”Det finns inte en chans i världen att jag kommer i den här”, tänker jag tyst, medan kompisen försöker dra upp klänningens dragkedja i ryggen. Jag är vid tillfället hyfsat nyförlöst och kroppens konturer har ritats om. Sedan jag blev mamma har jag i princip bott i luvtröja och ett par mjuka, slitna leggings. Men nu ska jag på en fest som kräver sin outfit, även om blotta tanken på åtsittande plagg orsakar svettpärlor i pannan. Jag får dessutom rätt. Dragkedjan går inte att få igen, hur mycket jag än försöker suga in magen.
”Prova med den här under”, manar hjälpsamma kompisen och räcker mig en tunn, beigefärgad kroppsstrumpa med avklippta ben. Jag gör som hon säger och ålar mig ner i den. Vips! så går dragkedjan upp utan problem. Klänningen sitter som en smäck. Förundrat blickar jag mot mig själv i spegeln. Vad hände just?
– Shape wear är en del av mitt liv, säger bloggaren och författaren Sandra Beijer.
För en tid sedan publicerade hon ett inlägg där hon noggrant gick igenom olika typer av formande plagg, alltifrån bodys till cykelbyxor och trosor, och använde sig själv som modell. Blogginlägget blev välläst och flitigt kommenterat och fortsätter att locka läsare.
– Anledningen till att jag skrev inlägget är inte att det är plagg som får mig att se smalare ut. Jag ska inte sticka under stol med att kläderna formar sig finare mot kroppen och att hållningen blir bättre, men plaggen fungerar också som ett slags tyngdtäcke på dagen. Det finns en trygg känsla i att vara helt omsluten, som att ha strumpbyxor – fast över hela kroppen, säger Sandra Beijer och utvecklar:
– Jag känner mig skyddad då, ungefär som när man bär hörlurar eller en halsduk.
På klädkedjornas underklädesavdelningar har shape wear numera en given plats, och ett av de mest uppmärksammade klädmärkena de senaste åren är Kim Kardashians Skims. Där kan man, för närmare två tusen kronor, köpa exempelvis en stringbody som sägs kunna ”lyfta upp” magen och brösten. Kim Kardashian har hyllats för att märket är inkluderande, med kläder för alla typer av hudfärger, men hon har också kritiserats för att det är ännu ett sätt att få kvinnor att känna att deras kroppar inte duger.
Idén om att forma kroppen med hjälp av kläder är dock allt annat än ny. Det berättar Henric Bagerius, historiker vid Örebro universitet som forskat på ämnet och ligger bakom boken ”Korsettkriget” (2019). Den ligger även till grund för en utställning med samma namn som visas på Hallwylska museet i Stockholm just nu. Henric Bagerius beskriver hur idealet med timglasformade kroppar växte sig starkt under 1800-talet, med hjälp av framför allt hårt snörda korsetter.
– Den formade, fasta kroppen signalerar disciplin och självbehärskning och framstår som åtråvärd. Och det får aldrig dallra någonstans, kroppen måste alltid vara fast.
Varför då?
– Det dallriga ses som okontrollerbart och skrämmande, man kan inte få någon ordning på det. Med de formande plaggen har kroppen rätats ut, smalnats av – och det har också varit viktigt att de ska ge kroppsformen en tydlig och slät silhuett uppifrån och ner, säger Henric Bagerius.
I sitt researcharbete har han själv testat att bära korsett, och beskriver upplevelsen som en blandning av förtjusning och förfäran:
– Det är obehagligt med trycket och hur den låser in kroppen. Men sedan är det något helt otroligt att se hur kroppen på några sekunder ändrar form. Om man inte har en midja kan man skapa en. Man skjuter upp bysten och får en rakare hållning. Det är en del av attraktionen med det här plagget, men det är också något skrämmande. Däri ligger laddningen.
Även om det främst är kvinnor som fått sina midjor snörda har också det manliga modet präglats av idealen. På gamla målningar med kungar som till exempel Gustav II Adolf och och Karl X Gustav porträtterades regenterna förvisso ibland med rejäl kroppshydda, men alltid med fast kropp. På 1800-talet var kostymer också kroppsformande, med en väst under kavajen som drogs åt med rejäla spännen i ryggen, i stället för den klena lilla flärpen som finns där nu.
I dag är det framför allt material som nylon och elastan som skapar den formande effekten, och det är till stor del amerikanen Sara Blakelys förtjänst. För drygt 25 år sedan introducerade hon shape wear-märket Spanx. Allt började med att hon skulle på fest och ville undvika att troskanten syntes under partystassen. Sara Blakely hittade inga passande underkläder och satte i stället saxen i ett par strumpbyxor. Ett par år senare var Spanxentreprenören inte bara miljardär, hon hade skapat ett fenomen som ofta dök upp i populärkulturen. Dessutom betraktades underkläderna som så banbrytande att de fick en egen plats på en modeutställning på MoMa i New York. Plagget har också gett upphov till uttrycket ”triple spanxed”, det vill säga när man använder flera plagg samtidigt för att uppnå maximal, slimmande effekt. Hollywoodskådespelaren Octavia Spencer har sagt att hon ”triple spanxed” på en prisgala, och brittiska sångerskan Adele har beklagat sig över hur hon drabbats av klåda och svettningar av att bära Spanx på scenen.
