– Den där håller alltid koll på mig när jag sticker ut, säger Anders Jansson och pekar på en stor havsörn som skymtar i det grå gryningsljuset.
Den sitter i toppen av en hög tall och ser faktiskt ut att följa oss med blicken när vi glider förbi nedanför i Anders Janssons lilla båt.
– De där har också koll förstås, tillägger han och nickar mot ett gäng trutar som har flugit helt tyst bakom oss ända sedan vi kastade loss, i hopp om att kanske få lite frukost.
Om några timmar får fåglarna veta om de har satsat på rätt båt. Alternativen är i och för sig inte så många här. Förutom Anders Jansson är det tomt på sjön. Han är den enda fiskaren i trakten som fortfarande bedriver en viss verksamhet.
Vi befinner oss i Stockholms södra skärgård, utanför Björkö. Här har Anders Jansson bott sedan han föddes för 65 år sedan, i ett rött trähus som hans farfar byggde i sin ungdom 1912.
– Min far fiskade före mig, och hans far före honom. Så det här småskaliga kustfisket har funnits i släkten sedan länge. När jag började i slutet av 1970-talet stod strömmingen för ungefär 90 procent av fångsten.
Han berättar att de kunde få upp till 500 kilo strömming per natt under den här tiden på året. Framåt våren kunde det bli dubbelt så mycket.
Men efter hand blev fångsterna allt sämre, då storskaligt industrifiske för fiskmjöl blev tillåtet i mitten av 1990-talet.
Anders Jansson ser även en tydlig brytpunkt kring 2009, då en regeländring gjorde det möjligt att handla med fiskekvoter. Det ledde till att kvoterna koncentrerades till ett fåtal ägare som kunde ägna sig åt storskalig trålning med finmaskiga nät under den period i början av året då strömmingen samlas i enorma stim innan den går in i skärgården för att leka.
– Det blev en ond spiral. Ju sämre fisket blev för oss här i skärgården, desto fler lokala fiskare var det som gav upp och sålde sina kvoter. Så det blev en kraftig styrning från det här småskaliga kustfisket som vi alltid har haft, med stora maskor för att få matfisk, till ett storskaligt industrifiske med små maskor som sveper upp både ungar och könsmogna fiskar för att göra fiskmjöl.
Bilden bekräftas av Stockholms läns fiskekonsulent Henrik C Andersson, som har följt fiskbeståndens utveckling i Stockholms skärgård nästan lika länge som Anders Jansson har fiskat.
– I dag ägs kvoterna av några få företag som har kunnat investera i stora och supereffektiva trålare. De kan ta upp enorma mängder fisk på kort tid i små, begränsade områden. Det leder till att det ekologiska avtrycket blir mycket större än om man hade haft många små båtar som fiskar lite här och var under hela året, säger Henrik C Andersson när DN lite senare når honom på telefon.
– Det var allra värst 2018. I februari och mars kunde vi se hur det låg tio enorma trålare jättenära Stockholms skärgård vecka ut och vecka in. Det var en total katastrof för skärgårdens ekosystem, tillägger han.
En ny genomgång av en tysk forskargrupp i tidskriften Science visar att EU:s ministerråd dessutom konsekvent har förhandlat fram högre kvoter än vad som hade varit biologiskt hållbart. Det beror enligt forskarna på att det vetenskapliga underlaget från internationella havsforskningsrådet ICES har varit otydligt och ofta överskattat beståndens storlek – och att de flesta av ländernas ministrar i slutänden prioriterat fiskeindustrins intressen i stället för försiktighetsprincipen.
Även i år blev kvoterna högre än vad många forskare bedömer krävs för att bestånden ska kunna återhämta sig.
Tillbaka i båten. Anders Jansson saktar in och glider upp mot vinden för att fånga in ett orangefärgat flöte, en vakare, som markerar dagens första nät. I dag är det abborrnät, säger han lågmält. Strömmingsfisket har han slutat med nästan helt och hållet.
– Men allt hänger ihop. Abborren, gäddan och gösen härinne är ju beroende av att det kommer in strömming. Det är viktig föda. Så att det nu finns på sin höjd en tiondel kvar av strömmingen i skärgården är en allvarlig näringsbrist.
Trots de bistra orden dyker det faktiskt upp en hyfsat stor abborre i nätet. Men sedan är det tomt, förutom en taggig fisk med brett huvud som sitter fast en bit längre ned – en rötsimpa, eller skrabb som Anders Jansson kallar den.
– Vi har alltid satt en ära i att äta allt vi får upp, men den här är faktiskt omöjlig. Man kan koka den hur länge som helst. Den är lika seg och tråkig ändå, säger han och lägger den åt sidan.
De övriga näten ger inte så mycket mer. Totalt blir det fyra abborrar på tio nät, några mörtar och en hornsimpa. Och en väldigt liten strömming som fastnat med munnen.
– Den hade otur och gapade, annars hade den nog slunkit igenom. Du ser ju hur mager den är, säger Anders Jansson och lirkar loss den silverblanka fisken.
Läget är överlag kritiskt för Östersjön. Ordföranden för Helcom jämförde nyligen med en svårt sjuk patient vars överlevnad hänger på bästa tillgängliga intensivvård.
Samtidigt kan livet i havet återhämta sig ganska snabbt, om trycket på ekosystemet minskar. Små tecken på det simmar faktiskt omkring under Anders Janssons båt. Men än så länge går de inte att se med blotta ögat – och frågan är hur länge de kommer att finnas kvar.
Det handlar om att antalet nykläckta strömmingar tycks ha ökat i den här delen av skärgården den senaste tiden, så kallade strömmingslarver som bara är några millimeter långa. Det berättar Henrik Svedäng, forskare vid Östersjöcentrum på Stockholms universitet, som nyligen kom tillbaka från det årliga provfisket som forskarna gör för att få en bild av läget.
– Vi kan se att det har skett en viss ökning lokalt. Det kopplar vi till att det storskaliga industrifisket har dragit sig lite längre österut de senaste åren, där de kan fånga mer skarpsill. Så det har blivit en liten paus för strömmingen, som ju har en enorm förmåga att reproducera sig om den får chansen, säger han.
– Men vi vet också att återhämtningen kan ta lång tid. Utanför Norge tog det 30 år efter att beståndet kraschade på 1960-talet.
Han tillägger att de ser stora variationer, där såväl inre som yttre delar av skärgården kan ha relativt hög täthet av strömmingslarver.
Men Anders Jansson är lite tveksam och luttrad efter det han ser som upprepade bakslag inom fiskeförvaltningen i Östersjön.
– Man får hoppas att det stämmer och att larverna får överleva och leka några gånger, så man inte trålar upp dem direkt. Vi får hoppas det. Men så som kvoterna sätts nu är det väldigt osäkert. Förvaltningen av både livsmedelsförsörjningen och ekologin är på så många sätt vanskött.
På vägen tillbaka slänger han rötsimpan och en av mörtarna över axeln. Trutarna, som följt oss på avstånd under hela färden, kastar sig över dem.
Men när han en stund senare kastar den största mörten i sjön så flyr de plötsligt. I stället dyker havsörnen ned, hugger tag i fisken med klorna och försvinner med några kraftiga vingslag.
– Lite blev det i alla fall. Men det skulle kunna finnas tio gånger så mycket fisk i havet om vi förvaltade klokt. Då skulle den räcka till alla, säger Anders Jansson.
