Sprickan som löper över väggen i patientrummet får inte Eva Poromaa Siekas att höja på ögonbrynen. Hon är luttrad.
– Vi har sett att det gått fort den sista tiden, säger hon.
Det är hennes tionde år som undersköterska i huset. Hon är huvudskyddsombud för fackförbundet Kommunal. Liksom skakningarna personalen känner om nätterna när gruvbolaget LKAB spränger under jord, hör skevheter till vardagen.
– Vi har haft dörrar som inte går att öppna och stänga. Porten för ambulansintaget har också varit trasig. Det gick inte att stänga där ambulansen kör in och ut, säger hon.
Markrörelser bryter sönder väggar, golv och tegelfasad. Golv skarvas med mattor i avvikande färger, som ett lapptäcke. Tekniska experter anlitade av gruvjätten, undersöker byggnaden varannan vecka.
– Fastighetsskötarna sliter med att försöka lappa och laga. De är jättesnabba att fixa hela tiden, säger Eva Poromaa Siekas.
Det är en säkerhetsfråga. Men också en arbetsmiljöfråga.
– Samtliga påverkas på ett eller annat sätt, inte bara vårdpersonalen. Lokalvårdare, fastighetsskötare och receptionister. Det blir tyngre att städa och vi har anställda med balansproblem som påverkas när golven är ojämna.
Golven måste vara plana i ett sjukhus, där britsar ska rullas mellan avdelningarna.
Tre kilometer österut ligger den nya stadskärnan. Där står flera offentliga byggnader som gett gruvstaden dess nya ansikte mot världen. Det omtvistade badhuset med 14 bassänger och pooler samt en restaurangdel som andas fine dining. Stadshuset med sin runda form. Kulturhuset med sin glasade fasad. Numera syns silhuetten av den flyttade träkyrkan.
Men det finns inget nytt sjukhus. Patienterna vårdas i sprickzonen.
Långt före höstens besked om att ytterligare 6 000 Kirunabor drabbas av rivningar har det varit känt att sjukhusets tid är utmätt. Gymnasieskolan som låg intill är jämnad med marken. En jordhög siktas genom sjukhusfönstren.
– Vården är nog den största frågan i Kiruna. Många är oroliga för att vi ska hamna i baracker, säger Eva Poromaa Siekas.
Här finns tung industri och 22 450 invånare. Många reser hit för arbete kopplat till gruvan eller för att bygga den nya staden. Hit söker sig även fjällturister.
Det finns en nödplan. Region Norrbottens plan B, med en skiss över ett sjukhus i moduler. Flyttbara hus som i folkmun brukar kallas för baracker. De är vanliga inslag i stadsflyttens Kiruna. Sinkas nybygget ska moduler kunna vara på plats med ett års varsel, uppger LKAB. Men det är i dag inte aktuellt, enligt bolaget och regionen. Bara i absoluta nödfall.
Det skulle bli som att bygga två sjukhus samtidigt.
Regionens projektchef Unto Järvirova är tvärsäker. Gruvstaden har ett nytt sjukhus om sex år, menar han, eftersom alla parter är ense om vikten av att det är inflyttningsklart så snart det bara går.
– Vi hade marknadsdialog i vintras för att höra vad det finns för intresse av att utföra ett stordåd i Kiruna, som vi på skoj säger. Det finns ett intresse av att vara med och förverkliga ett sjukhus, säger han.
Eva Poromaa Siekas skrattar när hon får frågan om det står ett inflyttningsklart sjukhus i staden år 2030. Men i svaret finns en klang av djupt allvar.
– Nej, det tror jag tyvärr inte. Det är så mycket som ska hända i Kiruna samtidigt.
Ledningen för LKAB informerade för två år sedan sin ägare staten om läget. Bolaget larmade om att sjukhuset kunde behöva börja avvecklas redan under 2025.
– Tittar vi historiskt på hur andra byggnader har påverkats så kan saker ske snabbare, sade dåvarande presschefen Anders Lindberg till DN i januari i fjol.
Samtidigt var planeringen av nybygget låst av oenigheter.
Prognosen har mjuknat en aning sedan dess. Nu bedöms hela sjukhuset kunna hålla ihop till omkring 2031. Förstärkningar och lagningar har ökat livslängden, enligt Johan Mäkitaavola som är gruvbolagets avdelningschef för samhällsomvandlingen.
”Dock kommer vi fortsatt att besikta byggnaden löpande samt sätta in fler åtgärder om så behövs”, skriver han till DN.
Sjukhuset ordineras livsuppehållande insatser. Konstgjord andning i väntan på sitt framtida, moderna dito.
