Slätkammad och knastertorr poesiantologi för mellanstadiet

Få kulturella uttryck är så sammanlänkade med emotioner som lyrik. I starka känslostormar söker vi oss dit. I vilda förälskelser, vid smärtsamma sorger, i kris och övergivenhet. Just där kan poesin omfamna oss med förståelse, inkännande, tröst och kanske en och annan humoristisk igenkänning: Du är inte ensam, världen är full av missförstådda själar, liksom av idioter.

Diktarjaget och läsaren delar, där och då, samma världsbild, eller ja, i varje fall erfarenhet. Lyrik kan helt enkelt ta oss med storm och sedan för, om det vill sig väl, en livstid erbjuda tillflyktsort, tröst, eller kanske anarkistiskt uttrycksmedel.

Men, och det är avgörande, ett möte kräver betydligt mer av passion än av redovisning. Just detta är problemet med ”Tid för poesi”, antologin som nu utkommer från En bok för alla/Svenska Akademien och som delas ut gratis till Sveriges mellanstadiebarn, den andra antologin efter 2021 års ”En bro av poesi” som delades ut till alla sexåringar.

Innanför ett, faktiskt, urtråkigt bokomslag, en framsida som får mig att associera till 70-talets ”fylla-i-böcker” kallade ”Mina vänner”, ”samlas 52 dikter ur den svenska litteraturskatten. En dikt för varje vecka på året”. Varje dikt har fått en ny illustration och en rad bildberättare, var och en med sitt personliga konstnärskap, gör avtryck. Fina solitärer, men helheten känns ändå ganska rörig.

Avsikten med ”Tid för poesi” är förstås att väcka ungas intresse för lyrik, gott så. Min fråga är ändå: hur tänkte ni här?

Det som fångar vårt intresse för lyrik är knappast det preciösa och högstämda, utan i stället det som doftar jord, blod, känslor. Självklart finns en poäng i att förmedla poesins betydelse genom våra senaste årtionden, men varför är urvalet så knastertorrt? Helheten är mer redovisande än engagerande.

Ur antologin som innehåller 34 manliga poem och 18 kvinnliga (!), har jag mycket svårt att tro att 2025 års unga dras med i Erik Gustaf Geijers ”Vallgossevisa”: ”På berget jag sitter runt om mig allt tiger/I kvällen jag sjunger för mig själv./Skyhög furan över mig stiger./I djupet fradgas den strida älv …” när samtidens och ortens röstgivare, som till exempel Aya Kanbar (som här inte finns med), i ”Tonårsdikten” skriver om ”Att gråta ensam i en bil vid McDonald’s en vinterkväll”.

För att en antologi ska dunka varmt måste emotioner överskugga redovisandet. För att vi ska engageras krävs inte dammiga texter – visst, ibland engagerar våra nationalskalder, men allt beror på urvalet. I stället behövs det som talar med och om oss. Detta saknar jag i ”Tid för poesi”.

Här vilar en sordin över urvalet. Gustav Fröding, denna 1800-talsgigant som frustade och kved ut sin erotiska smärta och samhällskritik är representerad med den snälla ”Myra med barr”, när till exempel den brummande ”Ett gammalt bergatroll” eller den erotiskt dansande ”En morgondröm” skulle kunna röra upp känslor och tankar.

En text av Maria Wine ingår, hon en 40–50-tals-poet av rosor och eld. Här har man dock valt ”Nu har regnet kommit åter”. Vacker och med slutorden ”när regnet regnat färdigt/ står ju solen alltid beredd/att berätta nya sagor”. Men kanske skulle några utdrag ur ”Stenens källa” kommit närmare en ung, längtade människa: ”Det är ju inte /bara våra kroppar/som jag vill/utan också allt det andra:/det svåra och det lätta/och det som gör det svåra/lätt igen”.

”Tid för poesi” är slätkammad. Visst hittar vi Barbro Lindgrens tidlösa ”Nu föds ett barn”, liksom Helga Henschen och, heppa!, Emma och Lisen Adbåge. Men var i helskotta är Kristina Lugn? Hon som själv var akademiledamot och vars lyrik och dramatik fångade, och fångar, såväl unga som äldre. Var är de som blottar hjärta och kön, som Kerstin Thorvall? Eller Jenny Wrangborg som rakt, rått och iakttagande ger ord för det som sällan får synas, men ändå utgör så många ungas verklighet. Snackar vi Donken?

Jag säger som Werner Aspenström i denna icke medtagna dikt: ”Sardinen vill att burken öppnas emot havet”.

Läs mer om barnböcker och mer av Pia Huss