkning. I flera av filmerna höjs ett varningens finger mot människors missbruk av teknologi. Machodarwinism, gammal hederlig girighet, Gudskomplex – kärt barn har många namn – men när domedagen väl anländer är det ofta vårt eget fel, inte sällan relaterat till dystopisk kapitalism. Människan själv är den största faran av alla.
I hans två ”Terminator”-filmer (1984/1991) är företaget Skynets missbruk av artificiell intelligens orsaken till att människan i framtiden förslavas av robotar. Och i ”Aliens – återkomsten” (1986) anas det som blivit tydligare för varje del i franchisen: att storföretaget Weyland-Yutani är det verkliga monstret – inte de rovdjurslika xenomorfer som är tänkta att utnyttjas för biologisk krigföring och som, visar det sig i Ridley Scotts uppföljande ”Alien”-filmer, är resultat av en frankensteinsk vilja att skapa liv.
Apropå att ”Terminator 2”-skurken antar skepnaden av en polis – ett våldsamt yrke som löper risk att förråa sina utövare – menar James Cameron att det inte handlar om att mänskligheten dödas av framtida maskiner. Nej, ”Terminator”-filmerna handlar om att ”vi tappar kontakten med vår egen mänsklighet och blir maskiner, vilket tillåter oss att döda och brutalisera varandra”, som han säger i boken ”The futurist. The life and films of James Cameron” (2009).
Vi är vår egen värsta fiende, helt enkelt, på enkelbiljett till vår egen förstörelse. Såvida vi inte drar i nödbromsen och ändrar riktning, likt vad framtidens sändebud försöker göra i ”Terminator”-filmerna.
Kanske något liknande kan sägas om Cameron? Förvisso är han ett slags monstruös maskin som i sin iver att förändra filmbranschen kommit att utgöra hot mot andra livsformer. Han leker gärna Gud och har till och med påstått att ”regissören är alltid Gud”, men hans syfte är gott. I slutändan handlar hans skapande trots allt om att försöka rädda mänskligheten från sig själv.
Om sjuttio- och åttiotalets filmer om AI genomsyrades av pessimism och rädslor har man med åren kunnat ana en viss attitydförändring. Plötsligt kan AI vara osynlig, finnas runt omkring oss – vara vår hela verklighet utan att vi vet om det. Något som, till exempel, illustreras i filmer som ”Ghost in the shell”- och ”Matrix”-sviterna. Relationen mellan människa och maskin har under 2000-talet blivit mer komplex, som när Joaquin Phoenix förälskar sig i ett operativsystem i ”Her” (2013) eller John David Washingtons soldat intar en faderlig beskyddarroll för AI:n som i ”The creator” (2023) antar formen av ett barn.
”AI-filmer handlar alltid om människor, om vad som gör oss till det vi är”, menar Paula Murphy i nya boken ”AI in the movies” (2024). Med det sagt, borde vi kanske bry oss mer? AI har ju lika lite som något barn bett om att födas. Har vi ett ansvar för de intelligenser som vi har skapat?
Möjligen ser vi föräldraupproret framöver, då det kan komma filmer om artificiella intelligenser som också är skapade av dem. Varje människa är unik, brukar det heta, men i kreativa sammanhang hörs ofta motsatsen om AI. Den skriver imiterande vers i stället för Shakespeare, som Ben Affleck nyligen uttryckte det på en konferens. Även om så är fallet, vad spelar det för roll på sikt? Sitter människan säkert i Hollywood bara för att den själv är övertygad om sin egen unicitet?
”Regissören är alltid Gud”, som Cameron sagt. Om Cameron nu lever i framtiden, vore det inte på tiden att han i nietzscheansk anda också förklarar regissörens död? Eller kräver en så kylig sanning en maskin, en imitatör, en AI för att säga det? En gudadödare.
”AI-demon” upptäckt av svensk – kan bli Hollywoodfilm
Zombiepoesins tid är nu när AI invaderar filmvärlden
