Skidturné på hög höjd med italienska smaker

Regionen Aosta bjuder på skidåkning på riktigt hög höjd och medeltida byar som klänger på bergssluttningarna. Lägg till områdets mat- och vinkultur och du får en oslagbar kombination.

Byarna Champoluc och Gressoney-Saint-Jean bildar tillsammans med Alagna Valsesia i regionen Piemonte, skidsystemet Monterosa Ski. Med närmare 19 mil pister och ett 50-tal liftar, fördelade över tre vidsträckta dalgångar, hör Monterosa Ski till ett av Italiens största skidområden. Dessutom kan man skryta med att ligga på sydsidan av det 4 634 meter höga berget Dufourspitze i Monterosamassivet.

Jag anlände i går kväll till Champoluc och hann med en vinprovning hos Cesare Leporati, som driver Eno-Therapy. En liten bar och butik längs huvudgatan, där Cesare lärde mig mer om regionens vinproduktion där flera vingårdar ligger på över tusen meters höjd. En smakresa med druvor som petit rouge, fumin och prié blanc. Tillsammans med en bricka charkuterier och ostar från dalen blev det en perfekt start på vistelsen.

Sedan var det dags för middag på populära Luppolo e Grano Pizza d’Altura, som serverar hantverkspizzor med bland annat San Marzanotomater, ricotta, salsiccia piccante och prosciutto som topping. Här basar Arianna Follis och Cinzia Greco i köket. Arianna har en karriär som längdskidåkare bakom sig, och tog bland annat guld i sprint vid VM i Liberec 2009.

Gillar man öl så finns ett mikrobryggeri i samma lokal som Luppolo e Grano Pizza d’Altura, så en spontan smakprovning innan middagen är alltid möjligt.

Men nu sitter jag i liften på väg upp mot det drygt 2 700 meter höga berget Colle Bettaforca, tillsammans med bergsguiden Patrick Chasseur, som denna förmiddag ska visa mig Indren på andra ­sidan dalgången. Ett opistat område för friåkning, dit man tar sig med kabinbana upp till drygt 3 000 meters höjd.

Vi har redan hunnit avverka några av de rödblå cruisingpisterna mot grannbyn Frachey och njutit av en espresso på Campo Base, där det serveras luncher med tibetanska förtecken och färgglada böneflaggorna smattrar i vinden.

– Jag kan aldrig åka mig mätt här uppe. Även om det inte har snöat på ett par veckor så är pisterna alltid välpreparerade, med breda manchesterytor, säger Patrick.

Vi byter nu dalgång och tar en röd slingrande pist ner mot Staffal och Gressoney-Saint-Jean, för att fortsätta med gondolliften upp mot Passo dei Salati, och vidare med kabinen till Indren. Här behövs ett särskilt liftkort för besöket i Monterosa Freeride Paradise.

– Det här är rena drömmen, säger Patrick där vi står och blickar ut över dalen med de skarpskurna alptopparna i blickfång.

För här börjar två riktigt fina offpistlöpor – La Malfatta och La Salsa.

I dag är det inte mycket till lössnö i terrängen, men vad gör det när solen flödar? Så vi får ett klart smörigt åk ner i dalen, med en del brantare passager kantade av klippor.

Bergsstugan Orestes Hütte hägrar på 2 600 meters höjd. Rejält svettiga efter åket beställer vi tagliatelle med karljohanssvamp, kryddig morotssoppa och bönsallad med hummus, tillsammans med äppeljuice och kombucha, och tar plats på den soldränkta terrassen.

Efter varsin espresso och äppelkaka glider vi tillbaka mot Staffal, för att ta liftarna vidare till Colle Bettaforca och en böljande röd pist mot Frachey. Sedan är det skidbussen till Champoluc som gäller, en tre kilometer lång sträcka som går på några minuter.

Patrick och jag avslutar dagen på Sans Souci Birreria Brasserie, där syskonen Valérie och Laurent Merlet erbjuder ett 40-tal olika ölsorter. Ett skönt barhäng, där man även kan äta lunch och middag med burgare, revbensspjäll och gnocchi.

– Allt hemlagat förstås, intygar Laurent och häller upp skummande veteöl från Aostadalen i vida glas.

Nästa dag är det dags att utforska de böljande pisterna vid Colle Sarezza. Gondolen från byn tar mig snabbt upp på högre höjder och efter några åk väntar skidåkarlunch på Vieux Crest i byn Le Crest, på glidavstånd från backen. Att komma till Le Crest är som att transporteras till en annan tidsepok med smala gränder och stocktimrade hus på stenfundament.

