Dramakomedi

Betyg: 2. Betygsskala: 0 till 5.

”The penguin lessons”

Regi: Peter Cattaneo

Manus: Jeff Pope. I rollerna: Steve Coogan, Jonathan Pryce, Vivian El Jaber, Björn Gustafsson m fl. Längd: 1 tim 51 min (fr 7 år). Språk: engelska, spanska. Biopremiär.

En vuxen människa hittar en själsfrände i ett djur… Det är en subgenre med problem, och det var Lasse Hallströms hundfilm ”Hachiko. En vän för livet” som slutgiltigt skickade ner den i sentimentalitetens nedersta krets.

Mot den måttstocken står sig Peter Cattaneos (”Allt eller inget”) filmatisering av Tom Michells självbiografiska roman ”Pingvinlektionerna” ändå rätt bra. Här handlar det om den buttre brittiske läraren Tom som tar jobb på en internatskola i Argentina 1976 – samma år som militärjuntan tar makten i landet.

När Tom (Steve Coogan) räddar en liten pingvin från oljedöden får han en vän för livet. Fågeln, som ges namnet Juan Salvador, följer honom vart han än går, vilket skapar en hel del tokroliga problem, inte minst i mötet med skolans strama rektor.


Diskrepansen mellan pingvinmyset och diktaturens ondska ter sig ibland lite väl stor, vilket får det ackompanjerande pianoklinket att skorra så smått

En bra feel good måste hysa ett visst mått av smärta, som humorn kan ta spjärn emot och här finns förvisso gott av den varan. Inte minst Toms tragiska minnen, men framför allt juntan som dödar och kidnappar utan urskiljning. Tom blir vän med en ung argentinska som fängslas och torteras, vilket får honom att ifrågasätta sin egen distanserade inställning till livet. Ett högt pris för hans sinnesro, kan man tycka. Diskrepansen mellan pingvinmyset och diktaturens ondska ter sig ibland lite väl stor, vilket får det ackompanjerande pianoklinket att skorra så smått.

Minnet av ”Döda poeters sällskap” gör sig påmint när Tom ska försöka få pli på en stökig högstadieklass, men till skillnad från Robin Williams patosfyllda litteraturälskare är Tom en likgiltig typ utan pedagogiska ambitioner. Han slänger ur sig några instruktioner till klassen, för att sedan sätta sig och lösa korsord. Ett uppfriskande slappt beteende – men Toms karaktärsutveckling följer snart genrens emotionella matematik: Han är cynikern som mjukas upp, en sorgsen man vars inåtvända blick bänds utåt så att han kan se andras lidande (som fan av Steve Coogans deadpan-anlete, rister det i själen när han mot slutet tvingas spricka upp i ett brett leende).

Den svenska komikern Björn Gustafsson dyker upp på ett hörn också, utan att göra något väsen av sig. Men det är inte hans fel eftersom hans rollfigur saknar funktion; den är snarast en spillprodukt från processen där romanen kapades ner till biografvänlig körtid.

Jag kämpar hårt och länge för att gilla Cattaneos film. Det är ju ändå Coogan, det är ju ändå småroligt ibland, det är ju ändå… hopplöst publikfriande. Klassens mobbare går – tack vare Juan Salvadors närvaro – från rötägg till korgossar, på nolltid, och den rigida rektorn sitter plötsligt i terapi hos fågeln. Terapi? Jo, pingvinen tvingas bära ett stort lass på sina extremt sluttande axlar. Den tjänar inte bara som komisk krumelur, utan även som framgångsrik gestaltterapeut för alla inblandade. Gamla konflikter löses och tårar fälls när djuret är nära.

När Cattaneo och gänget ändå var i farten, kunde väl Juan Salvador ha fått militärjuntan på bättre tankar också? Men nej, där går gränsen – även för en pingvin.

Se mer: Tre mycket bättre Steve Coogan-filmer: ”24 hour party people” (2002), ”The trip” (2010), ”Philomena” (2013).

Läs fler film- och tv-recensioner i DN och andra texter av Fredrik Sahlin

Share.
Exit mobile version