Den norske filmskaparen Dag Johan Haugerud fortsätter sin exkursion genom den mellanmänskliga existensens snårskog. Den första delen av hans globalt prisade relationstrilogi (”Sex”, ”Kärlek”, ”Drömmar”) var ett snillrikt relationsdrama som gav det medelklassiga samlivet en uppfriskande knuff i sidled. Tvåan var lite väl snacksalig och nu avslutas det hela med en ordrik film som får verbala ymnighetshorn som Éric Rohmer och Woody Allen att framstå som cineastiska musslor.
”Drömmar” drivs nämligen till stor del framåt av 17-åriga Johannes berättarröst (Ella Øverbye med genial närvaro). En ung kvinna som förälskar sig i sin lärare, den mysiga franskläraren Johanna. Den förstnämnda sätter sina känslor och funderingar på pränt i en dagbok och mormodern, en författare med skrivkramp, ser till att den blir utgiven. Vilket får tillvaron att gunga till. Så smått.
Mormor, mamma och Johanne. Tre generationers kvinnor, alla präglade av sin tids form av feminism och kamp för utrymme. Johanne utmanar oskrivna lagar och nedärvda normer med den råa sakligheten hos en brådmogen, grubblande tonårstjej. Genom henne ser vi de osynliga banden mellan mamman och mormodern: dubbelmoralen, avundsjukan men också den grundläggande omtanken.
”Drömmar” är lika mycket en intellektuell historia om skapande, textanalys och autofiktionens givna konflikt mellan verklighet och fantasi. Alltså komplext och mångfacetterat, som alltid hos den här norrmannen. Han har en imponerande förmåga att famna över mycket och gör det dessutom med en finstilt regi som påminner om landsmannen Joachim Triers (”Sentimental value”) finsnickrande förmåga att mana fram anden ur vardagens materia.
”Drömmar” vann Guldbjörnen på festivalen i Berlin och det är lätt att förstå varför. Det är precis som de andra delarna i trilogin en insiktsfull betraktelse över det där knepiga i att finnas till. Haugerud vrider och vänder på konflikter och motsättningar, men gör det med silkesvantarna på; det är belevat, civiliserat och laddat med ett litet livgivande stråk av självdistans och torr humor. Vilket känns extra hälsosamt i en tid där det annars är den som skriker högst som får mest medieutrymme.
Så jo, till slut lyckades jag kravla mig över den enda stora tröskeln: Berättarrösten. Ett ofog som generellt gör ett filmberättande indirekt och illusionen skör − och här hör vi den i närmare två timmar. Det är banne mig en provokation, men okej, när ordflödet är så välformulerat är det bara att kapitulera.
Och om man stänger öronen för ett ögonblick och låter ögat styra perceptionen, tonar även ett sinnligt format foto fram. En teblomma som mycket sakta vecklar ut sig i motljus, eller den till synes marginella scenen där Johanna tar in ljusslingan från balkongräcket efter det att Johanne gått hem: En Julia som indirekt berättar för sin Romeo/Johanne att nu är föreställningen över.
Så är även trilogin, men lita på att Dag Johan Haugerud snart är tillbaka för att lägga vår tillvaro på analyssoffan igen.
P.S. Trilogin i alla ära men Dag Johan Haugeruds magnum opus är ändå ”Barn” (2019) – där han som en mer sensibel Ruben Östlund serverar en smart mix av beteendevetenskap, familjedrama och samtidspolitik. Se den. Också. D.S.
Se mer: Tre andra norska måsten: ”Oslo 31 augusti” (2011), ”Som du ser mig” (2012), ”Älskling” (2024).
Läs också:
Stjärnskottet Ella Øverbye: ”Jag trodde inte jag kunde bli lika kär som min rollfigur”
Dag Johan Haugerud: ”Vi har fler sexuella möjligheter än vad vi egentligen vågar utforska”
