Sekunderna innan den hunkiga rabbinen Noah (”OC”-stjärnan Adam Brody) kysste sex- och relationspoddaren Joanne (Kristen Bell) var det som om hela internet höll andan. Vissa menade att det laddade ögonblicket i Netflixserien ”Nobody wants this”, som hade premiär i september, var det ultimata beviset för att den dödförklarade romantiska komedin hade återuppstått. Andra utsåg detta till ”the hot rabbi autumn”.
Det omaka paret i serien utgörs av den nyseparerade Noah och den eviga singeln Joanne. Han är på väg att utses till överrabbin i sin församling medan hon är en frispråkig ateist. Publikens gensvar på den okonventionella kärleksaffären har varit minst sagt stort.
Till och med de rabbiner som den brittiska tidningen The Guardian talat med uttrycker uppskattning för hur väl den stämmer överens med deras bild av judiskt liv (även om de har invändningar mot det osmickrande porträttet av judiska kvinnor). En fyrtioårig rabbin är dock noggrann med att påpeka att han minsann kallades ”het rabbin” redan för två år sedan i samband med ett bröllop.
Samtidigt är det många som hävdar att Noah bara är en karbonkopia på Andrew Scotts ”heta präst” i andra säsongen av ”Fleabag” (2019). Phoebe Waller-Bridges rollfigur svärmar för den mest otillgängliga man hon kan hitta – en katolsk själasörjare. Den stora skillnaden mellan rabbiner och katolska präster är ju att de senare avlägger kyskhetslöften. Även här finns en scen som fortfarande, fem år senare, går varm på sociala medier. I den bekänner Fleabag sin kärlek för prästen på en busshållplats varpå han svarar genom att ta hennes hand och säga: ”Det går över.”
När Andrew Scott intervjuades i den amerikanska tidningen Esquire tidigare i år berättade han att folk fortfarande skrek ”hot priest” efter honom på gatan i Los Angeles. Och när han gästade tv-programmet ”The Graham Norton show” avslöjade sångerskan Paloma Faith ogenerat att hon onanerat till avsnitt fem vilket fick Scott att anta ungefär samma färg som den röda soffan. I den amerikanska tidskriften Entertainment Weekly kommenterade han fansens fixering vid hans rolltolkning: ”Det är en fantastisk serie, vi alla älskar den, men kom igen nu, ta er samman. Dra ifrån gardinerna och gå ut!”
Vadan denna besatthet? Ja, men för det första har båda dessa serier lyckats skruva upp romcom-filmens mest grundläggande premiss – kärlek med förhinder – till max. Vad är väl besvärliga svärföräldrar mot att självaste Vatikanen kommer och sätter käppar i hjulet?
I en svekfull dejtningsvärld kommer rabbiner och präster dessutom med ett heligt löfte om goda värderingar. Ifall mannen i fråga inte lever upp till dem kommer inte bara Gud utan hela församlingen att ställa honom till svars. Att skilsmässa och otrohet är en synd skapar i sin tur goda förutsättningar för en livslång relation.
Nu är visserligen Noah i ”Nobody wants this” i princip lika ointresserad av Joannes ateism som hon är av hans tro. Han verkar knappt ha tänkt på att hon inte är judinna medan vi redan från start (möjligen tack vare Charlotte i ”Sex and the City”) vet att hon kommer att behöva konvertera om de ska kunna leva tillsammans.
För den sekulära delen av publiken är attribut som prästkragar och kippor förmodligen mer besläktade med de plastiga verktygsbälten och brandmanshjälmar manliga strippor brukar dra på sig. Det vill säga den typen av sexuellt rollspel som kommer med män i uniform. Det faktum att väggkalendern ”Calendario romano”, med sina svartvita bilder på snygga präster varje månad, blivit en sådan bästsäljare bland både straighta och queera kalenderbitare är ett exempel. Ett annat är det avsnitt av ”Sex and the City” (säsong 4, avsnitt 1) där Samantha försöker ragga upp en sexig munk i kåpa (även kallad ”Friar fuck”) bara för att bli avvisad.
För den religiösa tittaren signalerar dessa objekt för åtrå något helt annat. I min katolska mormors fantasier var jag till exempel länge trolovad med en katolsk präst (fast det naturligtvis var helt otänkbart). Nu var vi visserligen bara på en dejt (och han gick fortfarande på prästseminariet) men jag spelade ändå med för att inte spräcka hennes bubbla. Inte minst för att min bild av romantik så tidigt präglats av 1980-talets populäraste tv-serie – ”Törnfåglarna”. Ralph de Bricassart (Richard Chamberlain) var nämligen ”the original hot priest”.
