Småland bjuder på både trollskog och stora myrar

Spängerna sträcker sig spikrakt ut över högmossen, i fjärran reser sig tallskog och sandåsar och ovanför oss breder en stor, vackert blå himmel med somriga molntussar ut sig. Spänger gör att man kan gå ganska fort, men då missar man de många små detaljer som gör vandringar i Store Mosse nationalpark – södra Sveriges största myrmarksområde – så intressant. Här finns flera arter av köttätande växter, massor av skogsödlor, ett rikt fågelliv och alltifrån tranbär, svamp och hjortron till otaliga arter av vitmossa – just den mossa som under tusentals år har byggt upp mossens flera meter tjocka torvlager.

Vi vandrar en sex kilometer lång slinga över högmossen sent i juli. Det är en härlig tid, men inte den bästa för den som är intresserad av nationalparkens rika fågelliv – även om exempelvis häckande tranor både ses och hörs. Den som någon gång har hört när ett tranpar gör sina trumpetlika läten tillsammans glömmer det aldrig.

Störst chans att uppleva fågellivet har man vår och höst, uppflugen i fågeltornet nära nationalparksentréns fina Naturum, eller under den tolv kilometer långa vandringen runt Kävsjön. Med lite tur kan man då se både kärrhök och havsörn, och ute på vattnet glider grågäss och sångsvan fram.

Genom Naturums stora panoramafönster ser vi en hel flock rådjur lugnt beta på fuktiga gräsmarker bara 50 meter bort. Här träffar vi den sommarjobbande nationalparksguiden Elin Håård som ger oss några vandringstips.

– Det finns nio olika markerade leder, inklusive den ni redan har gått. Ska man bara gå en eller två tycker jag att man ska satsa på någon av lederna som går på den karga högmossen, det är ju ändå den som är mest speciell, säger Elin.

Besökare kan boka in sig på de väldigt speciella guidade snöskovandringarna ute på högmossen som arrangeras ett par gånger i veckan under sommarhalvåret.

– Mat och fika ingår i dessa turer, men man bör boka några dagar i förväg, de tenderar att bli utsålda, tipsar Elin.

– Efter jobbet går jag gärna Svartgölsleden, som bara är 3,6 kilometer tur och retur. Är det varmt brukar jag ta ett dopp i gölen, men det är lite krångligt att komma upp och man blir smutsig, berättar Elin.

Vi avslutar vårt nationalparksbesök med en vandring på extra breda spänger över Stora gungflyet. Det består av växtlighet som flyter ovanpå vattnet som är runt sex meter djupt. Men vi blir lite besvikna – till skillnad från högmossens skönhet ser naturen här ut som vilken sommarstökig växtlighet som helst och det är bara vetskapen om vad som döljer sig under som gör turen spännande.

Det finns mer än vild natur att upptäcka i trakten. Isaberg är Sydsveriges största skidanläggning, men vintersäsongen är kort och sommaraktiviteterna är långt viktigare. Då fylls Isaberg av mountainbikecyklister i alla åldrar som kan välja på otaliga cykelleder, utförskörning i skidbackarna och ett teknikområde med hopp, kurvor och en pumptrackbana för både vuxna och barn. Många hyr dessutom kanoter och paddlar på ån Nissan, det finns också en rodelbana nedför berget och en häftig höghöjdsbana mellan de resliga tallarna.

– Just den här höghöjdsbanan är den svåraste, och här får vi rycka in ganska ofta och hjälpa personer vidare, säger en funktionär som står och ser upp på dem som kämpar mellan två tallar via en klättervägg högt ovanför oss.

När vi tittar på klarar alla det galant. Men på andra höghöjdsbanor ser vi skärrade personer som har svårigheter. Det är uppenbart att det främst är rädslan som sätter stopp, även om många banor är komplicerade. Men någon risk att trilla ner finns inte om man använder säkerhetsselen rätt.

Drygt två timmars bilresa nordost från Store Mosse ligger en av Sveriges minsta nationalparker, Norra Kvill. Men vi stannar redan en mil öster om Eksjö. Här ligger det 334 meter höga berget Skuruhatt med fin vy från toppen. Men det är inte bergstoppen utan den krångliga vägen dit som är den verkliga höjdaren – om man inte tar den lättillgängliga gångvägen från bilparkeringen som tar en kvart. För nedanför Skuruhatt ligger Skurugata, en kanjon, gömd i skogen.

Teserna om hur den har bildats är flera. En av de troligare teorierna går ut på att en isälv med smält inlandsis grävt sig ner allt djupare i en sprickzon. Skurugata sträcker sig 800 meter och vindlar upp och ner för branta, stenblockstäckta backar, inklämda mellan uppemot 35 meter höga lodräta bergssidor. Det är ingen lätt vandring, men många barnfamiljer väljer ändå denna unika äventyrsled, där det känns som att ett bergatroll skulle kunna titta fram bakom nästa backkrön.

Så kommer vi då till Norra Kvill, som ligger sex mil från Eksjö. Norra Kvill är en familjevänlig sagoskog med många tyska besökare, särskilt barnfamiljer.

Vi möter Christian och Alba Meltzer från Dresden i Tyskland vid ett fikabord strax intill nationalparksingången.

– Vi gick i nationalparken i går och har övernattat i vår husbil här på parkeringen. Det är en väldigt vacker nationalpark, speciellt vid sjön Stora Idgölen. Men den är också liten så det tar inte så lång tid att gå runt, säger Christian.

Att så få svenskar syns till hör nog ihop med att Norra Kvill är en av Sveriges minst kända nationalparker, trots att den har funnits sedan 1927. För 30 år sedan utvidgades den och är nu 1,14 kvadratkilometer stor, vilket inte är mycket jämfört med Tivedens nationalpark, med liknande urskogsnatur, som är 20,3 kvadratkilometer.

Det finns två tydligt skyltade vandringsslingor i Norra Kvill. Sammantaget mäter de bara 6,5 kilo­meter, så det är ingen match att klara av båda på en halvdag, även om stigarna ibland är branta och nästan alltid steniga.

Skogarna här har inte avverkats på 150 år, och vissa tallar i Norra Kvill är 350 år gamla. Fast de flesta dör tidigare, och de döda stammarna är något av den här skogens signum. Den döda veden blir barnkammare, hem och matförråd åt åtskilliga djurarter – främst insekter och fåglar. Vi har med oss kikare och får syn på hackspett, men däremot inte den dagskygga sparvugglan. Inte heller någon svartoxe, en sällsynt skalbagge vars larver lever på död ved. Svartoxar ses enklast under andra halvan av juni.

Under vandringen imponeras vi av alla jättelika flyttblock som inlandsisen fört hit. Ibland balanserar de på mindre stenar. Vi tar en fikapaus på vandringens högsta punkt innan det bär av neråt för en slänt så brant att man satt upp rep att hålla sig i.

De två små trolska sjöarna Stora och Lilla Idgölen med sina vita näckrosor och tusentals skräddare dansande runt på ytan för tankarna till John Bauers sagovärld. Eller är det Ronja Rövardotter som skymtas på andra sidan sjön, halvt gömd bakom en tall?

I morgon blir det ett besök på Astrid Lindgrens Värld. Det är inte svårt att fylla en heldag med Sveriges mest älskade sagofigurer – några av dem hade mer än väl passat in i det sagolika naturlandskapet vi nyss besökt.

Här hittar du våra resereportage.