Tårna håller på att frysa bort. Den finska vårvintern har vänt sitt allra bistraste ansikte mot människorna i ett iskallt duggregn som får markerna att insjukna i någon sorts lungsiktig depression. Det är sista stoppet innan färjan hem till Sverige och jag har egentligen inte väntat mig något speciellt – men det som blicken nu möter får mig att fullständigt tappa hakan.
Runt en konstgjord sjö vid vägs ände, mitt i skogen, utbreder sig en blänkande, futuristisk värld där ett tio meter högt ufo vakar över ett metalliskt menageri av fantasivarelser och djur.
Framför mig ligger Kyösti Iittis ”Enkelipuisto”. Änglaparken.
Kyösti Iitti har ägnat fyrtio år åt detta livsverk, vid gården i närheten av den lilla byn Pöytyä mellan Åbo och Tammerfors. Sjön har han grävt ut själv, och de stora smidesskulpturerna som omger den är utförda på plats – rostfria urtidsödlor, änglar, utomjordingar och rovfåglar. Men också några silverglänsande scener ur det finska nationaleposet Kalevala, med bland annat en modern tolkning av mirakelmaskinen Sampo, enligt myten smidd av mästersmeden Ilmarinen.
En av Kyösti Iittis förebilder, kan man anta.
Under en veckas tid har jag genomkorsat södra och sydöstra Finland i sökandet efter dessa gömda konstskatter, installationer och skulpturansamlingar skapade av självlärda konstnärer som ägnat sina liv åt att bygga sina egna världar. En färd på slingrande grusvägar, längs isbelagda sjöar, genom mörka skogar, avbruten med ojämna mellanrum av någon av dessa sinnesvidgande visioner.
Alla högst personliga universum. I Vecklax vid Esbo: dansaren Elis Sinistös utopiska, förfallna hippieparadis Villa Mehu. I Miehikkälä i Karelen: Sylvi Hauhias fiskare och musikanter, modellerade i lera och betong invid den gamla kvarnen. I Nyslott i Savolax: Marko Ruuskanens järnsmidda fågelholkar, ruvande över gravarna på stadens kyrkogård. I Kodiksami i Satakunta: ett helt fält av fågelskrämmor, lekfulla självporträtt av invånarna i den lilla byn.
Sjutton stopp blir det till slut. Och då har jag ändå bara skummat ytan på detta märkliga fenomen. Av någon anledning har just Finland blivit ett kreativt nav för den mångskiftande konstform som i brist på bättre kallas ”outsider art” eller ”art brut” – en etikett som gärna innefattar allt från schizofrena patienters mardrömsvisioner till självlärda skulptörers livsprojekt. Kort sagt en konst som uppstår utanför den etablerade konstvärlden och sällan eller aldrig får rum i den.
I Finland talar man hellre om ”ITE-taide” (ITE-konst), en förkortning av itse tähty elämä, ungefär ”självgjort liv”. Begreppet är ett medvetet försök till omvärdering. I stället för att betona det institutionella eller existentiella utanförskapet framhävs detta som en ”samtida folkkonst” i egen rätt, en uttrycksform framsprungen ur och utvecklad i relation till en viss plats och dess speciella livsbetingelser.
Det ryms förstås en hel del romantik i en sådan bild. Men jag ska villigt erkänna att det är lätt att falla för den när man vid en grusväg i östra Tavastland, just som man tror sig hamnat vilse, ser motorsågsskulpturerna i Esa Pajulahtis ”Det förlovade landet” breda ut sig.
Eller när man vid den gamla lanthandeln i Kääpälä i norra Kymmenedalen hamnar mitt i Ensio Tuppurainens vildvuxna trädgård full av stegrande älgar, svabbiga landskapsmålningar och politiska protestplakat.
Samtidigt ska sägas att det hela långtifrån bara handlar om ett utslag av lantlig bygderomantik. Projektet att kartlägga och lyfta fram ITE-konsten inleddes redan på 1990-talet av den nationella Organisationen för landsbygdskultur och har pågått sedan dess, ett arbete som engagerat konstsammanslutningar, hembygdsföreningar och ett stort antal informanter över hela landet.
I dag omfattar databasen cirka 300 konstnärer runtom i Finland, och deras konst har blivit föremål för en rad utställningar och publikationer. Några har rentav nått internationell ryktbarhet – främst bland dem Veijo Rönkkönen, vars skulpturpark i Parikkala alldeles vid ryska gränsen i Karelen omfattar bortåt 500 figurer i naturlig storlek, modellerade med cement i lager på lager enligt en metod han själv uppfunnit.
Hälften av skulpturerna utgörs av en myllrande samling självporträtt i olika yogaställningar – Rönkkönen var en hängiven yogaentusiast, och för varje position han lärde sig belönade han sig med ännu en skulptur.
Efter konstnärens död 2010 drivs skulpturparken i Parikkala numera som den turistattraktion den är, med all den ofrånkomliga domesticering det innebär. Ändå häpnar jag vid varje steg, fängslad av de numera mossbelupna kropparna som stelnat i sina yogapositioner, road av paraden av ystra barnmusikanter och karnevaliska figurer – och lätt skärrad inför de uppenbart autentiska tandrader Rönkkönen försett många av sina gestalter med. Varifrån fick han alla dessa tänder? Inte vet jag – men lite kusligt är det allt, mitt i den sprudlande och kreativa humorn.
I denna ITE-konstens värld av isolerade, autentiska genier ryms, som det väl framgått, högst ett fåtal kvinnor. Redan nämnda Sylvi Hauhia är en av dem; en annan Enni Id som förvandlade sitt avsides belägna torp i Padasjoki i Tavastland till ett totalkonstverk, invändigt täckt med målningar från golv till tak.
I övrigt är det omöjligt att komma runt att det här rör sig om en starkt maskulint kodad värld, där ensamma män på ensliga platser skapar sina livsvärldar med hjälp av motorsågar, smidesjärn och cementblandare. Inte sällan som ett slags monument över en förlorad lantlig kultur, som i Tauno Vuorenniemis dramatiska scener ur det gamla bondelivet på ett fält i Suodenniemi.
Men lika ofta med en satirisk och politisk glimt i ögat – som hos Vesa Väänänen, vars ”Dork Park” sträcker sig med sina lekfulla maskinskulpturer längs järnvägsspåren i den lilla staden Heinola.
En värld med flera bottnar, således. Och trots allt med lika stark förankring i det moderna, för att inte säga futuristiska, som i det förflutna. En värld som alltså i ena stunden kan låna idéer från Kalevalas myter, eller luta sig mot den uråldriga traditionen att placera ”trägudar” vid infarten till gården – en sed som mycket riktigt tematiseras i den kollektivt skapade ”Trägudsparken” utanför Tammerfors. Men som i nästa lika gärna kan ta gestalt i maskinfantasier, Eiffeltorn eller politisk karikatyr.
Eller som i först nämnda ”Änglaparken”, där det anslående ufot – visar det sig – faktiskt utgörs av en modern finsk designklassiker: ett av arkitekten Matti Suuronens sällsynta Futurohus, som av Iitti försilvrats och fått spindelben.
Sannerligen, Ilmarinens låga brinner vidare.
Läs fler texter av Dan Jönsson
Läs mer om konst
