Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Bara vara vänner
I en serie artiklar undersöker olika skribenter vänskap i det tjugoförsta århundradet.
Alla som försökt fatta ett livsbeslut tillsammans med en vän som involverar näringslivet eller lagstiftningen på något sätt vet vad jag menar. Skaffa barn med en vän? Kan funka om du inte behöver involvera IVF-industrin, men om du av någon anledning behöver det kommer du få närgångna frågor om huruvida relationen verkligen håller för ett föräldraskap. Skulle socialtjänsten någon gång bli involverad kommer du sannolikt behöva förklara er familjebildning både en och två gånger.
Köpa hus med en vän? Banken kommer att möta dig med misstänksamhet, du kanske måste anlita en dyr advokat för att skriva ett krångligt samäganderättsavtal.
Testamentera din kvarlåtenskap till en vän, som ju inte ingår i den reglerade arvsordningen? Det kan gå, men inte om du har barn, då har de alltid rätt till en del oavsett vad du vill eller inte. Till och med ett hyreskontrakt kan vara svårt att få – tidningen Hem och Hyra rapporterade förra året om två vänner i Malmö som nekades att bo ihop eftersom de två inte hade en sexuell relation.
Vad är det med vänskapen som gör att den möter så mycket motstånd från etablerade institutioner? I den nysläppta boken ”Friends in Common. Radical Friendship and Everyday Solidarities” skriver författarna Laura C Forster och Joel White om vänskapens radikala potential. I boken återfinns ett brev som författaren och fängelsekunden Jean Genet påstås ha skrivit till en vän som sitter inne. En idé, skriver Genet, kan i bästa fall initiera en rörelse, skapa en första eller andra samling av människor som vill förverkliga den. Därefter är det de mänskliga banden, vänskapsrelationerna som uppstår, som får rörelsen att hålla ihop och stå ut med motgångar. Det är vännerna som får oss att komma tillbaka, gång på gång.
Det är också därför makten försöker fålla in oss i andra relationsformer. I den privatiserade kärnfamiljen går det inte att kämpa för en idé – gruppen är för liten, det går åt för mycket kraft till reproduktionen av familjen som enhet. Många av mina vänner som lever i kärnfamiljer pratar om den ensamhet de känner, trots löftet om familjen som den plats där vi ska få vår längtan efter att ge och få omsorg och närhet tillgodosedd. Jag fick nyligen ett sms från en vän som skrev att upplevelsen av livet i en småbarnsfamilj är som att vara medlem i en superisolerad sekt.
Att ordna ett samhälle så att bara en eller två människor ska bära omsorgsbördan för ett eller flera små barn, och för en annan vuxen, är ett mycket effektivt sätt att se till att mer kollektiva projekt inte kan växa fram. Inte bara för att så mycket tid går åt till omsorg – det är också en dyr samlevnadsform, där varje liten enhet ska ha en egen bostad, egen bil och egen tomt. För att vi ska längta efter kärnfamiljen, trots alla besvikelser den vanligtvis levererar, behöver vänskapen naturligtvis motarbetas både juridiskt och kulturellt.
Författaren M E O’Brien, som också skrivit om vänskap som alternativ till kärnfamiljen, öppnar sin bok ”Family Abolition. Capitalism and the Communizing of Care” med en berättelse om de folkliga upproren i den mexikanska delstaten Oaxaca år 2006. Vad som startat som en lärarstrejk vidareutvecklades till ett experiment i självstyre där en bred koalition av rörelser genomförde en ockupation av staden Oaxaca och sedan också skötte styret av staden gemensamt.
En förutsättning för att experimentet skulle vara framgångsrikt, skriver O’Brien, var att den privatiserade omsorgsenhet som kärnfamiljen utgör tillfälligt upplöstes och ersattes av andra band. Barnomsorg, matlagning, samtalen kring vad som hänt under dagen flyttades från de små familjerna i de egna hemmen till de publika platserna, och utfördes gemensamt av vänner. De band som formades utanför parrelationerna var vad som höll experimentet vid liv. En av anledningarna till att självstyret föll, menar O’Brien, var, förutom det omfattande polisvåldet, att vissa män hade svårt att acceptera att deras kvinnliga partners hade andra signifikanta band och därför krävde en återgång till kärnfamiljen.
Vänskapen kan alltså uppfattas som direkt hotfull även av enskilda människor, skriver Jean Genet vidare i brevet till sin fängslade vän. Kraften i vänskapen, som kan få människor att stupa för en idé, sätter också i blixtbelysning hur fragila de statligt sanktionerade banden i form av exempelvis äktenskap eller ärvda privilegier kan vara. Vänskapen, skriver han, kräver inte tvång för att hålla ihop och därmed belyser den också att andra relationer ofta behöver hot om sanktioner eller förlust av materiella fördelar för att bestå.
Men för att vänskapens radikala potential ska realiseras krävs naturligtvis att vi tar den på allvar. Vänner som reduceras till kärnfamiljens eller parrelationens stödhjul har små möjligheter att skapa något större. Det byggs inga rättviserörelser ur vänskaper som hålls ljumma enbart för att ta emot när den romantiska kärleken sviker. Den som längtar ut ur tvåsamhetens fängelse och in i ett mer kollektivt liv kommer att behöva gå på tvärs mot många av de konventioner om ett gott liv som vi får oss serverade. Kärleken har en hel armé på sin sida – vänskapen är värnlös, som Samuel Levander konstaterade i en tidigare text i den här serien.
Att leva ett liv med sina vänner som verkligt signifikanta relationer kräver att vi vågar säga till varandra att det är det vi längtar efter. Att vi törs glänta på dörren till det där som brukar kallas privatlivet, och släpper in varandra. För den som vågar, väntar förhoppningsvis ett mindre ensamt liv. Kanske till och med ett liv som kan förändra världen.
Läs fler artiklar i serien om vänskap:
Samuel Levander: När ska vi hinna bara vara vänner?
David Thurfjell: Fin gubbvänskap kan vara omgärdad av tystnad
