Ända sedan Pluto nesligt nedgraderades till en dvärgplanet har vi fått leva i ett fattigt solsystem med blott åtta planter. Eller har vi bara dålig koll?
Sedan Neptunus upptäcktes 1846 har astronomer sökt efter fler planeter längre ut i solsystemet. 1917 hävdade den amerikanska astronomen Percival Lowell att ett mystiskt objekt, som han dubbade Planet X, rubbade Uranus omloppsbana.
Den där märkliga omloppsbanan visade sig senare vara ett mätfel, men jakten på Planet X ledde astronomerna till att 1930 upptäcka Pluto.
2014 tog sökandet efter en ny planet fart igen. Om man tittar på objekt i Kuiperbältet, med många små himlakroppar som kretsar bortom Neptunus, så har de en märklig omloppsbana runt solen. Det kan indikera att någonting där ute påverkar dem. Flera astronomer har sedan dess lagt fram hypoteser om att detta något är en okänd himlakropp. Planet nio.
Enligt teorierna rör det sig troligen om en planet som är en bra bit större än jorden. Den bör befinna sig mellan 20 och 30 gånger längre från solen än Neptunus och ha en omloppsbana på mellan 10 000 och 20 000 år.
Men världens astronomer är långtifrån ense om att den här planeten existerar. Kruxet är nämligen att ingen har lyckats se den.
Det kanske låter märkligt i en tid när vi har teleskop som kan se galaxer som ligger många miljarder ljusår bort från oss. Men en hypotetisk planet så pass långt från solen reflekterar mycket lite solljus och är därför svår att se med teleskop. Bortanför den finns dessutom ett närmast oändligt antal stjärnor och galaxer som bländar i jakten på en liten svart fläck på rymdkartan.
Men 2025 kan bli ett genombrottsår för de forskare som söker efter den.
Strax efter årsskiftet kommer Vera C. Rubin-observatoriet i Chile att tas i drift. Det är utrustat med den största digitalkamera som mänskligheten åstadkommit, med en upplösning på hela 3,2 gigapixel.
Teleskopet kan ta extremt högupplösta bilder av världsrymden, och se händelser långt tillbaka i universums gryning. Tillsammans med rymdteleskopet James Webb kan det hjälpa oss att kartlägga universums historia, förstå mörk materia – och lära oss mer om vår egen relativa närhet.
Många tror nämligen att observatoriet kan hjälpa oss att avgöra om Planet nio faktiskt existerar. Antingen genom att fånga den på bild, eller genom att bättre förstå de märkliga omloppsbanorna i solsystemets utkanter.
Varje natt kommer observatoriet att ta bild efter bild på olika sektioner av natthimlen. Vart tredje dygn kommer det att leverera en komplett vy av hela den del av rymden som går att beskåda från den chilenska bergstoppen Cerro Pachón. Men det handlar fortfarande om att leta efter en nål i en höstack. Varje enskild bild som observatoriet spottar ur, och det blir en var 30 sekund, beräknas innehålla över 40 miljarder objekt.
Observatoriet kartlägger natthimlen i sådan detalj att USA krävt att få granska alla bilder för att sudda ut spår efter militära satelliter innan världens astronomer får ta del av materialet. Ett automatiskt system kommer att retuschera den första versionen av bilderna, och först efter 80 timmar släpps de ocensurerade bilderna till forskarvärlden. Då ska spionsatelliterna hunnit så långt att det inte längre går att räkna ut var de finns.
Om Planet nio nu finns är Vera C. Rubin-teleskopet den bästa chansen att fånga den på bild. Först den dagen har vårt solsystem officiellt fått nio planeter (igen). Då återstår bara vad den ska kallas – förmodligen ett namn ur romersk eller grekisk mytologi.
Läs mer:
De röda monstergalaxerna som ingen trodde kunde finnas
Rymdstationen ISS går ett våldsamt öde till mötes
Simon Campanello: Livet på Mars kommer att suga otroligt mycket