Serien utspelar sig på den australiska obygden på 1920-talet där fader Ralph möter en fårbonde och förälskar sig i hans dotter Meggie (Rachel Ward). Titt som tätt får han anledning att dra av sig prästsärken och blotta sin bara överkropp så att kvinnorna blir galna av åtrå. Trots det släpper han bara till för Meggie (som blir gravid) innan han lämnar henne för Vatikanen. I den bioaktuella thrillern ”Konklaven” finns ett liknande scenario där det avslöjas att en av Vatikanens kardinaler gjort en kvinna gravid. I backspegeln ter sig ”Törnfåglarna” oerhört olämplig (Meggie är ju bara ett barn första gången de ses) men det kittlande kyska upplägget och livslånga trånandet var ju perfekt tonårsromantik.
Det ojämna maktförhållandet är ytterligare skäl till att den här typen av relationer är en sådan förbjuden frukt. Gud förbjude att något skulle ske i sakristian. Eller som i första säsongen av tv-serien ”Transparent” (2014–19) där rabbinen Raquel (Kathryn Hahn) hånglar upp en av sina församlingsmedlemmar i den så kallade mikven (ett traditionellt judiskt bad).
I flera andra serier, ”Nobody wants this” inkluderad, ser vi hur mödrar flockas kring rabbinen efter gudstjänsten i hopp om att just deras döttrar ska vinna hans hjärta. Historiskt har ett sådant äktenskap inneburit både hög social och ekonomisk status. På den religionsöverskridande sajten ”Religious news” skriver därför en rabbin uppskattande om ”Nobody wants this” samtidigt som han påpekar att dess sexualisering av Noah kan förstärka farliga maktförhållanden mellan rabbiner och församlingsmedlemmar: ”Låt oss inte glömma metoo.”
Det finns såklart olika svårighetsgrader när det kommer till att förföra en man av gud. Fiktionen lär oss att guruer och sektledare är något av en promenadseger (senast såg vi Willem Dafoe bedriva otukt inom den mystiska vattensekten i ”Kinds of kindness”) jämfört med företrädare för de stora världsreligionerna.
För den som tycker att en cool rabbin eller en kysk präst är en enkel match återstår naturligtvis självaste påven. 2016 gjorde Jude Law entré som den kedjerökande Lenny Belardo i Paolo Sorrentinos tv-serie ”The young pope”. Den nya, coola påven är en ung, snygg amerikan med glimten i ögat och kyssvänliga läppar. I ett klipp kliver han, enbart iförd badbyxor, upp ur havet och vidare genom en korridor av volleybollspelande nunnor i bikini.
I ett annat drar han långsamt på sig de röda tofflorna och guldmitran till låten ”Sexy and I know it”. Men till skillnad från ”Törnfåglarna” är det aldrig någon som får smaka på det allra heligaste. Påven är trots allt påven – det vill säga den ultimata trofén när det kommer till att förföra religiösa män och måste därför förbli obefläckad om det fortfarande ska finnas något att sträva efter på film.
Här bör kanske tilläggas att frånvaron av imamer i sammanhanget (som alltså får gifta sig) förmodligen har att göra med bristen på muslimsk representation i största allmänhet på film. Det enda exempel jag kommer på är Mahershala Alis sufiska schejk Malik i tv-serien ”Ramy” (2019-). Alla mina sökningar på nätet efter ”hot imam” resulterar i alla fall bara i frågan: ”Menade du Silvana Imam?”
Men frågan om vem som är hetast kvarstår. I ett verkligt ”Godzilla versus Kong”-scenario ställs rabbiner mot präster i filmen ”Tro, hopp, kärlek” (2000). Tre barndomsvänner återförenas som vuxna. Vid det laget har Brian (Edward Norton) blivit präst medan Jake (Ben Stiller) blivit rabbin. De är båda precis lika nere med kidsen i sina respektive församlingar där de får varje gudstjänst att likna en ståuppshow. Naturligtvis spelar båda basket och i en scen har de till och med matchande skinnjackor och solglasögon.
Vänskapen med Anna (Jenna Elfman) övergår dock snart i en kärlekstriangel. Vem ska hon välja? Eftersom båda är lika charmiga kommer det ner till rena teknikaliteter och då är onekligen det där med celibat ett rejält förhinder. Föga överraskande går rabbinen vinnande ur striden. Det faktum att ”Nobody wants this” strömmades 90 miljoner timmar under de första elva dagarna tyder på att det är många som håller med. Det är redan klart att det blir en andra säsong. Enligt Adam Brody kommer den att kunna ses redan i september nästa år vilket alltså innebär att den heta rabbinen-hösten kan komma att bli början på en ny tv-tradition.
Läs mer om film- och tv i DN och fler texter av Wanda Bendjelloul
