Omkring år 600 e Kr konstaterar biskop Isidorus av Sevilla att ”kärlek kan inte finnas mellan mindre än två”. Det är en förvånansvärt vid definition: kärlek kan alltså finnas mellan fler än två (till exempel i en församling?), och mycket riktigt rör sig Isidorus längs en flytande gräns mellan kärlek och vänskap – egentligen är det vänskapen han försöker definiera – som om skillnaden dem emellan inte är så viktig. För de flesta moderna människor är den gränsen knivskarp, vare sig det är förekomsten av sexuell attraktion som avgör eller om de behov som den älskade ska fylla är av mer existentiell natur; om det är meningsskapande man förväntar sig. Poängen är ändå densamma, nämligen att meningen finns utanför mig själv: man kan inte vara mindre än två.
Isidorus minimidefinition är inte så urvattnad som den låter: ensidig besatthet à la Lena Anderssons romanfigur Ester Nilsson kan till exempel inte få plats eftersom kärleken förutsätter ömsesidighet. Esters typ av hämningslös, blind förälskelse tillhör ändå vår kulturs stapelvaror, hur oförenlig den än må vara med Isidorus vänskapligare variant. Det kanske rent av är just ur friktionen mellan dem, mellan den halsstarriga jagutlevelsen och den lyhörda självförglömmelsen, som det unika för vår kultur uppstår; sämre beskrivningar är tänkbara.
Cullhed kombinerar det exakta, levandegörande och meningsskapande med en så öppen hållning som möjligt
Isidorus förekommer i inledningen till ”Kärlek 1.0”, där Anders Cullhed visar hur den föreställning om kärlek som kommer till uttryck i högmedeltidens trubadurlyrik, höviska kultur och kärlekskult hade denna friktion inbyggd redan i grunden.
Kärlek 1.0 är en känsla som föds på 1100-talet i Västeuropa, åtminstone som litterärt uttryck: en instabil allians mellan den erotiskt hungriga kärleken och den osjälviskt ömma, en fredlig samexistens mellan Ovidius förförarknep och Ciceros vänskapsråd, mellan eros och agape eller motsvarande latinska termer cupiditas (begär) och caritas (tillgivenhet). Den kärlek 1.0 som kommer till uttryck i medeltidens hänförda dikter använder kristen brudmystik men gör den vertikala längtan horisontell, det handlar om erotisk kärlek och ändå om kärlek ”frikopplad från begärsekonomi” med Anders Cullheds ord: den känsla som inte söker sitt, för att tala med aposteln Paulus.
”Kärlek 1.0” är en användbar och sannolikt högst slitstark litteraturhistoria, brukbar genom sin generösa gestaltning och faktarikedom, men det är framför allt en bok som diskuterar med sina läsare; som får oss att fundera över kärlekens natur och roll i våra egna liv, vad vi än må ha för relation till riddarborgar och klosterjungfrur, hur föga trubadurlika vi än må känna oss. Cullhed kombinerar det exakta, levandegörande och meningsskapande med en så öppen hållning som möjligt. Hans ämne har ännu inte hunnit sätta sig eftersom det bygger på ”en balans eller spänning mellan den himmelska och den jordiska kärlekens register”, säger Cullhed med ett talande ordval. Till det yttre ger balans och spänning samma resultat – ordningen rubbas inte, parterna hålls på plats – men det senare är ett oroligt tillstånd medan det förra är ett rofyllt.
Alla hade något att vinna på denna oroliga balans, denna instabila borgfred mellan hunger och ro, eftersom begäret med Hannah Arendts ord bara leder till att ”framtiden ödelägger nuet”. Alla, men särskilt kvinnorna för vilka insatserna alltid var störst: vilket också berättas i ”Kärlek 1.0”. Dock utan att hemfalla åt den traditionella bilden av Elinor av Akvitanien och kärlekens domstol där kvinnan satt i högsätet och männen lydigt efterlevde hennes domslut.
Sådan yvig trubadurromantik avlivas effektivt. I stället tecknas en sofistikerad bild av människor som förstod något grundläggande om skillnaden mellan litteratur och liv som vår egen tid helst glömmer, vilket gav dem ett manöverutrymme på papperet. Så här väljer nunnan Constantia att läsa det glödande versbrev som munken Baudri de Bourgueil ägnade henne: ”jag ser honom i hans verser och bara där”; men dessa verser behandlar hon å andra sidan på intimast möjliga sätt och stoppar ned i sitt sköte och under det vänstra bröstet närmast hjärtat.
En litterär kärlek är en kärlek med valmöjligheter kvar. Cullhed tar även det icke-realiserade med i beräkningen: avsikt, vilja, fantasi. Den höviska kärleken var ett ideal, en modell och en pågående förhandling och säger därigenom något viktigt om sin tid, vare sig den realiserades eller ej – precis som människorättstanken säger något om vår tid, hur ofta den än kränks.
Så här hanterade Héloïse, ena halvan av historiens mest berömda kärlekspar, slitningen mellan sina egna känslor, Pierre Abelards stormande begär och samhällets krav: ”Hon slog vakt om ett okränkbart rum i sitt innersta, där hennes begär ägde full legitimitet”, skriver Cullhed vackert.
”Kärlek 1.0” väcker oundvikligen frågan vad då Kärlek 2.0 vore
Men som alltid när kärlekspar skildras undrar jag över deras barn – vad hände med sonen som Héloïse födde 1118 och genast lämnade bort? Cullhed ger oss åtminstone hans namn: Astrolabe. Om jag skrev en bok om kärlekens pris skulle jag kalla den ”Astrolabe”.
År 1485 publiceras Thomas Malory ”Le morte d’Arthur”, Arturs död, som skildrar undergången för den ridderliga kärleken när den klyvs i en andlig och en sinnlig hälft, i religion och erotik. Sedan glider de isär, kanske för gott. För inte är det kärlek 1.0 som återkommer när Werther & Co gör entré. Cullhed visar på den fundamentala skillnaden mellan trubadurdiktens höviska kärleksbegrepp och romantikens: trubadurernas kärlek var i grunden jordisk, medan de platonskt orienterade romantikerna så snabbt som möjligt ville sätta bilden av den älskade i hissen upp från sinnevärlden till idéernas rike.
Till sist: en bok som heter ”Kärlek 1.0” väcker oundvikligen frågan vad då Kärlek 2.0 vore. I sitt förord nämner Cullhed sociologen Eva Illouz beskrivning av det moderna kärlekslivets försök till rationella val med hjälp av dejtningsappar; kärlek uppdaterad till funktionalism. Jag tänker snarare på parbildningarna i ”Trolösa”, eller Leif Randts roman ”Allegro Pastell” – en kärlek där yran och det oförnuftiga finns kvar, men där ingen lyckas ta sig utanför det egna jaget och kärleken därför ändå utspelar sig mellan mindre än två.
Läs fler av DN:s bokrecensioner.
