Utställningar
”Den underjordiska himlen. Surrealism i Moderna museets samling”
Curator Lena Essling
Moderna museet, Stockholm, visas t o m 11/1 2026
”Det fantastiska och fruktansvärda”
Curator Elisabeth Millqvist
”Om det absurda drama som också är livet”
Curator Andreas Nilsson
Moderna museet Malmö. Visas t o m 23/2 2025 respektive 30/3 2025
Förra hösten skrev jag om en växande museitrend att aktivera samlingarna med tematiska presentationer och dialoger med samtidskonst. Nu har det gått inflation i dessa grepp, som riskerar att bli tjatiga – för närvarande hela fem varianter bara på Moderna museet i Stockholm och Malmö.
Fördelarna är givna; billigare utställningar för ekonomiskt pressade museer. Samtidigt kan samtidskonsten blåsa nytt liv i historien och publiken få uppleva mer av magasinerade konstskatter.
Nackdelarna är dessvärre lika påtagliga; avsaknad av kronologiska basutställningar gör det svårt att följa konsthistoriens utveckling, de pedagogiska ramverken blir ofta rapsodiska och dialogerna över tid och rum stundtals krystade.
I Stockholm har Moderna anslutit sig till det europeiska 100-årsfirande av André Bretons första surrealistiska manifest. ”Den underjordiska himlen. Surrealism i Moderna Museets samling” är den största av de aktuella samlingsutställningarna och omfattar drygt 200 verk som tillhör museet, plus ett trettiotal inlån. Ambitionen är att spåra surrealismens historiska rötter ända tillbaka till medeltiden och den revolutionära rörelsens inflytande fram till nutid.
Fast i en väggtext sägs surrealismen inte vara en konstnärlig stil utan snarare ett antiauktoritärt förhållningssätt – genreöverskridande, experimentellt och aktivistiskt. För surrealisterna var konsten och poesin ett redskap för att ”förlösa människans kreativitet från förnuftets hämmande tyglar”. I kampen för frigörelse och en bättre värld såg de en urkraft i fantasi, drömmar och undermedvetna begär, med inspiration från Freuds psykoanalys.
Den inledande salen ger vid första anblick ett rörigt intryck, men där Robert Rauschenbergs ”Mud muse” (lermusan) från 1968–71 omgående blir en magnet med sitt pluppande ljud och mysteriösa eruptioner i lervällingen. Rauschenberg var tidigt påverkad av både dadaismen och surrealismen, vilket även märks i hans berömda ”Monogram”, geten med bildäck runt magen (föremål för en egen liten utställning i Visningsmagasinet).
I första salen dras blickarna även till ett besynnerligt paraply täckt av tvättsvampar, österrikaren Wolfgang Paalens ”Nuage articulé” som tydligen var med på den första internationella surrealistutställningen 1938 i Paris. I detta knasiga objekt krockar dåtidens manligt kodade paraply med den kvinnligt och sexuellt kodade tvättsvampen.
Många med mig känner nog inte heller till ett intressant nyförvärv som rullar i litet sidorum. Det är den polska, antifascistiska experimentfilmen ”Europa” av Francizka och Stefan Themerson från 1932, som beslagtogs av nazisterna och återupptäcktes i ett tysk arkiv för några år sedan. Med hjälp av collageteknik frammanas mellankrigstidens oroskänsla, ett associativt flöde med ett återkommande, hårt bultande hjärta.
Utanför hänger ”Den trojanska hästen” av en efterföljare till Arcimboldo, en bisarrt leende spindelvarelse av Odilon Redon och den blodsugande kvinnan i ”Vampyren” av Edvard Munch. Konstnärliga föregångare till surrealisterna, liksom Hieronymus Bosch, utställningens äldsta och kanske mest fantasifulla bildskapare – representerad med ett minst sagt surrealistiskt motiv med groteskt glupska och uppsprättade fiskar.
De anarkistiska dadaisterna i nästkommande rum hade det närmaste släktskapet till surrealisterna och i påföljande sal synas kopplingen till den litterära surrealismen. Här finns ett svåröverskådligt myller av små objekt, publikationer, foton, etcetera.
Samtidigt saknas museets två mest kända verk i den surrealistiska genren – Salvador Dalis ”Wilhelm Tells gåta” (som Cattelan valt till sin angränsande dialogutställning) och de Chiricos mästerverk ”Barnets hjärna”, utlånad till jubileumsårets största internationella exposé.
Där, på Centre Pompidou i Paris, konstaterade Daniel Birnbaum att surrealismen snart blev ”en estetisk stil, omedelbart igenkännbar oavsett om konstnären var verksam i Kairo eller i Halmstad” (se DN 30/10).
Läs mer: Pornografiska drömmerier på Centre Pompidou
Moderna museet försöker nu kringå detta faktum, att surrealismen faktiskt var en stil, som dessutom snabbt urartade till ett manér – med misogyna inslag och ofta kitschiga, klichéartade symboler för sex, död och tid.
Kan det vara därför som Sveriges mesta surrealister, Halmstadgruppens sju medlemmar, är så klent representerade? Inga favoriter för mig men nog har denna långlivade grupp haft stor betydelse, bland annat för Thea Ekström. Denna mest säregna av alla svenska surrealister saknas dock i urvalet. Likaså Christian Andersson, en av de tydligaste exponenterna för den senaste surrealistiska vågen.