Framtiden är ett grupparbete på tre. Kommunen har marken, regionen ska bygga och LKAB ska betala. Så sent som i fjol avslutades en utdragen träta om placeringen. Sjukhuset ska byggas jämte två gamla gruvtorn i nya centrum. LKAB och regionen, som tidigare har stått långt ifrån varandra, förhandlar om prislappen.
– Vi har ett bra samarbetsklimat och samma målbild alla tre, då kan det inte gå fel, säger projektchefen Unto Järvirova.
Han säger att det finns lite marginal i tidsplanen.
Men ännu finns det ingen detaljplan. Den väntas Kirunas politiker fatta beslut om först mot slutet av nästa år. Planen måste vinna laga kraft innan spaden sätts i jorden.
– Visst, en detaljplan är alltid en förutsättning men vi kan göra så mycket annat på vägen, säger projektchefen.
Sjukvården är en infekterad fråga i Kiruna. BB klappade igen 2001. Tio år senare stängdes akutkirurgin. Skadade och sjuka flygs med helikopter och skickas i ambulanser. Blivande föräldrar reser 12 mil till Gällivare inför nedkomst.
– Inte ska de behöva åka dit för att föda barn. Det är ganska långt. Med vinter och dåligt väder kan vad som helst hända, säger Kirunabon Maria Johansson.
Hon står utanför sjukhusentrén efter ett vårdbesök.
– Visst är man orolig och undrar vad det blir av allt. Det finns många som är jättesjuka och behöver vård.
Anläggningen som regionens projektgrupper planerar för i dag har, enligt projektchefen, samma utbud som nuvarande men ”i modern tappning”. Vilken vård som ska erbjudas Kirunaborna är en politisk fråga. Ett valår ligger mitt i planeringen av framtiden.
Tidsplanen ställer tuffa krav, menar Tina Karrbom Gustavsson, civilingenjör i maskinteknik och professor vid Kungliga tekniska högskolan, KTH.
– Det finns en komplexitet som kanske talar för att det inte kommer att vara klart på fem år. Men det går att skynda på byggprocesser, säger hon.
De största riskerna ligger i sådant som byggherren inte kan råda över, oavsett hur allt annat fortlöper. Detaljplaner kan överklagas och upphandlingar överprövas, konstaterar hon.
– Det kan du aldrig till hundra procent skydda dig emot, säger hon.
Blir det inte sådana förseningar är oddsen bättre, enligt Tina Karrbom Gustavsson. Förutsatt att regionen lyckas med strategin att göra flera saker samtidigt. Behovsanalys, planering och beslut om innehåll i sjukhuset, upphandlingar och projektering. Även själva bygget måste rulla på som tänkt.
– Det är rätt vanligt att det händer saker i stora projekt.
I det här fallet måste allt klaffa.
Finns risken för ett slarvbygge?
– Risken finns väl alltid, men man kan också vända på det. En tajt tidsplan skulle kunna fungera som incitament för att komma på nya, smarta lösningar. Det finns en tydlig och kommunicerbar deadline, säger Tina Karrbom Gustavsson.
Sjuksköterskan Anna Lindqvist, skyddsombud för fackförbundet Vårdförbundet, går ofta genom kulvertarna i källaren. Intill skadorna syns små noteringar och mätinstrument.
Hon litar på att det blir ett nytt sjukhus. Även på att LKAB:s inspektörer har koll på säkerheten i huset. Arbetsmiljön hänger för henne samman med chockvågen som gick genom staden när gruvbolaget meddelade att ytterligare tusentals måste flytta.
– Vi fick ju ett besked av stor magnitud som vi inte var beredda på. Det finns en allmän oro som handlar om hur det är att leva här, säger hon.
Hon måste själv maka på sig för gruvan. Så även arbetsterapeuten Amanda Lundin som mister sitt hem för andra gången. Med rivningsprognoser följer risken att personal lämnar Kiruna, i ett läge där sjukvården redan är beroende av inhyrd personal.
– Vi har stora problem med bemanningen, säger Anna Lindqvist.
De hoppas på ett sjukhus av kalibern som lockar personal.
– Större möjligheter till specialisering, till exempel separata avdelningar för stroke och medicin, som vi hade förut.
Liksom kommunens politiska ledning skickar de en passning till staten.
– Staden utarmas och faller isär. Med LKAB bidrar vi jättemycket till svensk ekonomi. Jag önskar att staten också ser oss som bor och verkar här, säger Anna Lindqvist.
De skyndar iväg, jobbet kallar. I möten med sjuka människor finns inte tid att fundera på att vårdmiljön är trasig.
