Harry får sin Sally, förälskelser blir äktenskap, svåra samliv följs av bittra skilsmässor. Kulturhistorien vimlar av kärlekshistorier. Men kanske inte lika många verk genom årtusendena har behandlat relationerna som bara nästan blir. De där kärleken finns, kanske till och med känns ödesbestämd, men som liksom står och stampar. Som mellan Melissa och Andrew i amerikanska dramatikern i AR Gurneys pjäs ”Kärleksbrev” som går upp på Scalateatern den 23 september i regi av Eva Dahlman.
Den förhållandevis korta pjäsen (80 minuter) har sedan urpremiären 1989 lockat stjärnskådespelare som Mia Farrow, Tom Hanks, Sissy Spacek, Alan Alda, Anjelica Huston och Christopher Walken, för att nämna några. Och detta till att sitta bredvid varandra på scenen och läsa högt ur en femtio år lång korrespondens. Långa och korta brev, lappar, julkort, gratulationer, vykort.
Nu är det Ulla Skoogs och Krister Henrikssons tur att transformera Melissas och Andrews brevväxling till tal. Efter en sommarrepetition sitter de i Scalateaterns restaurang och smågnabbas ungefär som deras rollfigurer.
– Jag såg ”Kärleksbrev” för kanske sju år sedan, och det tog bara några minuter för att jag skulle vara helt indragen i denna till synes obetydliga pjäs där två personer sitter rakt upp och ned och läser breven till varandra, berättar Ulla Skoog. Den skapade så många bilder i mig – jag minns allt. Så när Krister ringde och frågade mig behövde jag inte tänka efter, det var ”ja!” direkt.
– När jag spelade ”Doktor Glas” i London träffade jag Judy Dench, berättar Krister Henriksson. Vi pratade om hur hon väljer roller och hon sade att i takt med att hon blivit äldre spelar vilka man omger sig med, och längden på pjäsen, alltmer in. Det där ramlade in i huvudet på mig och när jag fick tag på den här ”Kärleksbrev” kände jag bara: ”Ulla!” Vi vet att vi kan ha roligt ihop. Teater är till syvende och sist en kärleksgärning, och det är viktigt att publiken får känna den.
Melissa kommer från en fin familj och Andrew från ett fint namn, men kanske inte lika mycket pengar. De träffas redan som åttaåringar på ett barnkalas och börjar snart att skicka lappar till varandra. Meddelanden blir brev, och alla andra typer av försändelser växlas mellan dem; genom ungdomsåren, upp i vuxenlivet och långt in i medelåldern. Vänskapen utvecklas till flirt, varpå missförstånd, svartsjuka, stolthet, bitterhet och annat skrot ska följa. Han antar ett fyrkantigt liv och hon revolterar mot allt. Men positioner byts och aldrig ska de två vara i synk.
– Jag tror att alla kan känna igen sig i det här, säger Ulla Skoog. Man håller tillbaka utifrån sina rädslor ibland, och nästa gång man hörs vill man göra bättre ifrån sig. Då har den andre redan gått in i ett nytt läge.
– Det handlar mycket om maktspel också, säger Krister Henriksson. Man attraherar och man repellerar: ”Ju mer du vill nu, desto mer backar jag.”
Spelet i ”Kärleksbrev” genomförs alltså med minimala medel. De två sitter där de sitter och läser innantill. Men när de två liven rullas upp blir vi som tittar på märkbart tagna. Hur gör en skådespelare egentligen när den inte får spela ut?
– Först kände jag att fan vad skönt, att bara läsa och slippa spela så mycket, säger Krister Henriksson. Men det här visade sig vara bland det svåraste jag gjort. Att inte kunna förstärka med kroppsspråk, ingenting. Jag yogade mycket en gång i tiden och Savasana, att ligga lik, var den svåraste ställningen av alla. Precis så är det att spela ”Kärleksbrev”, att inte få agera.
– ”Nej, titta inte upp, titta i brevet!” säger Eva Dahlman förmanande till en, skrattar Ulla Skoog. Och det är svårt. Men det gör också att man är inne i texten på ett annat sätt. Varje gång hittar man något nytt, en enda mening kan ge en ny förståelse. I den här formen blir man så fruktansvärt naken, man kan inte gömma sig bakom något.
Kanske är det en läggningssak, men att skriva till sitt hjärtegryn kan ofta vara ett bättre sätt att föra fram vad man tänker och känner, snarare än att diskutera. För att inte säga gräla. Handen med pennan tycks ha en friare passage till såväl hjärnan som hjärtat.
I somras skrev Gabriel V Rindborg en orolig text (DN 14/8) om kärleksbrevets osäkra framtid i den digitala kommunikationsåldern. Och visst är det snabbare, smidigare och billigare att skriva mess än frankerad post, men frågan är vem som sparar chatthistoriken för eftervärlden.
– Att läsa upp ett gammalt brev säger så mycket om hur avsändaren mår just då, säger Krister Henriksson. När jag rensade ut efter min döda mor hittade jag två brev som jag skrivit till henne när jag var ung – och jag bröt ihop. Jag såg precis vem jag var då! Skriften är verkligen skelettet av en människa.
– Jag älskar att skriva brev, säger Ulla Skoog. Att skriva dem och att få dem. Det är så jävla vackert med ord, och det är en ren njutning att få till en formulering. När jag läser Melissas brev så, alltså … Jag har bölat som ett barn, men också skrattat åt den svarta humorn. Det gäller att hålla sig på premiären, det är ni som ska skratta och gråta.
Vi ska snart lämna Melissa och Andrew till deras öde. Men Krister Henriksson vill hinna med lite handfastheter.
– När jag blev pensionär upptäckte jag hur jävla dyrt det är att gå på teater, det har ju blivit en klassfråga. Men man ska kunna gå på teater ofta, gå ut och prata om pjäsen på krogen efteråt och kanske ta en taxi så man hinner hem till Aktuellt. Så inte mer än 400 kronor, annars skiter vi i det. Vi valde Scalateatern högst medvetet.
– Ja! ropar Ulla Skoog. Jag förstår att teatrarna måste gå runt, men vi måste hitta ett sätt att låta den här oerhört starka sociala kraften leva. Och det kan den här.
”Kärleksbrev”, premiär 23 september, Scalateatern i Stockholm.
