Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Under många år har jag som författare och forskare rest runt i Sverige och talat med företrädare för olika religiösa och etniska grupper, med politiskt aktiva och engagerade privatpersoner. Som många andra har jag drabbats av de utmaningar Sverige står inför – inte minst när det kommer till frågor om integration, nationell sammanhållning, segregation och utsatthet. Kyrkor och moskéer berättar om de lass de drar för att möta växande fattigdom; polis och socialsekreterare om hur gängen rekryterar bland unga som tappat tilltron till samhället. Om de någonsin haft någon.
Men jag har också slagits av att det inte är riktigt så mörkt som man kan tro när man skrollar i sociala medier.
”Hopp är optimism med brustet hjärta”, har Nick Cave sagt. Kanske är världen runt omkring oss nu för mörk för optimism, men under mina möten har jag ändå iakttagit några saker som gör att i alla fall jag vågar känna hopp.
Trots stora olikheter i religiösa och politiska uppfattningar, livsöden och levnadsomständigheter finns också slående likheter. Även om inga är överens på alla punkter, är det ändå mitt intryck att de flesta är överens om mer än man först kan tro.
Oavsett förklaringsmodell oroas många för att vi riskerar att slitas i bitar som land och folk om vi inte hittar något att enas kring
Under ett samtal med sverigedemokrater i Skåne framkom att det som huvudsakligen fått dem att engagera sig i partiet var känslan av att Sverige, och inte minst deras egna hemkommuner, förändrats alltför drastiskt. Där det förr fanns ett konditori som serverade kaffe och hallongrottor låg nu en Orientlivs som sålde dadlar och halalkött. I tidningarna skrevs om skjutningar och sprängningar. De talade om en importerad kriminalitet. De kände sig inte igen sig längre i sina egna kvarter, de kände sig inte längre trygga.
När jag berättade om detta möte för somaliska invandrare i Östra Ersboda i Umeå blev reaktionen först överraskande. ”Jag förstår dem”, sade genast en kvinna i sjal och täckande kläder. ”Jag vet hur det är att ha förlorat sina barndomskvarter. Och vi vill inte heller vara segregerade men har hamnat här”, hon slog ut med handen i en vid gest. Östra Ersboda är ett mycket invandrartätt område som länge riskerat att klassas som ett utsatt område. Gängen har etablerat sig och många vittnar om att de inte känner sig trygga.
I det politiska samtalet härleds ofta den negativa utveckling och ökande otrygghet som många upplever till de senaste decenniernas invandring – andra förklarar den i stället med de avregleringar och privatiseringar av allmännyttan som drivits igenom under samma decennier.
Oavsett förklaringsmodell oroas många för att vi riskerar att slitas i bitar som land och folk om vi inte hittar något att enas kring. För allt fler politiker har ”svenska värderingar” presenterats som svaret på denna utmaning, som den lägereld runt vilken vi ska samlas.
Kanske kan det upplevas som intuitivt riktigt i ett land vars befolkning i hundratals år alla var medlemmar i samma kyrka, där tro och tankar formades och kontrollerades i kyrkbänkar och husförhör, ett land som sägs utmärkas av en särskilt stark konsensuskultur.
Men det har visat sig svårt att enas kring vad som utgör dessa svenska värderingar och debatten om dem har ofta varit splittrande snarare än enande. Inte minst när begreppet används i syfte att ena vissa grupper mot andra. Medan sverigedemokraterna i Skåne, med all rätt, sannolikt uppfattade att deras värderingar var svenska, oavsett vilka de än var, kunde invandrarna till Umeå uppleva begreppet som exkluderande.
Det finns säkert generella skillnader i vissa värderingar mellan Sverigedemokraterna i Bjuv och de svensksomalier jag träffade i Östra Ersboda. Det är också följdriktigt att politiker vill forma samhället och våra värderingar i olika frågor om exempelvis jämställdhet, sexualitet och främlingsfientlighet. Men om de menar allvar med att vilja finna något att enas kring är det kanske bättre att börja i en annan ände.
Oavsett hur de positionerat sig ideologiskt eller teologiskt vill alla jag träffat under mina resor och samtal känna sig trygga där de bor och ha områden att vara stolta över. De som har barn vill skydda dem från allt ont, att de ska få gå i bra skolor och ha en framtid att drömma om, att de inte ska hamna i missbruk eller kriminalitet. De vill ha arbete och en meningsfull fritid. De kriminella gängen och klanerna må ha en stark etablering i utsatta områden, men ingenstans har jag heller mött starkare avståndstagande från dem än i just dessa områden.
Kanske är världen runt omkring oss för mörk för optimism, men jag har iakttagit några saker som gör att i alla fall jag vågar känna hopp
Det är såklart självklarheter. Men självklarheter som ofta skyms av ett polariserande samtalsklimat när just dessa frågor kommer på tal.
Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam skiljer mellan traditioners och sociala visioners sammanbindande respektive överbryggande effekter. Medan de sammanbindande traditionerna är bra för att hålla ihop en specifik grupp människor, ett folk eller en klan exempelvis, upprättar de också gränser mot andra grupper. Överbryggande visioner kan i stället förena grupper med sinsemellan olika traditioner. Vill man engagera så många olika svenskar som möjligt fungerar Melodifestivalen eller fotbolls-VM bättre än julafton, yom kippur eller mawlid an-nabi.
Talet om svenska värderingar, i all sin otydlighet och ofta polemiska udd, har fungerat mer som julafton än som fotbolls-VM, om man säger så. En färsk rapport gör gällande att 60 procent av de som bor i utsatta områden inte upplever att våra politiker bryr sig om dem. De talas om som problem, men får inte vara en del av lösningen.
Arbetet framåt borde kanske i stället ta sin början i det överbryggande, där det också är rimligt att förvänta sig att alla bidrar och där de allra flesta – det är min erfarenhet – vill bli tagna i anspråk. Bilden av ett allt mer polariserat folk kan med fog bytas mot bilden av ett folk där de allra flesta vill arbeta tillsammans, mot gemensamma mål. Lyckas vi, och våra politiker, få syn på det finns det kanske anledning att känna hopp för Sverige, trots allt.
