Skräckläsning om 12-åriga Karolina som tog sitt liv och den svenska skolan

Det finns ingen annan väg ut ur smärtan än att gå in i den, följa den ut i dess känsligaste nerver och in i dess innersta mörker.

Karolina är flickan som för tre år sedan tog sitt liv, 12 år gammal, i ett buskage nära tunnelbanan i Hökarängen. Författaren Elinor Torp har skrivit boken om henne. Torps egen dotter går i samma skola som Karolina gick i, en komplikation som redovisas och ökar trycket i berättelsen om flickans liv, stegen mot självmordet och mammans förtvivlade kamp för att förhindra att ett enda barn till dödar sig själv.

Boken bygger på samtal med många: Karolinas mamma, barndomsvänner, nära skolkamrater, lärare, skyddsombud och andra vuxna på skolan men också på forskning om Sveriges skol- och skolhälsohistoria, statistik och undersökningar om läraryrkets status och arbetsvillkor. Här finns Svenny Kopp, läkare och specialist inom barn- och ungdomspsykiatri på framför allt flickor med autism. Representanter för lärarfacket och till och med skol- och utbildningsminister Lotta Edholm (L).

Men det är vad Karolinas mamma berättar och Karolinas sms och mejl till kompisar och egna anteckningar – ”Feelings”, som hon alltid skrev på engelska – som utgör bokens kärna av kärlek och vrede: ”They told me to find out why I hurt. I know to well. I hurt because of me and school.”

Karolina mådde inte bra. Eller som en lärare utbrast efter hennes självmord: ”Den här flickan har mått dåligt sen ettan!”

På Martinskolan i Hökarängen hade det pågått mobbning och utstötning, lektionerna var kaotiska och redan i småskolan fick Karolina hörselkåpa i klassrummet för att härda ut. Elever som inte klarade larmet placerades i korridorerna. Skolpsykologen och kuratorn var alltid någon annanstans, inget unikt för just Martinskolan. Torps genomgång av den svenska skolhälsovården är skräckläsning.

Allt som allt är detta en enda iskallt brinnande anklagelseakt mot svensk skola, där hemmasittarna bara blir fler och fler – oavsett ägarform och med vilka ideologiska förtecken som skolan bedrivs. Bokens fokus är ”de tysta flickorna”, som likt Karolina inte fungerar i kaoset och inte heller märks i röran, eller som skuldbeläggs som udda.

Ett par noteringar bland många: ”Självmordstalen bland de riktigt unga ökar med en till två procent varje år.” Och ”flickor med autism, utan intellektuell funktionsnedsättning, löper tretton gånger högre risk att dö i suicid jämfört med flickor utan, enligt bup i Stockholm”.

”Flickan i korridoren” är Elinor Torps sjätte bok. Hennes reportagemetod, som hon kallar ”follow the people” är riskabel men vinnande: den saknar en distanserad reporter och fråga-svar-formulär. Torp är själv närvarande i texten, beskriver metodproblem och tvivel, men research och intervjuer redovisas i ett fritt berättande tilltal. Läsaren får sitta med vid bordet och närmast oförmedlat ta del av den fruktansvärda sms-växlingen mellan vännen Delta och Karolina, de sista minuterna i hennes liv.

Vi tvingas rakt in i det allra sorgligaste för att sedan fösas tillbaka och dela textens kyligt rasande blick på skolans systematiska handfallenhet. Så här skrev Karolina, på sitt astronomikompendium: ”Näst nästa tisdag morgon är jag död. Stockholm – 60 breddgraden.”

Läs fler texter av Ingegärd Waaranperä