Däremot är Tarik Kiswanson, Fatima Moallim och Susanna Jablonski representerade med starka verk och rörlig bild vitaliserar flera sektioner. Vad gäller målningar och skulpturer finns här trots allt en hel del klassiker av kända konstnärer som Picabia, Man Ray, René Magritte, Dorothea Tanning, Meret Oppenheim. Jag uppskattar även inkluderingen av rörelsens mer nyupptäckta kvinnor och queera personer, som Toyen och Claude Cahun, liksom flera utomeuropeiska konstnärer.
Men flera gånger gnager frågan vad vissa verk har med surrealism att göra. Exempelvis Jan Håfströms ”Skogen” från 1967–68, en underbar målning med sina slingrande trädstammar men som trots ett stänk naturmagi främst är nyrealistisk i mina ögon.
Allt som allt är utställningen för spretig och gapar efter väl mycket.
Istället för att fördjupa förståelsen för den centrala surrealistiska strömningen så breddas den till att inbegripa typ halva konsthistorien – det mesta som direkt eller indirekt kan kopplas till ett gåtfullt, drömlikt och eruptivt bildspråk (i motsats till ett stramt och konkret).
På Moderna museet i Malmö visas det nu två tematiska presentationer med verk från samlingen, i ena fallet i samspel med nutida konst, i det andra med utgångspunkt från ukrainsk folkkonst av Maria Prymatjenko (1909–97). Och även om Malmöavdelningen fått i uppdrag att arbeta mer med samlingen, känns det fattigt att enbart bjuda på denna utställningstyp.
”Det fantastiska och fruktansvärda” på övervåningen tar avstamp i Prymatjenkos och Picassos parallella deltagande i Världsutställningen 1937. Den senare ställde ut den monumentala antikrigsmålningen ”Guernica” i spanska paviljongen och den förstnämnda var representerad i den sovjetiska paviljongen med bland annat fredsmotiv, varav flera finns med i Malmö.
Prymatjenko tillhör sedan länge Ukrainas mest älskade konstnärer, som sedan Rysslands anfallskrig fått en än mer upphöjd position. Utifrån hennes och i viss mån även Picassos motivvärld byggs ett tema kring motsatsparen krig och fred, fruktansvärda bestar och fantastiska sagoväsen, vardagsliv och fest.
Störst utrymme får Prymatjenkos färgstarka och dekorativa målningar, drygt 40 stycken, där även de frekventa monstren syns snälla omslutna av mönsterglädje och naturlyrik. Flera av de anslutande verken ur samlingen är välfunna, som Lena Cronqvist väv ”Flicka och tiger” och symboliska odjur av Lou Laurin Lamm och Niki de Saint Phalle. Likaså Runo Lagomarsinos skulptur som återger ljuset i staden Guernika i realtid.
Att lyfta fram en folkkär ukrainsk konstnär är förstås solidariskt i dessa tider men Prymatjenkos bildvärld griper mig aldrig riktigt. Sannolikt också för att tematiken är för bred och vag – utställningen hade tjänat på en koncentration kring det fruktansvärda; krig och vidunder.
Möjligen hade det blivit för deppigt men det hade omgående botas på gatuplan i den före detta turbinhallen och lastkajen.
”Om det absurda drama som också är livet” är den skojigaste utställning jag har sett på länge och visar att det går att hitta teman som sitter som en smäck, likaså dialogen mellan verk ur samlingen och samtidskonst.
Flera av verken kunde ha platsat på surrealismutställningen i Stockholm men i Malmöpresentationen ligger absurd humor, lekfulla motståndshandlingar och närheten till teatern närmare dadaismen. Självskriven i sammanhanget är René Clairs parodiska kortfilmsklassiker ”Entr’act” och i en hörna hänger det ikoniska fotot av Hugo Ball på Cabaret Voltaire i Zürich 1916 – iförd sin knasiga cyliderkostym, redo att framföra en av sina nonsenstexter. Och Sophie Taeuber dansar på samma ställe iförd en grotesk mask.
Det största verket i utställningen är Monster Chetwynds sju meter höga ”Cathead”, en portal påhittigt uppbyggd av enkla förpackningsmaterial och där publiken kan gå igenom kattgapet. Chetwynd med vänner drog i gång utställningen med en kabaréliknande performance, som jag missade. Men det finns gott om andra rörliga, roliga inslag, med sikte på konstens och humorns frigörande kraft.
Kira Novas & Ignas Krunglevičius nya videoverk ”Idioterna” är farsartad med sina irrationella aktioner och interaktioner med främlingar. Och Kris Lemsalu & Johanna Ulfsak film ”Old piano” är bitvis helt hysterisk, särskilt den satiriska scenen med en doula som ska förlösa en transperson – men väl lång med sina 42 minuter
På utställningen finns också verk som ansluter till den absurda teaterns mer existentiella frågeställningar och där livets absurditet sammankopplas med känslor av tomhet och obegriplighet. Det starkaste bidraget här är Karl Dunérs slumpprogrammerade mekaniska skulptur ”Sällskap”.
Utställningen får också tyngd av verk där det absurda är en form av protest mot rasism, sexism, homofobi och krig, vars fasansfulla meningslöshet både dadaismen och den absurda teatern var en reaktion mot. Här finns en brinnande röd tråd till vår tid som gör tematiken extra tänkvärd. Ja, hur vill vi leva vårt liv?
Läs mer: Rappa men rapsodiska konstdialoger över tid och rum
Läs mer om konst på dn.se
