Khunde ligger på 3 840 meters höjd, som i en gryta, och kallas för den Gröna byn efter färgen på alla tak. Runt omkring reser sig snöklädda bergstoppar som gnistrar i solen redan tidigt på morgonen. En ny säsong av expeditioner är på väg att inledas i Himalaya.
Ang Tshering Sherpa visar runt i sin hemby. Han är på ett kort besök. Senast hälsade han på i höstas efter förra långresan. Nu vinkar han glatt till grannar som står på sina jordplättar, redo att börja sätta potatis, säger hej till vänner som blir kvar i byn i sommar.
Jakar vandrar omkring mellan stenmurarna. Sen drar molnen in och konturerna av både hus och djur försvinner i en grå dimma.
Trettiosex år gammal tillhör Ang Tshering Sherpa en välsignad generation i Khunde. Nästan alla unga män i byn har varit i Norge en eller flera gånger, några har varit i Sverige också. De har kommit hem med fickorna fulla med pengar.
Snart beger han sig iväg för 13:e gången.
– Det är som om en dröm slagit in. De familjer som haft det svårast ekonomiskt har valts ut för att göra resorna, säger han.
Ang Tshering är tacksam.
– Min pappa jobbade ihop med kanadensiska expeditioner upp till Mount Everest. Han var på toppen tio gånger, men han gjorde det inte för att det var kul. Alla vet att det kan inträffa en olycka när som helst. När jag gick i årskurs sju dog han. Jag är glad att jag slipper jobba som han.
Samarbetet med Norge har förändrat byn radikalt, och gjort att det finns helt nya valmöjligheter.
Ang Tshering Sherpa är den enda mannen i sin familj. Det nya huset byggde han efter den stora jordbävningen 2015, som ödelade större delen av Khunde och som kostade 9 000 invånare i Nepal livet.
Nybygget blev stort och inredningen på övervåningen i fint trä, tack vare pengarna han tjänat i Norge.
– Jag gjorde som vi brukar göra och kallade hit nästan hela byn. Tillsammans byggde vi klart det mesta på två, tre dagar. Under tiden höll vi alla som hjälpte till med mat. Nästa gång är det någon annan som ska bygga hus. Då går vi dit. Vi hjälper varandra väldigt mycket, beskriver han sammanhållningen mellan byns 400 invånare.
Fysiskt arbete har alltid varit en del av vardagen.
När han var liten följde han med sin mamma i skogen. Hon hade en stor korg som hon samlade löv i. Han hade en liten korg.
– Det var bland de första jobben jag hade.
Ett annat arbete som barn var att hämta vatten i ett kärl vid en källa som ligger en kvarts gångväg bort.
– Det var så vi blev starka från unga år.
Styrkan har gjort invånarna från folkgruppen sherpas uppskattade både som bärare och vägvisare i bergen. Liksom att de tar upp syre bättre och påverkas mindre av den höga höjden. Men nu kan de använda sin kunskap och kapacitet också på andra sätt.
Spåren efter de norska inkomsterna syns i dag överallt i Khunde. Byn har helt bytt skepnad. Numera finns det ett sjukhus, rinnande vatten i kranar och en samlingslokal. Bara moderna hus med plåttak så långt ögat ser, som inte riskerar att störta in vid nästa jordbävning. Khunde har blivit Himalayas kanske modernaste lilla bergsby – tack vare den fysiska styrkan och skickligheten hos befolkningen. Det har gett oväntade inkomster i norra Europa och välståndet har spridits.
Utanför huset sitter Ang Tsherings 94-åriga mormor Chamzee på en bänk. Hon brukar göra det för att följa med i vad som sker på gården och för att hon gillar den klara luften.
– När jag var flicka var det här en by i den gamla stilen med stentak, men det var ett bra ställe att leva på redan då. Inte så blåsigt – och man har alltid kunnat se bergen.
Khunde ligger bara några dagars vandring från Mount Everest base camp, varifrån bergsbestigare förbereder sina försök att nå toppen på världens högsta berg.
Nästa morgon sitter mormor vid vedspisen på andra våningen när Ang Tshering tar farväl för den här gången.
– Jag är så glad att de inte behöver ge sig i väg på expeditioner upp på topparna längre, säger hon.
Hans mamma, Nima Futi Sherpa, klappar om honom och säger att hon vet att han ringer hem på Whatsapp varje söndag när de har sin lediga dag.
Hon brukade bära upp köksutrustning till Everest Base Camp för expeditionernas räkning. Det var innan hennes son hade fått uppdrag i Norge. Nu har familjen råd att lämna byn under den kalla vintern. Ang Tshering hyr ett rum i Katmandu åt sig själv, sin mor och mormor så att de inte längre behöver frysa.
Vi lämnar Khunde på en vällagd stenstig just när solen gått upp. Ang Tshering Sherpa tar inga risker. Han mumlar mantran och snurrar på bönehjul som kantar hans väg. Vid en buddistisk stupa hänger han upp en vit sjal för att få lycka och välgång under resan.