”Varför sade ingen att mina Spanx syntes?”
Repliken kommer från den trendmedvetna karaktären Morgan i den romantiska komediserien ”Nobody wants this” på Netflix. Hon har just blivit tagen på bar gärning i en pinsam situation, men det som bekymrar henne mest är att hennes underkläder kikar fram under den tajta klänningen. Produktplaceringen är förstås uppenbar, men den komiska sätter fingret på Spanxens baksida: plaggen kommer ofta med en känsla av skam. Varför skulle Morgan annars bli så upprörd över att bli ”påkommen” med dem? Och varför står jag i provrummet och testar partyklänningar och tycker att det är lite pinsamt att bära trosor som trycker in magen? Som att jag … luras?
– Det har alltid funnits en disciplineringstanke kring kroppen, och det har blivit en internaliserad känsla: ”Jag borde kunnat ha den där kroppen, om jag bara tränade mer och åt mindre.” Att dra på sig ett trångt fodral kan tolkas som den snabba vägen till den eftertraktade kroppen, och den är inte lika beundransvärd som den hårda vägen, att gå på en bantningskur eller ”16 weeks of hell”, säger forskaren Henric Bagerius.
– Hjälpmedel, vad det än är, har aldrig betraktats som riktigt okej, fortsätter han.
Bloggaren Sandra Beijer är inne på ett snarlikt spår:
– Kvinnokroppen är laddad – punkt. Det kommer alltid att finnas åsikter om den. Jag minns högstadiet, då sade killarna att ”push up-bh är fusk”. Fusk, för vem? Jag har inte mina underkläder för några killars skull, utan för att jag är klädintresserad och de får plaggen att sitta bättre. Och så är det skönt, säger hon.
Genom årens lopp har formande plagg återkommande blivit föremål för debatt, och det har ofta skett i samband med att frågor om könsnormer och jämställdhet hamnat på tapeten – som under bränn bh:n-rörelsen på 1960-talet. Mot slutet av 1800-talet blev korsetten starkt sammankopplad med kvinnokampen och demokratiseringen. Hur skulle kvinnor orka jobba, eller ens lämna hemmet, när de var så snörda att de knappt fick luft?
– Korsetterna blev en metafor för kvinnlig underordning: socialt, politiskt och ekonomiskt. Det är precis som med Spanx, string och knytblus – plaggen blir symbol för något större och rymmer sociala och kulturella aspekter, säger Henic Bagerius.
Jag var inte medveten om att den svettiga stunden i provrummet, där jag stod och försökte krympa min kropp, sammanlänkade mig med historiens kvinnor och rösträttskämpar. Kanske hade det varit en tröstande tanke. Men lika fin som jag kände mig på festen när jag bar galaklänningen med formande kläder under, lika skönt var det att dra av sig dem när jag kom hem. Det var några år sedan nu. Sedan dess har Spanxen legat kvar i byrålådan. Orörda.
Åtta nedslag i de formande plaggens historia
Mitten av 1800-talet: Stela korsetter, ofta gjorda av valben och med extremt snäva snörningar, blir mode. Den främre knäppningen introduceras, så att man kan sätta på sig korsetten på egen hand.
1880-tal: Dräktreformrörelsen, som vänder sig mot korsetten och de hårt snörda midjorna, får fart i Sverige. De vill förändra den kvinnliga klädseln och introducerar ett så kallat ”reformliv” som sitter skönare vid bröst och midja.
1920-tal: En rak, pojkaktig silhuett blir idealet och underkläder som smalnar av höfterna skapas. Även korsetter utrustade med strumpebandshållare introduceras.
1950-tal: Korsetten och getingmidjan får ett nytt uppsving efter krigets slut, mycket tack vare ”The new look” som introduceras av Christian Dior. Underklädesbutiker samarbetar med mödravården och nyförlösta kvinnor kan få rådet att bära korsett för att komma i form snabbare.
1970-tal: Supertajta jeans tar över modet, och korsetten hamnar längst in i garderoben.
1990-tal: Under turnén ”Blond ambition” bär Madonna en korsett med strut-bh, skapad av designern Jean Paul Gaultier. Den blir ett av populärkulturens mest ikoniska plagg.
Tillsammans med stringtrosan skapar push up-bh:n rusning till butikerna och syns i filmen ”Fucking Åmål” 1998.
2000-tal: Amerikanen Sara Blakely grundar underklädesföretaget Spanx vars nisch är figurformande trosor. Det börjar med ett par avklippta strumpbyxor och utvecklas till en global miljardindustri. Oprah Winfrey är en av supportrarna.
Det dyker även upp företag som gör shape wear för män, däribland t-shirtar som trycker in magen och kalsonger som formar penis och rumpa.
2010–2020-tal: Realitystjärnan Kim Kardashian introducerar och frontar varumärket Skims 2019. De gör underkläder och formande plagg i en bred palett av hudfärger. 2024 lanseras kollektionen på NK i Stockholm och Göteborg, och får stor medial uppmärksamhet. Såväl Skims som Spanx gör även herrkollektioner.
