”O när staden exploderar e de som dom inte hör / Du kan hälsa Astrid Lindgren att Bullerbyn e död.”
Så lyder två rader i låten ”Bullerbyn är död”. När masskjutningen på Campus Risbergska i Örebro inträffade bara dagar senare fick texten en ny, oväntad aktualitet. Därefter gjorde Tiktok sitt – låten blev viral.
– På den vägen är det. Plötsligt blev jag inkastad i en ny värld där jag behövde ta ställning, men jag känner också ett ansvar för att beskriva vad som sker i samhället, säger Simon Superti.
Orden började rinna ur honom redan i 12-årsåldern, då han skrev sina första raptexter.
– Jag kommer från en samhällsskildrande hiphopbakgrund. Rapparna som jag lyssnade på gjorde precis det jag gör nu.
Nu är han aktuell med sitt andra album – ”Hemlisar II” – och turnerar under hösten.
– Jag gillar trilogier och uppföljare. Konceptet hemlisar är jag inte klar med. Mina hemlisar är ju mina inre känslor och tankar. Så det lär nog bli några stycken.
Albumet har han gjort tillsammans med Peter Kvint och Axel Jansson. För Simon Superti har skrivandet blivit ett sätt att bearbeta sin egen historia.
– Albumet handlar mycket om mitt förflutna och min uppväxt. Jag har lämnat många känslor kvar på skivan, som jag inte behöver gå tillbaka till igen. Jag tror att jag har behövt skriva den här skivan för att lämna det bakom mig och växa ur det.
Efter många år som producent inom svensk hiphop snubblade han av en slump in på visor.
– Egentligen har jag aldrig haft trubadur- och vismusik runt mig, men jag har en fallenhet för det. Jag pratade lite så med min mormor. Hon föddes 1921, då pratade man på det sättet. För att hon skulle höra mig var jag tvungen att artikulera på det viset, berättar han.
Simon Superti menar att visgenren gör hans samhällsskildringar mer tillgängliga för äldre generationer. Det händer att han kallas för vår tids Cornelis Vreeswijk. I slutet av november ska han också uppträda på en hyllningskväll tillägnad trubaduren på Cirkus i Stockholm.
– Nu ska jag bara plugga in hans text, det är jättesvårt. Men jag kan förstå varför folk jämför oss. Det är ganska lätt för mig att gå in i hans sätt att sjunga.
Hundåren ligger bakom honom. Nu vill han njuta av den plattform han har byggt upp. Med turné, nytt album, en tv-serie under inspelning och musikproduktion åt andra artister är schemat fullspäckat.
– Jag har satsat på det här och är fullt medveten om vad som krävs. Därför får jag inte klaga. Så mycket som jag har krigat för att komma hit från riktiga problem och riktig skit. I dag är det bara guld och gröna skogar.
Simons Supertis pappa kom till Sverige från Italien i slutet av 60-talet. Själv är han född 1987 och upplever att landet har förändrats i grunden under hans livstid – och att utvecklingen har gått åt fel håll.
– Svenskar hade en filosofi och ett tankesätt. Folk var öppensinnade och snälla. Man tyckte om andra människor, helt enkelt. Det kändes som att det gick åt rätt håll – man fick vara sig själv och det spelade ingen roll varifrån man kom, det fanns en plats för alla.
Den känslan finns inte längre, menar han.
– På bara några år har det raserats. Hat och främlingsfientlighet ökar, och nu har det blivit en ”vi mot dem”-mentalitet. Samtidigt finns det många fina människor i det här landet, som är emot den här utvecklingen.
Publiken på hans konserter är blandad. Några har följt honom sedan hiphoptiden, andra hittade honom via ”Så mycket bättre”, och en del uppskattar hans samhällskritiska texter.
– Jag är jäkligt stolt över den blandningen. Det är nästan som ett socialt experiment när killar från min bakgrund står bredvid 80-åriga kvinnor.
Han minns särskilt ett möte efter en spelning på Pustervik i Göteborg. Ett par i 70-årsåldern kom fram och tackade honom för hans arbete.
– De sa att det behövs, och att de är där för mig. När en äldre kvinna ser en i ögonen och säger ”fortsätt” och syftar på min samhällsskildring, då blir man nästan religiös.
Trots att han vill förmedla ett budskap om dagens samhälle, vill han också skapa tidlös musik.
– Du hör mig aldrig sjunga ord som ”mobiltelefon”. Jag försöker gå runt det och skriva om universella tankar och känslor. Det handlar om att skriva om saker som kunde varit aktuella för tjugo år sedan, och som fortfarande är det om ytterligare tjugo år.
Han vill med sin musik lyfta fram det fina som fortfarande binder människor samman.
– Jag är inte politiker och vill inte bli det heller, men jag kan vara en samhällsskildrare. Jag försöker sprida kärlek och solidaritet – ord som skrämmer folk nu för tiden. Jag är lika trött som alla andra på att det ser ut som det gör. Jag vet inte svaret, men jag tror att det är dags att våra politiker tar sig i kragen och visar vad de går för.
Läs mer:
Jacob Lundström: Vem håller inte med om att ”Bullerbyn är död”?
Simon Superti: ”Cornelis beskrev livet utan att polera det”















