Dans
”Into the hairy”
Koreograf: Sharon Eyal. Medskapare: Gai Behar. Musik: Koreless. Kostym: Maria Grazia Chiuri/Christian Dior Couture. Ljusdesign: Alon Cohen. Naglar, smycken: Prettybitchclawss Medverkande i uruppförandet: Darren Devaney, Guido Dutilh, Juan Gil, Alice Godfrey, Johnny McMillan, Keren Lurie Pardes, Nitzan Ressler. Scen: Elverket, Dansens hus, Stockholm. Speltid: 50 min.
Rummet är kolsvart, det enda som hörs är ett källarfuktigt droppande och rinnande ljud. Ur det djupa mörkret på Elverkets scen tassar så en jättelik spindel. Dess många ögon har alla svart eyeliner utsmetad i tjocka rännilar nerför kinderna.
Det är en grupp dansare i kompaniet L-E-V som bildar en enda stor månghövdad kropp. Långsam och blixtsnabb, med utstickande bententakler som darrar till i spetsig precision.
Dansarkropparna lösgör sig också snart ur spindelkramen och träder in i Sharon Eyals typiska och starkt igenkännbara rörelsespråk
Anslaget är dramatiskt och sugande, med en lurande humor någonstans där bakom det allvarliga mörkret. För en svensk danspublik ligger det nära till hands att associera det till koreografen Virpi Pahkinens excellerande i den mänskliga kroppens transformation genom intrikata insektsrörelser.
Men här är det gjort i en helt annan stil, mer svart hård klubbnatt än skälvande andlig naturmorgon. Dansarkropparna lösgör sig också snart ur spindelkramen och träder in i Sharon Eyals typiska och starkt igenkännbara rörelsespråk.
En blandning av balett och raveklubb är hennes signum. Till Stockholm har den israeliska och numera Frankrikebaserade Eyal med sig sin bakgrund som dansare och koreograf i Batsheva Dance Company och sin fascination för klubbdansgolv. Och sin långvariga samarbetspartner, tidigare raveproducenten Gai Behar, som hon driver L-E-V med.
Musiken växlar dynamiskt mellan elastiska dunkanden, spända strängar och ordlösa uppåtvirvlande sångslingor
Det är kraftfullt kroppsligt med djupa djuriska instinkter. Hyperperfekta dansare med tåspetskompetens trippar pulserande i organiska gruppformationer till dansklubbiga beats, för detta verk komponerade av den brittiska artisten och producenten Koreless. Musiken växlar dynamiskt mellan elastiska dunkanden, spända strängar och ordlösa uppåtvirvlande sångslingor. Koreografin strävar ömsom uppsträckt och spänt med markerade överkroppar och bakdelar, och drar sig ömsom konvulsiviskt mot golvet.
Det går att se en bild av den mänskliga existensens motsägelsefullhet. Är dansarna ensamma eller tillsammans, snärjda i fångande nät eller spinnande sina egna spindeltrådar? För de sig hårt kontrollerat eller släpper fram känslomonstret ur skuggorna? Dröm eller mardröm?
De åtsmitande kroppsstrumporna i genombruten och dekadent hålig spets känns igen. Som vanligt designade av Diors chefsdesigner Maria Grazia Chiuri
Det går också att fundera över det tydliga koreografiska konceptet: är det så att om man har sett ett verk av Eyal så har man sett alla? De åtsmitande kroppsstrumporna i genombruten och dekadent hålig spets känns igen. Som vanligt designade av Diors chefsdesigner Maria Grazia Chiuri, denna gång i halloweensvart med spindelkroppshårig känsla.
Och ja, de medvetet repetitiva rörelsemönstren skulle nog kunna bli tröttsamma i stället för som avsett hypnotiserande, om det inte vore för de skickliga dansarna. Nu räcker det långt att fascinerat följa med. Det hemligt mystiska rum som uppstod i ”Saaba” från 2021 för Göteborgsoperans danskompani är inte lika drabbande omslutande i ”Into the hairy”. Det som stannar kvar efteråt är snarare det som sticker ut: den småfarligt giftiga spindelfigurens kittlande humor.
