Den 24 februari 2022 packade Jaroslava Mahutjich sina ägodelar i en bil och flydde undan den ryska invasionen. Resan med otaliga omvägar och vägspärrar till Serbiens huvudstad Belgrad tog tre dagar.
I två och ett halvt år har höjdhopparen levt i ständig oro för familj och vänner hemma i miljonstaden Dnipro, cirka tio mil från fronten. Mot den bakgrunden är hennes framgångar ännu mer anmärkningsvärda.
En månad efter invasionen blev hon världsmästare inomhus i Belgrad. Hon fortsatte med att under sommaren 2022 ta VM-silver utomhus i Eugene och EM-guld i München. I fjol tog hon EM-guldet inomhus i Istanbul och VM-titeln utomhus i Budapest.
Den 7 juli i år i Paris överträffade hon Stefka Kostadinovas 37 år gamla världsrekord genom att klara 2,10.
En månad senare tog hon olympiskt guld i samma stad.
När DN träffar Mahutjich i samband med Weltklassegalen i Zürich säger hon att hon att det ibland på grund av kriget kan vara svårt att fokusera på idrotten, men att hon samtidigt vet att hennes framgångar betyder mycket för det ukrainska folket.
– Både efter världsrekordet och OS-guldet fick jag en massa meddelande från folk hemma i Ukraina som sade att de var så glada för min skull. För mig var det viktigt att visa att vi ukrainare aldrig ger upp – och att vi kommer att vinna till slut, säger 22-åringen.
Som privilegierad stjärnidrottare kunde hon lämna landet och har efter flykten bott i Serbien, Estland, Belgien och Portugal. Hon lider med sina landsmän som inte haft samma möjlighet och som i många fall tvingas till frontlinjen och försvara landet.
Hon konstaterar att vi lever på 2000-talet och att unga människor borde kunna resa runt i världen och utbyta erfarenheter, men att en generation ukrainare nu går miste om denna möjlighet.
Mahutjich slog igenom med silver vid VM i Qatar 2019, där hon satte juniorvärldsrekord med 2,04. Det var en fingervisning om att här fanns en höjdhoppare som hade möjligheter att utmana det världsrekord som bulgariskan Kostadinova satte 1987.
Sveriges förbundskapten, Kajsa Bergqvist, är kanske den hoppare som kommit närmast när hon 2006 satte världsrekord inomhus med 2,08. Hon kan fortfarande gräma sig över att ribban ramlade ner vid det där försöket på utomhusrekordet på Stockholm Olympiastadion samma år.
– Många sade till mig att det där världsrekordet är omöjligt, men rekord är till för att slås, säger Mahutjich.
Det magiska ögonblicket kom den där julikvällen i Paris när allt stämde. Mahutjich var ensam kvar i tävlingen när hon klarade 2,03. Hon gled sedan över 2,07 innan hon lade upp ribban på 2,10. Den dallrade lite vid första försöket, men låg kvar. Glädjen var enorm.
Mahutjich berättar att det var två teknikjusteringar som gjorde att hon till slut tog världsrekordet och hon tror att hon kan hoppa högre. Samtidigt är det lätt att det infinner sig en känsla av lättnad när rekordet väl är i hamn och hon säger sig vara djupt imponerad av Armand Duplantis.
– Veckan efter OS-guldet gjorde jag ingenting. Så ser jag Mondo, världsrekord igen (I Silesia, 6,26), åh, herregud. Han visade att det är möjligt. Jag tror att jag kan hoppa 2,12, säger hon.
I usla väderleksförhållanden nöjer hon sig med 1,96 i Zürich. Hon hoppas att det blir högre i Bryssel i helgen, där hon som ytterligare bevis för att hon är världens bästa kvinnliga höjdhoppare ser fram mot en diamant.
Sedan väntar en veckas semester innan hon planerar att återvända till Ukraina och familj och vänner i två månader. Hon står i ständig kontakt med dem via dator och mobiltelefon, men ser fram mot att nu få krama om dem.
– När jag flydde från Ukraina trodde jag att jag skulle vara tillbaka en vecka senare och att allt skulle vara över. Nu har det gått över två år. Folk är utmattade och precis som jag vill de bara att det här kriget ska ta slut.
Hon har vänner och friidrottskollegor som dödats och nämner Volodomyr Androshtjuk, ukrainsk ungdomsmästare i tiokamp, som dödades vid strider i Bachmut i januari i fjol. Han blev 22 år gammal och är en av nära 500 ukrainska idrottare som enligt ukrainska myndigheter dött i kriget. Hundratals idrottsanläggningar har förstörts.
– Vi bygger upp dem igen, men du kan inte få tillbaka ett liv som gått till spillo. Det är fruktansvärt, men vi måste fortsätta att kämpa och vara patrioter, säger Mahutjich och hoppas att hennes framgångar också inspirerar unga ukrainare.
– Många barn följer tävlingarna och jag är stolt över att vara en ambassadör, säger hon med ögonlocken målade i gult och blått.
Det är en makeup hon kommer att fortsätta att använda, även när kriget är slut.
När tar det slut?
– Ärligt talat, jag vet inte. Jag bara hoppas att det är snart, säger hon.
