Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
När Tysklands förbundskansler Friedrich Merz och Frankrikes president Emmanuel Macron anlände till torsdagens EU-möte på 1500-talsslottet Alden Biesen i Rijkhoven i östra Belgien gick de sida vid sida.
De mötte pressen tillsammans – en övertydlig symbol på att EU:s tysk-franska motor inte alls hackar utan tvärtom spinner, efter att de båda ledarna i olika medier under veckan lagt fram sina respektive, konkurrerande, visioner för hur Europas konkurrenskraft ska stärkas.
Torsdagens träff på det belgiska slottet, omgivet av potatisåkrar och regn, var ett slags kickoff, ett spånmöte mellan EU-topparna, i syfte att ringa in vilka konkreta planer som är värda att gå vidare med på nästa toppmöte i mars.
I bakgrundssamtal talar diplomater om att EU har ett Kina-problem.
EU:s handelsunderskott gentemot Kina är massivt och bara växer. På tio år har underskottet fyrdubblats i volym och fördubblats i värde. I dag upplevs läget som akut.
Det mentala skiftet i Europa kan illustreras med solceller och stål.
För femton år sedan valde EU att importera billiga, subventionerade solpaneler från Kina, vilket hjälpte Europas klimatomställning men undergrävde den inhemska industrin.
”Vi förstörde vår solcellsindustri, som då var av de största i världen. Vi kan fortsätta säga att det är billigare att köpa från Kina än att producera själva, men nu har vi nått en gräns, i alla fall när det kommer till strategiska industrier”, säger en hög EU-källa.
I dag går Europas tunga industri, som petrokemin och stålindustrin, på knäna. Deras internationella konkurrenter är subventionerade och i Europa har energipriserna skjutit i höjden, till följd av Rysslands krig i Ukraina och unionens ambitiösa klimatpolitik.
Bland andra Belgiens premiärminister Bart De Wever kräver nu en plan och ett stödpaket för den energitunga industrin.
Frågan är inte längre om EU ska börja skydda sin industri – utan hur mycket. Ska det bara gälla strategiska sektorer? Eller ska man även skydda arbetstillfällen? Och är det nationella eller europeiska pengar som ska finansiera satsningarna?
Frankrike går längst och efterfrågar industrisatsningar, gemensamma EU-lån och att Europa premierar de egna företagen i bland annat offentlig upphandling. Tyskland lägger större tonvikt på avreglering och fler handelsavtal med omvärlden.
Men en samsyn håller på att växa fram om att EU ska börja föra en ”ekonomisk utrikespolitik”.
”Man talar om att EU är splittrat men så är det inte alls”, säger EU-källan.
I veckan har statsminister Ulf Kristersson varnat för protektionism i bland annat Financial Times och Politico. Men inte heller han stänger dörren för statsstöd till industrin.
– Det kan finnas områden där vi måste göra det för att vi annars blir överkörda av orättvis konkurrens, säger han till DN.
Till torsdagens möte var två ekonomiska tungviktare inbjudna: den förre chefen för Europeiska centralbanken Mario Draghi och den tidigare italienska premiärministern Enrico Letta, som bägge levererat en uppsjö rekommendationer om hur EU:s ekonomi ska stärkas.
Draghis och Lettas rapporter är som ett smörgåsbord för EU-politikerna. Alla kan peka på just sin käpphäst – industripolitik, gemensamma lån, frihandelsavtal eller avreglering – för att stärka EU:s konkurrenskraft.
EU-ledarna är överens om diagnosen. Men ännu inte vilken medicin man ska ta, eller den exakta dosen.