Le Crest är precis som grannbyarna Mas­cognaz och Cunéaz gamla walserbyar. Kulturen härstammar från tysk­talande bergsbönderna som från sent 1100-tal till mitten av 1300-talet lämnade östra delen av kantonen Valais i Schweiz för att bosätta sig i de höglänta nederbördsrika delarna av Alperna, bland annat här i regionen.

Här på Vieux Crest är det rejäl bergsmat som gäller – råbiff, lardo, köttgryta och polenta. Men även gingravad forell med rödbetor. Det blir en långlunch med andra ord. Och jag har inte bråttom.

Cervinia nästa. Det finns långt gångna planer på att länka samman Champoluc och Monte Rosa Ski med skidsystemet i Cervinia och schweiziska Zermatt. För det är bara knappa åtta kilometer fågelvägen. Men än så länge får du färdas dit med egen bil, lokalbuss, eller hänga med på en dagsutflykt med någon av researrangörerna i Champoluc. En drygt fem mil lång sträcka, som tar närmare en och en halv timme att köra.

Cervinia är länkat med Zermatt och tillsammans erbjuder orterna mer än 35 mil pist. Skidåkningen är högst varierad, med familjevänliga breda pister mot söder i Cervinia, och mer utmanande nordsluttningar i Zermatt.

Det är gnistrande kallt och soligt denna morgon, efter gårdagens snöfall. Guiden Luca Caruso konstaterar att vi kommer att få en kanondag i pisterna.

– Men räkna med bistra vindar, för det är 15 minusgrader på toppen.

Vi tar gondollift och kabinbana upp till Plateau Rosa på närmare 3 500 meters höjd. Och visst biter det i kinderna när vi står på utsiktsplattformen med idel 4 000-meterstoppar i blickfång, där det 4 478 meter höga Monte Cervino (det italienska namnet på Matterhorn) sticker ut med sin karaktäristiska Tobleroneform.

Luca Caruso berättar om kabinbanan över till Klein Matterhorn, som invigdes sommaren 2023.

– Det gör det nu möjligt att färdas hela vägen till Zermatt via liftarna om man så vill. Nästan som en flygresa mellan två länder.

Vi inleder med ett riktigt långt åk, La Ventina, som löper från Plateau Rosa på 3 480 höjd hela vägen ner till gondolliftens dalstation. En rejäl genomkörare, där vi även finner ett decimetertjockt lager av fluffig nysnö vid sidan av pisten.

Under åket stannar vi till några gånger för att njuta av vyerna över det mäktiga alppanoramat som breder ut sig – nyhetskanalen CNN har listat La Ventina som världens tredje vackraste pist. De välbehövliga pauserna ger också möjlighet att hämta andan. För det känns i lårmusklerna när vi 20 minuter senare åter är nere i dalen.

Därefter fortsätter vi upp mot Theodulpass för att njuta av de rödblå glidarpisterna innan det är dags för lunch.

– Vi har några av de bästa krogarna i Cervinia högt uppe i skidsystemet, menar Luca.

En höjdare är Chalet Etoile med en hel del fisk och skaldjur på lunchmenyn. Men även klassikern Ristorante Bontadini håller måttet med råge. Från terrassen har du kanske den bästa utsikten i Cervinias skidsystem.

Vi avslutar dagen med en tur i det mindre skidsystemet ner mot byn Valtournenche. Här finns riktigt långa glidarpister, oftast med få skidåkare, som pisten från Cime Bianche. Och själva byn bjuder på ren alpidyll, med små bondgårdar, pensionat och hus med flera hundra år på nacken.

Det märks i synnerhet på krogen Foyer des Guides vid pistens slut, där Aostadalens mattraditioner förvaltas. Tagliatelle med hjort, bifftartar och grismage med äppelsås är några klassiker. Men denna eftermiddag nöjer vi oss med var sin öl innan vi tar skidbussen tillbaka till Cervinia.

I morgon ska jag ta mig an de brantare pisterna på Zermatt-sidan. En skidodyssé som kräver att man är på plats när liftarna öppnar, för att hinna tillbaka till Italien innan passet stänger.

Bild 1 av 3

Bild 2 av 3

Bild 3 av 3

Här hittar du våra resereportage.