Ända sedan 1970-talet anordnar den amerikanska högern sin årliga konferens Conservative Political Action Conference, Cpac. Sedan några år tillbaka lånar den ut sitt namn till högerträffar runtom i världen.
I slutet av förra veckan var det dags för Cpac i Ungerns huvudstad, Budapest.
På talarlistan stod partiledarna från ytterhögerpartier som tyska AFD, spanska Vox och nederländska Frihetspartiet, men även den förra brittiska premiärministern Liz Truss och den amerikanske konservative influeraren Ben Shapiro.
Huvudnumret var som vanligt Ungerns premiärminister Viktor Orbán. I sitt tal lade han fram sin politiska vision för ”Europas patrioter”: Ukraina ska inte få bli EU-medlem, EU ska inte ta upp nya gemensamma lån, migrationen till Europa ska stoppas och yttrandefriheten värnas.
Men Europas ytterhöger är inte en enad kraft. Och Orbán är inte den ledande figuren. Framför allt splittras partierna i synen på EU:s stöd till Ukraina.
När det gäller migration har mittpunkten i EU redan förflyttats i en mer restriktiv riktning – utan Orbáns hjälp. För två veckor sedan krävde den danska socialdemokraten Mette Frederiksen och italienska nationalisten Giorgia Meloni tillsammans att den internationella asylrätten ska omtolkas. Sju andra EU-regeringar skrev under på kravet, däremot inte Ungern.
I Europa går klyftan mellan den ytterhöger som verkar inom EU-samarbetet och den som vill undergräva det. Trumps radikala Maga-rörelse (Make America Great Again) inspirerar framför allt den senare.
Italiens premiärminister Giorgia Meloni och franska ytterhögerpolitikern Marine Le Pen, som bespetsar sig på presidentmakten, drar sig i stället undan Trump. Efter att den amerikanske presidenten förnedrade Ukrainas Volodymyr Zelenskyj i Ovala rummet och startade tullkrig mot EU upplevs han som ett sänke.
Även för Orbán är Trump en huvudvärk. Trumpadministrationen kräver nämligen allt oftare och alltmer högljutt att Ungern ändrar sin utrikespolitik gentemot Kina.
I motsats till övriga EU:s försiktiga linje står Ungern vidöppet för kinesiska investeringar. Och Ungern har flera gånger de senaste åren – som tack för pengarna, får man anta – använt veto för att stoppa EU:s kritik mot människorättskränkningar i Kina.
Viktor Orbán har alltså varken blivit den Trumpviskare han hade hoppats bli eller den som kan formulera en sammanhängande vision för Europas ytterhöger.
Men han har karvat ut en alldeles egen nisch. Nämligen att skapa internationella mötesplatser där ytterhögerpolitiker och traditionella konservativa kan frottera sig och utbyta idéer. I frågor som rör familj, kön, invandring och nationell identitet – det som ibland kallas ”kulturkrigsfrågor” – finns en viss politisk samsyn.
Cpac-konferensen i Budapest är ett exempel på en sådan mötesplats, även om den inte formellt organiseras av Ungerns regering.
En annan är den Orbán-nära tankesmedjan MCC i Bryssel, som etablerades ungefär samtidigt och som i dag har arbetat upp ett rejält inflytande i den tjattrande EU-klassen.
Där möts Orbáns auktoritära idéer, traditionell konservatism samt en liberal syn på yttrandefrihet, eftersom tankesmedjan också blivit en plattform för vänsterpolitiker som uteslutits av sina partier.