Ner till Lukla är det en lång dags marsch med mötande som bär tungt i korgar på ryggen. Karavaner av mulor tar sig över hängbroar som spänner över djupa raviner. I Lukla ligger vad som brukar kallas världens farligaste flygplats. Vädret är snabbt skiftande. Landningsbanan är en kort uppförsbacke, för att få stopp på de små propellerplanen mellan bergen. När flygplanen startar sker det i stället i en nedförsbacke som tar slut vid ett stup.
Ang Tshering berättar om första gången han skulle resa till Norge.
– Jag trodde inte att det skulle finnas toalett på flygplanet eftersom det inte finns någon på planen mellan Lukla och Katmandu.
Han skrattar åt sig själv.
Sedan säger han att han aldrig hade sett havet förrän han kom till Norge. Och att han under första sommaren i Nordnorge väntade på att solen skulle gå ner så att han kunde gå och lägga sig.
Maya Sherpa har alltid lockats av bergen.
Hon är en 47-årig kvinna med ett långt cv över klättringar, vi träffar henne på ett kafé i Katmandu.
Hemma i byn lade hon tidigt märkte till skillnaden på hur pojkar och flickor behandlades. Hon gillade det inte.
– Jag ville hitta något för att visa att flickor också kunde göra saker. Jag hörde min pappas historier, han jobbade som bergsguide, och jag brydde mig inte om att folk sa att det skulle bli svårt för mig att hitta en bra man om jag jobbade i bergen.
Maya Sherpa var 18 år när hon som en av få kvinnor på den tiden fick jobb i ett företag som organiserade expeditioner.
Bergen öppnade ekonomiska möjligheter.
– De blev allt för mig, jag levde för dem. Också i dag lever jag på dem när jag håller föreläsningar och tjänar pengar. Men när man presenterar sig som bergsbestigare frågar folk alltid om man varit uppe på Mount Everest eftersom det är det enda berget de känner till.
Maya Sherpa beslöt sig för att göra just det, och har i dag stått på toppen av Everest tre gånger.
Efter att ha blivit mamma 2010 slutade hon emellertid.
– Jag var hemma med min dotter, men saknade klättringen. Jag hade blivit beroende av bergen. Var avundsjuk när min man gav sig i väg. Jag tyckte att mitt liv var slut när jag inte kunde klättra mer.
Till slut fattade Maya beslutet att tillsammans med två andra sherpakvinnor bestiga K2. Familjen, beskriver hon, trodde att hon blivit galen. Men hon ville testa sig själv och visa att det går att fortsätta karriären efter att ha blivit mamma.
I juli 2014 blev hon och hennes två klättrarvänner de första nepalesiska kvinnorna som stod på toppen av berget.
I dag, säger hon, gör hon bara enkla vandringar som upp till Base Camp. Hon är ordförande i en facklig sammanslutning som arbetar för att förbättra lön och villkor i branschen.
En riktigt bra guide kan, enligt Maya Sherpa, tjäna över motsvarande 100 000 kronor under en expedition på Mount Everest, betydligt mer än en genomsnittlig årsinkomst i landet.
Men det blir som mest två expeditioner per år och mycket tid går åt till att förbereda klättringen och lägren. Farorna lurar alltid i bergen. Minst 250 invånare från folkgruppen har omkommit under klättringar, enligt statistiken.
Det är fortfarande en bra möjlighet att bli guide i bergen för den som saknar utbildning, tycker hon.
– Men det är riskabelt. Det börjar märkas att de som kan väljer ett annat jobb.
Många har som hon dragit fördel av framgången och skaffat hus eller lägenhet i Katmandu. Där ser de till att deras barn får en bra utbildning och därmed en grund för välbetalda jobb som är mindre farliga än dem i bergen.
Maya tog för en tid sedan med sin 14-åriga dotter Roos Dawa på en vandring till Mount Everest Base Camp och fann att hon var ointresserad av det obekväma livet. Hon vill inte säga att hon känner lättnad, men enligt andra sherpas vill de flesta föräldrar att deras barn gör något annat än att fortsätta tidigare generationers arbete i bergen.
När vi ses i familjens hus i Katmandu säger dottern att bergsbestigningar inte är något för henne.
– Man går för mycket och det är kallt. Jag föredrar vatten och dykning, jag testade när jag reste med min pappa till Thailand och på Maldiverna. Jag vill bli marinbiolog, säger Roos Dawa.
Hennes mamma och pappa, hela släkten, är full av bergsbestigare. När kompisar pratar om personer de vet som varit uppe på Everest imponerar det inte på henne. Till slut säger hon att hennes mamma varit på toppen tre gånger.
– Tror de mig inte, så brukar de fråga efter hennes namn och googla det. Då blir de förvånade, säger hon.
