– De flesta av dem var helt vanliga människor, inte bara skallar. De var riktiga människor som har andats och känt. Vi försöker ge dem en röst.
Arkeologen och forskaren Ulla Moilanen från Vapriikki i Tammerfors står i Pälkäne kyrka och berättar om forskningen som görs på de kvarlevor som i tisdags anlände från Stockholm till den lilla orten i Birkaland.
Inte den kyrka där Gustaf Retzius plundrade gravar för att få material till sin ”rasbiologiska forskning” utan den yngre från mitten av 1850-talet.
Ett forskningsteam som består av en osteolog, två genetiker och bioarkelogen Moilanen – alla i vita skyddsdräkter – ska undersöka kvarlevorna i ett par veckor innan de gravsätts.
– Vi känner till namnen på fyra av kvarlevorna, säger Moilanen.
En är den lokala kändisen Daniel Medelplan som var den som skar ut träsnitten för ABC-boken Yxi paras lasten tawara från 1666.
De andra kan vara två bröder från Ulfsby, Anders och Gustaf Keinumäki, som dömdes för stråtröveri och dog i fängelset på Sveaborg.
– Av en del av skallarna kommer vi att kunna göra 3D-mallar och kanske i framtiden visa hur de här människorna såg ut, säger Moilanen.
Moilanen säger att man kommer att göra dna- och proteinanalyser och isotopundersökningar. Att bestämma åldern på kvarlevorna kan visa sig vara utmanande eftersom det på platsen där Retzius tog sina sampel har funnits åtminstone två gamla träkapell och man har hittat föremål som dateras till vikingatiden.
– Dna-analysen berättar den avlidnas genetiska kön och kan berätta om eventuella släktband. Eller så kan den visa på eventuella sjukdomar som personen har haft.
Osteologen Anne-Mari Liira visar upp en av skallarna med en godartad långsamt växande tumör. Det är hon som gör benanalysen och kan utgående från den bland annat bestämma ålder och hurdant personens allmänna hälsoläge har varit.
Hon säger att målet är att ta alla prover så att de orsaker så lite skada som möjligt på dem.
Dna-proverna tas från de små benen i öron eller från tandsten. Tandsten används också för proteinanalyserna.
– Där ser vi nästan allt som den människan har satt i sin mun, säger Ulla Moilanen.
Ett exempel är att man kan se vad för slags mjölk människan har druckit: ko, get eller får.
Isotopanalyserna kan visa vilken slags berggrund vattnet som personen har druckit består av.
– Det innebär att vi kan ringa in var den personen har befunnit sig.
I tisdags kom kvarlevorna inpackade i lådor från Karolinska institutets lager i Solna till Pälkäne.
En process som har tagit sex år. 2018 skrev ett 30-tal sverigefinländare ett upprop om att skallarna som Gustaf Retzius grävde upp under sin expedition till Finland skulle återbördas. Kommittén för återlämnande av finska kvarlevor försökte under många år trycka på Karolinska institutet för att återbördandet skulle ske. Det blev en politisk fråga för president Sauli Niinistö tog inofficiellt upp problemet med den dåvarande svenska statsministern Stefan Löfven efter ett besök i Pälkäne. I riksdagen tog den samlingspartistiske ledamoten Pauli Kiuru upp frågan lite senare.
För Karolinska institutet har repatrieringen av kvarlevorna varit en svår fråga. Inte bara för att KI har sammankopplats med den här typen av forskning, även om det var länge sedan den var aktuell, utan också för att det har varit svårt för institutet att hitta vägar för att återföra dem. Det har varit enklare att återbörda ursprungsbefolkningars kvarlevor än att skicka tillbaka de finska kvarlevorna.
Det var först i oktober 2022 som den dåvarande rektorn Ole Petter Ottersen meddelade att ”KI inte har några skäl att behålla dessa kvarlevor i våra anatomiska samlingar. Tvärtom, vi vill återbörda dem till Finland.”
I ett blogginlägg skrev Ottersen att ”Retzius och hans kollegor gjorde fel 1873. I dag ter sig en sådan handling djupt oetisk. Vi har också offentligt bett om ursäkt för KI:s del av vad som skedde då.”
Det har också lett till KI har tagit bort anknytningarna till far och son Retzius. Bland annat heter en av lärosalarna inte längre Retzius utan Christina Larsdotter. KI har också önskat att Retzius väg i Solna byter namn.
När Gustaf Retzius tillsammans med medicine kandidat Erik Nordenson och den Åbobördige Christian Lovén reste till Finland hade han ett stort mål. Retzius skulle bevisa fadern Anders Retzius teori att den finska ”rasen” var lägre stående och tillhörde den ”gula rasen”. I motsats till svenskarna som var vita arier.
Anders Retzius som kallades ”skallmätningens fader” hade utvecklat ett kranieindex för att ”bevisa” teorin.
Någon gång i juli 1873 anländer Retzius med sina kumpaner via Åbo till Helsingfors där de blev mottagna av professorerna i medicin George Asp och Johan Wilhelm Runeberg. För att klara sig i det finska Finland anslöt sig också Tammerforsbon Ernst Adolf Solin till gruppen.
Under sin fyra månader långa resa i Finland samlade man ihop 70 skallar från Pälkäne, Eno, Pielavesi och Rautalampi.
Det största antalet kom från Pälkäne och Sankt Mikaelskyrkan, en ödekyrka byggd för i slutet på 1400-talet eller början av följande århundrade.
Kyrkan var då inte längre i bruk som kyrka men fungerade ännu som Pälkänes bårhus och platsen där människor opererades.
Retzius behövde inte välta gravstenar i lyktors ljus eftersom många av de begravna låg under kyrkgolvet som hade sålts som virke när kyrkan togs ur bruk.
”Troligen tog Retzius de skallar som var lättast att nå”, skriver historikern och arkeologen Juho Ruohnen om den svenska expeditionen i tidskriften Muinastutkija. Artikeln har rubriken På kraniemarker. Utgrävningsplatser för Retzius expedition 1873 och beskriver de gravholmar och ortodoxa kyrkogårdar som skallarna togs från. Muinastutkija (ungefär Forntidsforskaren) är Arkeologiska sällskapet i Finlands tidskrift.
I slutet på augusti är det tyst kring den gamla kyrkans ruiner. Taket som rasade för över 130 år sedan saknas fortfarande och ett stilla sommarregn faller över gräsmattan.
De kvarlevor som har tagits från Pälkäne ska gravsättas på den nya kyrkogården i början av september. 151 år efter att de plundrades för ”forskningen”.
