– Thank you very much you’re welcome, säger min fyraåring i ett andetag när hon får sin macka.
Jag tycker skärmtiden märks mest på engelskan. Hon kan räkna till ten, ber om en pink dress. Hennes småbröder säger banana istället för banan. Tack Youtube. Tyvärr är det här inte så oskyldigt som det låter.
Vi har nämligen stöpt om barndomen. Förr var det fri lek och frisk luft, nu är det Tiktok och depression som gäller, för att sammanfatta socialpsykologen Jonathan Haidts omdebatterade bok Den ängsliga generationen (Fri tanke) som nyligen kom ut på svenska.
Tesen är att vi överbeskyddar våra barn i verkliga livet (de får inte ens vara ute och leka själva) och släppt ut dem på nätet där vi glatt lämnar dem till vargarna.
Hälften av alla amerikanska ungdomar är nästan konstant online. Det kan väl omöjligt vara bra? Frågan är kanske snarare hur farligt det är. I paritet med rökning, menar författaren.
Likt andra skärmskeptiker bygger Haidt mycket av sitt case på statistisk över depression bland amerikanska tonåringar. Sedan 2010-talets början har andelen ungdomar som känner sig deprimerade ökat kraftigt. Vilket råkar sammanfalla med att sociala medier slår igenom.
Har sociala medier orsakat den tsunami av nedstämdhet som sköljt över världens unga?
Här brukar många som forskar om skärmtid och sociala medier påpeka att vi inte kunnat bevisa ett kausalt samband mellan depression och sociala medier.
Studier visar visserligen att deprimerade personer i högre utsträckning tillbringar mer tid framför skärmar; men är det skärmarna som gjort dem deprimerade eller är det bara ett sätt att hantera nedstämdheten?
Jonathan Haidt själv är benhårt övertygad om att så är fallet.
På sin hemsida har han publicerat en lång, spretig lista över forskning som påstås stötta hans tes, och hans trumfkort är en studie där 143 amerikanska studenter ingick.
Hälften fick använda sociala medier som vanligt, hälften fick skära ner till 30 minuter om dagen i tre veckor. Studenterna fick svara på en hälsoenkät, och voilà! Gruppen som skar ner uppgav sig vara mindre deprimerade efter experimentet.
Det går dels att poängtera att det här är en enda studie, dels att en studie kan spela spratt med hjärnan. Om en forskare säger åt en grupp försökspersoner att de kommer att bli mindre deprimerade om de äter en banan varje dag, kan du ge dig fan på att de på gruppnivå kommer att må lite bättre.
Samma sak om du säger åt 70 personer att skära ner på skärmtiden för att må bättre. Till och med kontrollgruppen i studien, som alltså fortsatte att surfa som vanligt, uppgav sig känna mindre ångest.
Om forskningen som talar för Haidts tes är begränsad, finns det desto mer som talar mot att sociala medier och skärmar är så farliga som han hävdar. I våras skrev psykologiforskaren Candice Odgers i The Atlantic om hur hennes forskargrupp letat kopplingar mellan depression och sociala medier utan att hitta starka samband – och listar många andra studier och utredningar som också gått bet.
De får så klart inte samma genomslag. Jonathan Haidts världsbild är mycket enklare att sympatisera med, oavsett om den bygger på fakta eller övertygelse. Han får stöd av politiker, vilsna föräldrar och arga debattörer som alla är överens (en ängslig generation om du så vill).
Dagens ungdom mår dåligt, och genom att avlägsna störningsmoment skärm och släppa ut dem i naturen kan vi bota alla deras problem. Hur svårt kan det vara.
– Tack så mycket, föreställer jag mig att mina barn skulle säga och be om en banan till.
Läs också:
Simon Campanello: Varför blir jag arg när någon klagar på barnens skärmtid?
Christian Rück: Överdriven oro för att sociala medier skapar psykisk ohälsa
Minska barnets skärmtid – på ett hållbart sätt