Idén att anlita sherpas kom till honom i en dröm för över 20 år sedan, säger Geirr Vetti, en 63-årig norsk jordbrukare som bor på en bergssida vid Sognefjorden.
Han hade då aldrig varit i Nepal, men behövde arbetskraft på sin brant sluttande mark. Han mindes vagt en norsk expedition från mitten av 1980-talet med affärsmannen Arne Næss som fått guidning av sherpas uppför Mount Everest.
– Det tog mig flera veckor innan jag hittade någon som hade kontakter. Jag skrev sedan ett brev för att se om det fanns någon som kunde resa till Norge och hjälpa mig, säger Geirr Vetti på telefon från byn Skjolden, ett tiotal mil sydväst om Norges högsta berg, Galdhøpiggen.
Första året kom Sonam Tshering Sherpa till Norge. Han är morbror till Ang Tshering som nu visat runt DN i byn Khunde.
Geirr Vetti blev så nöjd med hans arbete att han anlitade två sherpas året därpå.
– Sedan blev det fyra stycken och därefter åtta – och sedan var vi igång, säger han.
Extrainkomsten var välkommen. Från början åkte invånarna till Norge när det var lågsäsong för klättring. Den norska bonden såg potentialen och tyckte att alla parter tjänade på upplägget. Han bildade ett företag och tog på sig uppdrag att stenlägga stigar över hela landet. Norge fick uppgraderade vandringsleder samtidigt som bergsbefolkningen från Nepal fick användning av sin kunskap och styrka och i gengäld blev väl avlönade.
Här har Sherpas byggt trappor i Norden
Med växande erfarenhet har sherpas blivit mästare i att läsa de norska förhållandena och anlägga stentrappor. Numera pågår verksamheten under stora delar av året. Stenen som används kommer ofta från orten. Den delas och lyfts på plats med handkraft. Trapporna har väckt uppseende – som Helgelandstrappa i norra Norge, som med sina över 3 000 steg är en av de längsta stentrapporna i världen. Stegen är två meter breda, vilket gör att tre personer kan gå i bredd.
Geirr Vetti är van att beskriva sin arbetskraft i superlativer.
– De har hållit på i 22 år nu, ofta 20–30 sherpas i projekt över hela landet. De bidrar verkligen till utvecklingen i norska bergsområden. De har varit i Sverige också, i Kebnekaise och Tänndalen bland annat, säger han.
Till skillnad från thailändska blåbärsplockare i Sverige, som lurats på lön och ersättning, återvänder sherpas nöjda och glada efter sina sejourer i Norden.
– De har fått lön efter norska förhållanden. Och gratis kost och logi. På fem månader tjänar de över 300 000 norska kronor. Sammanlagt under åren har vi betalat ut 140 miljoner kronor, säger den norska entreprenören.
När vi är framme i Katmandu och talar om saken på nytt säger Ang Tshering Sherpa att befolkningen i hans by alltid har tvingats bära allting själva på ryggen eller lastat det på jakar. Kunskapen och umbärandena har gått i arv från en generation till nästa.
– Det är inte för att det är roligt som vi har gått på expeditioner upp på bergen – det kan ju komma ett ras som är livsfarligt. Självklart är det för pengarna vi gjort det. Att bygga stentrappor är mindre riskabelt. Så när vi kunde börja åka till Norge gav det vår by en chans.
– Grannbyarna tycker att vi har haft tur, säger Ang Tshering, men de gläds med oss. Och vi delar med oss när vi ser att någon annan har det svårt.
I Katmandu sitter vi ned med fyra av de Khunde-bor som ska åka till Norge i år. Det är Nima Nuru Sherpa som för deras talan. Han är ledare för gruppen och den som ser till att passen lämnas in i tid för visering. Han fixar biljetter och informerar nykomlingar om sånt som kan vara bra att veta – som att man måste försöka sova trots att solen lyser på nätterna.
Det var hans pappa Sonam Tshering som var först på plats i Norge för att bygga stentrappor.
– Han lärde mig använda verktygen som behövs när jag var tolv, tretton år. Nu packar vi alltid med oss verktyg som inte finns i Norge – det är en klyv som vi delar stenarna med och en särskild hammare, säger han.
Vi går till den kända buddistiska Boudha-stupan i huvudstaden. Ingen Sherpa åker till Norge utan att ha gått runt den i bön, alltid medurs. De ber för att resan och jobbet som de gör i Norge ska gå bra. De ber för att ingen olycka ska inträffa.
– Vi tänder ljus för att be om förlåtelse för myror och andra små djur som vi vet kommer att dö när vi jobbar, säger Nima Nuru Sherpa.
Han tittar upp, numera väl orienterad också i hur man tänker i väst.
– I ert land tar ni en försäkring för att känna er säkra inför en resa. Vi ber i stället, säger han.
Läs mer
Fotfynd på Mount Everest kan skriva om historien
