Ska Danmarks store cykelhjälte kunna utmana giganten Pogacar?

Snart börjar Tour de France.

Varje idrott drabbas då och då av utövare som är så överlägsna att de nästan gör tävlingarna tråkiga.

Tänk en Armand Duplantis i stavhopp, en Alexander Karelin i brottning, en Usain Bolt i sprint.

Landsvägscyklingen har de senaste åren levt i ett sådant tillstånd. Inte sedan Eddy Merckx dagar för ett drygt halvsekel sedan har någon dominerat sporten som slovenen Tadej Pogacar.

Hittills i år har han ställt upp i sju lopp. Sex av dem har han vunnit: Strade Bianche, Milan-San Remo, Flandern Runt, Liège-Bastogne-Liège, Tour de Romandie och Tour de Suisse. Bara i Paris-Roubaix fick han se sig förbispurtad av Wout van Aert på mållinjen, till belgarnas jubel.

Emellanåt är det ren utklassning. På någon punkt bestämmer sig ”Pogi” för att köra ifrån resten. Ibland ett par mil från mål.

Danske Jonas Vingegaards meritlista (bland annat två totalsegrar i Tour de France) skäms inte heller för sig. Och med vinsten i Giro d’Italia här om veckan befäste han sin plats bland cykelvärldens stora.

Bara åtta cyklister i historien har klarat trippeln Giro d’Italia, Vuelta a España och Tour de France. På klättring efter klättring slog han tidigare rekord.

Vingegaard får emellanåt kritik för att vara en alltför tråkig cyklist. Han kör i allmänhet större delen av etapperna inbäddad i sitt lags, Visma Lease a Bike, stab av hjälpryttare för att sedan högst förutsägbart dra ifrån fem-sex kilometer från toppen.

Wheelsucker är ett öknamn – en cyklist som fegt ligger i vinddraget efter lagkamraterna och inte vågar attackera.

Det gnistrar mer om Pogacar, kan man säga.

Å andra sidan vinner Vingegaard lopp och det är ju det som är hans uppgift.

Ändå är det som om det inte riktigt räknas. De senaste åren har Vingegaard gång på gång blivit frånåkt av Pogacar när det väl gäller. Slovenen har vunnit 18 av deras senaste 20 möten. Trots rivaliteten verkar de båda dock ha en bra relation; för att vara två utpräglade vinnarskallar har de ofta uppvisat en hjärtvärmande respekt och god sportslighet för varann.

I de stora etapploppen är det uppförsbackarna som avgör; särskilt när etappen slutar med en lång, brant klättring. Det är där du kan vinna tid. Och klättring avgörs av fysikens lagar: hur mycket kraft du har i benen i förhållande till din vikt.

Eftersom den här kvoten kan räknas ut – i måttet watt per kilo – ägnar sig nu cykelfans världen över åt att beräkna de olika cyklisternas styrka. Pogacar gjorde 7,1 watt per kilo i en kvart! Vingegaard gjorde 6,8 watt per kilo i en halvtimme!

Återkommer i kommentarsfälten gör förstås också referenserna till sportens smutsiga historia: Dopingmisstankarna. Hur kan någon vara så överlägsen utan otillåtna metoder?

Till råga på allt har en tredje ryttare blandat sig i diskussionen: Den blott nittonårige fransmannen Paul Seixas. I den avslutande klättringen på Liège-Bastogne-Liège klämde både han och Pogacar i med svindlande 9 watt per kilo under fyra minuter och lämnade resten långt bakom sig.

Prestationen var nog för att få fansen att gå i spinn. Om Seixas är så bra redan nu …ja, då har vi kanske äntligen någon som kan utmana på allvar. Fast att ligga på topp och hålla ut under tre stenhårda veckor är krävande och tar tid att lära sig. Seixas är knappast där än.

Den 4 juli startar Tour de France med ett tempolopp i Barcelona. Bakom Pogacar står cykelvärldens just nu starkaste lag, UAE Team Emirates. Vingegaard kommer med gott självförtroende och kanske, kanske starkare ben än någonsin – om han nu inte bränt ut sig i Italien.