Smarta mobiler gör barn dummare – och det är vuxenvärldens fel

”Barn födda i slutet av 1990-talet var världshistoriens första generation som genomgick puberteten i den virtuella världen. Det är det största okontrollerade experimentet mänskligheten någonsin har utfört på sina egna barn”.

Så skriver den nordamerikanska socialpsykologen Jonathan Haidt i ”Den ängsliga generationen”. Hur utföll experimentet? Enligt Haidt: dåligt. Mycket dåligt. I sin bok driver han tesen att den telefonbaserade barndomen är den främsta orsaken till ungdomars ökande psykiska ohälsa.

Ett liv levt i symbios med smarta telefonener leder till en störd utveckling på fyra sätt: sömnbrist, svårigheter med relationer, oförmåga till koncentration och ett beroende så starkt att man ofta ägnar sin tid åt det man inte vill ägna sin tid åt. Haidt argumenterar för detta genom statistik, studier, grafer, tabeller – det vill säga kvantitativt.

Så den här boken är på sätt och vis helt onödig. Om man kan känna en känsla eller tänka en tanke utanför tidsandan har man redan insett det som står i den. Men nu är ju tidsandan också sådan att vi behöver någon auktoritet som i mätbara studier slår fast det självklara för att vi ska våga tro något. Och därför är den här boken helt nödvändig.

I fyra övergripande delar presenterar Haidt fakta om ungdomars psykiska hälsa under 2000-talet, forskning om hur en barndom bör se ut och på vilket sätt vi har förstört en sådan, statistik om skadorna av den telefonbaserade barndom som enligt honom har ersatt den lekbaserade, och vad vi bör göra nu för att ändra utvecklingen.

Parallellt med detta spår driver han en tes om att föräldrar har börjat övervaka sina barn i den verkliga världen på ett sätt som hindrar dem från att lära sig möta svårigheter. En sådan ”tryggism”, som han kallar det, verkar vara mycket starkare i USA än i Sverige.

Sedan ”Den ängsliga generationen” kom ut i original har den både rosats – läget är illa, vi måste göra något, och här finns förslagen! – och kritiserats av forskare som menar att Haidt är alltför svartvit, alltför alarmistisk och att det han hävdar med alla sina siffror egentligen saknar evidens.

Jag kan inte bedöma kvaliteten på de otaliga studier Haidt hänvisar till, men jag vet å andra sidan inte vilken graf som skulle kunna övertyga mig om att det egentligen inte spelar någon roll huruvida barn tillbringar sin tid i den fysiska världen, rör på sina kroppar där, samtalar med sina vänner genom inte bara ord och bilder utan även med ansiktsuttryck, leenden, ögonkontakt eller om ett barn håller en skärm mellan sig och världen i stort sett hela sin vakna tid.

Vilken kvantitativ studie skulle kunna visa att det inte påverkar en ung människa att räkna reaktioner på sina uppdateringar, att jämföra sig med andras bilder, att tänka strategiskt kring sitt sociala varumärke?

Att det här inte är ett bra sätt att leva sitt liv tycks mig självklart (faktiskt även om Haidts kritiker har rätt i att det inte går att spåra ett direkt orsakssamband mellan tid på sociala medier och psykisk ohälsa). Men varför är det inte det?

Ett svar skulle kunna vara att vi inte lever fullödiga liv på det sättet; att vi mister mycket av det väsentliga som ett människoliv kan innebära. Ett annat svar skulle kunna vara att vi får svårare att bli kompetenta samhällsmedborgare på det sättet.

Så länge Haidt skriver som samhällsvetare, vilket han gör i alla kapitel utom ett, är hans svar det sistnämnda. Men det är egentligen ett dåligt svar. Även den skräckpersonlighet som Haidt skisserar – den rädda, osjälvständiga och utifrånstyrda – skulle kunna finna ett samhälle i vilken hen fungerar perfekt. Ja, kanske till och med i vårt samhälle inom en snar framtid?

Att Haidt inte tänker den tanken tror jag har att göra med att han i så hög grad förklarar människors beteenden med hjälp av evolutionen, det vill säga överlevnaden. Och visst är vi djur, men inte bara djur. Av den här boken får man uppfattningen att det inte har funnits några irrvägar i historien, att alla kulturella praktiker som har existerat har varit bra eftersom de har främjat överlevnad.

Ja, fram till nu då. För nu är vi ju enligt Haidt i färd med att skapa en icke funktionsduglig generation. Han citerar Tristan Harris, tidigare etikansvarig på Google: ”I en uppmärksamhetsekonomi finns det en begränsad mängd uppmärksamhet, och företagen vill alltid ha mer. Så det blir en kapplöpning mot botten av hjärnstammen. Genom att lägga till antalet följare och gillamarkeringar hackar teknologin vårt sociala bekräftelsebehov, och nu är folk besatta av den ständiga feedbacken de får från andra.”

Företagen är såklart ute efter att vinna marknadsfördelar på en konkurrensutsatt marknad. Och så kan människor också agera, vilket väl snarare än att främja vår arts överlevnad främjar den egna affärsverksamhetens.

Men Haidt lägger inte något makt- eller konfliktperspektiv på historien. Det är inte den sortens bok han har skrivit, utan det är en bok som består av empirisk information. Det räcker i och för sig långt, givet vår digitala situation.

Läs andra texter av Nina Björk och fler av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

”Vi kommer att se barns mobiler på samma sätt som om de var cigaretter”