Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Ångesten av att behöva kämpa med att hålla balansen på två hjul och grimaserna av ansträngning från det febrila trampandet ansågs ha förödande effekt för kvinnor. De riskerade nervsammanbrott och vanställda anletsdrag; cyklandet ska ha lett till ”avvikelser från de kvinnliga skönhetsidealen som får en snygg kvinna att se maskulin ut och en oansenlig kvinna att se intensivt ful ut”, som det beskrivs i en artikel i New Zealand Geographic från november 1908.
Detta påstådda medicinska tillstånd kallades för cykelansikte. Varningarna spreds av en liten grupp läkare, journalister och kvinnosaksmotståndare när cykeln fick sitt breda genomslag i slutet av 1800-talet.
Inte nog med det. Cykelsadelns tryck mot kvinnans underliv ansågs dessutom kunna leda till infertilitet, och cyklande under graviditeten skulle kunna orsaka fosterskador och ge problem med amning.
Det är förstås trams. Men det är ett exempel på hur ett fåtal högljudda röster kan skapa stor oro för hälsoproblem till följd av tekniska landvinningar, skriver en grupp forskare i en artikel som publicerats i den vetenskapliga tidskriften New Zealand Medical Journal.
De beskriver också två andra liknande teknikpaniker. Hur det varnades för att tidiga telefonoperatörer riskerade att drabbas av telefontinnitus (symptom inkluderade nervös överkänslighet, med surrande ljud i örat, yrsel och neuralgiska smärtor enligt en artikel i British Medical Journal från 1889). Och den märkliga diagnosen järnvägsryggrad (”railway spine”) som påstods ha drabbat många tidiga tågresenärer och ansågs kunna orsaka kronisk smärta och andra krämpor.
Forskarna menar att det finns ett mönster i hur dessa pseudomedicinska diagnoser fick fäste hos (åtminstone delar av) allmänheten. Ett fåtal alarmister som, inte sällan med en läkares auktoritet, utropade hyperboliska varningar och tidningar som glatt plockade upp dessa och spred till folket.
Mönster går igen än i dag, menar forskarna. De pekar på hur nya tekniska landvinningar fortfarande ackompanjeras av medicinsk desinformation; som att mobiltelefoner och wifi-nätverk kan orsaka strålningssjuka, att folk kan bli överkänsliga mot signaler från 5G-master och de otaliga, vitt skilda symptom som sägs orsakas av att leva nära vindkraftverk.
Men i dag sprids, förstås, myterna snabbare tack vare sociala medier och det krävs inte längre i samma grad en doktorstitel eller tyngden av en publikation bakom sig för att få genomslag. Så hur ska dessa moderna motsvarigheter till cykelansikte bemötas?
Forskarna bakom artikeln manar till medkänsla. De anser att läkare bör validera – och inte avfärda – sina patienters känslor av oro, även om den är ogrundad. Men att de samtidigt kan använda historiska exempel, som just cykelansiktet, för att illustrera hur man i alla tider känt oro inför nya, svårbegripliga fenomen.
De uppmanar också till ett utökat samarbete mellan vårdgivare och forskare och sociala medieföretag, och föreslår att informativa videor från trovärdiga källor ska premieras i sökresultaten för den som letar efter medicinsk information.
Fast på en punkt undrar jag om forskarna gör rätt i att avfärda en diagnos som påhittad: cykelmani. Den beskrivs som en kronisk psykos som orsakar en onaturlig besatthet med cykling som leder till ökat risktagande. Jag vet inte hur det såg ut på 1800-talet, men jag tror mig i modern tid ha varit nära att bli påkörd av lycraklädda cykelmaniker både en och två gånger.
Läs mer:
Curling: Sporten som utmanar fysikens lagar
Brutalt massmord på kvinnor och barn förbryllar arkeologerna
”Under en halvtimme löste AI:n det jag försökt under hela min karriär”




