Poesi
Alexandra Sundqvist
”Matriarkenmarken”
Ordfront förlag, 113 sidor
Ett vattenfall som leds in i en kraftverkstunnel förändras inte: det försvinner. Den teknologiska strukturen sväljer den naturliga, så att det som kvarstår till slut inte är något annat än den öronbedövande tystnaden efter det som en gång var.
Men vad händer då, tycks författaren och skribenten Alexandra Sundqvist fråga sin läsare, med det barn som växer upp i en värld där denna förlust ekar överallt: förändras det, eller försvinner? Uppslukas dess mänsklighet av den ingenjörsmässiga ordningen, eller fortsätter den att leva i dolda, underjordiska flöden?
I Sundqvists långdikt ”Matriarkenmarken” är diktjaget lika översvämmat, och lika dränerat, som markerna kring ett vattenkraftverk, bräddfullt av saknaden efter något det aldrig fått uppleva: ”stranden när den var/en strand/fallet när det var/ett fall/skogen när den var/en skog”. Det när, precis som den kuvade älven, ”en vrålande längtan efter hav”.
Är det samma vilda längtan som får mamman från diktjagets barndom att försvinna i dagar, att dra runt på byn i vargpäls på jakt efter blickar som hennes döttrar tvingas bära? Möjligen – men parallellen blir aldrig övertydlig. Kraften hos det otuktade vattnet ”som faller och faller” finns ”bakom” mammans ögon, inte i dem – kanske har en annan, mer destruktiv kraft lagt sig över den.
En mer uppenbar parallell mellan landskap och människa finns hos Sundqvist i den ekonomiska dynamik som hänsynslöst krossar allt i sin väg, såväl inom hemmets väggar som utanför dem: ”lärde mig tidigt att allt kan utmätas/förutom kärlek”. Så uppenbarligen också det levande, forsande vatten vars nytta omsätts i ”ett svart guld/alltid på väg härifrån”.
De boende i författarens hembygd kring Lule älv upplät under det tidiga 1900-talets elektrifiering av landet sina vatten till statliga kraftprojekt. Vad de fick i gengäld var översvämmade skogar, torrlagda älvfåror, havererade fiskbestånd, osäkra isar och ett utarmat djurliv, allt medan elström till ett ofantligt värde flödade ut i landet ur älvarnas döda kroppar. Det är inte minst mot detta ekonomiskt motiverade våld som diktjaget och hennes systrar gör uppror, när de riktar sig till modern: Vi är, säger de, ”till hälften du/till hälften djur/oss ska de aldrig få mäta ut”.
Sundqvists dikt är full av rytmer och omtagningar, fraser som återkommer i ständigt ny skepnad och med förnyad innebörd. På samma sätt som i skönlitterära debuten ”Tvångsamheten” från 2021 pendlar texten mellan allvar och lekfullhet, inre och yttre. Poetens strävan tycks vara dubbel: Å ena sidan att försonas med sin egen historia, å andra sidan att inte försonas med det system som satte villkoren för den.
”Varje morgon när jag vaknar”, har den amerikanska författaren och aktivisten Derrick Jensen uppgett, ”frågar jag mig om jag ska skriva eller spränga en damm”. Hittills har han, fortsätter han, valt att skriva, och att engagera sig politiskt, men kanske är det i själva verket ett felaktigt beslut? Det som tar livet av den lax som en gång frodats i vattnen i Jensens omgivning, liksom i vår egen, är nämligen varken en brist på text eller en brist på aktivism: det är dammar.
Alexandra Sundqvist diktar tidvis – vilket är en komplimang – som någon som på allvar står inför samma dilemma. Även om det på något ställe kantrar över i plakatkonst – ”vill inte ha ett vatten i arbete/vill inte ha den här världen på mitt samvete”– så kan man mer än sympatisera med grundkänslan, och med den klara blick med vilken hon betraktar den vattenkraft som en gång orsakade protester från miljörörelsen, men som nu anses vara en del av den ”gröna” omställningen:
vattenmassorna
som fradga
i en vredgad mun […]
ett vilt vatten
snärjt av järn
pryglat till damm”
Föreställningen om vad som skulle hända om dammen en dag skulle brista, och med den de bojor med vilka vi bundit det som är vilt inom oss själva, är därför inte ett hot utan ett löfte. Eller snarare, det är ett hot som är ett löfte:
allt blir bara hav.
