Snabba duschar och första hjälpen-kit i väskan – invånarna vid fronten lever på helspänn

Hon tycker inte om att duscha längre.

– Man vill inte vara naken när larmet går, säger Ljudmyla Snitsarenko.

En attack kan komma nästan när som helst, och hon är inte den enda i Kramatorsk som sköter hygienen så snabbt det går.

Ljudmyla Snitsarenko har bott här i tolv år. Numera är väskorna packade och redo: pass och andra dokument ligger i en särskild liten ryggsäck.

– Vår bil har alltid full tank.

Oftast används fordonet av hennes man, som evakuerar folk från byar i nejden där det blivit för farligt att vara kvar. I Kramatorsk får de som flytt en kopp te och basal information.

Kontoret till Samhällsfonden, den organisation som paret grundat, ligger i en vanlig lägenhet. När vi är där en kall februaridag väntar ett tiotal människor i olika åldrar.

Ljudmyla Snitsarenko är organisationens nav och det är arbetet hon lever för: att hjälpa människor till relativ trygghet, åtminstone för en tid. Men hennes eget kylskåp är halvtomt, berättar hon i en paus från arbetet, hon ser ingen vits att bunkra mat mer än för ett par dagar.

– Förr hade vi frys och en stor kyl fyllda med massor av mat. Vi gav bort allt till hemvärnet.

Kläder har hon inte köpt på två år. Hon går ingenstans utan första hjälpen-kit, med avsnörande förband (tourniquet) och bandage. Man utvecklar märkliga vanor i krig, medger hon och ler.

En gång var hon logoped, det känns som ett tidigare liv.

Vägarna in mot Kramatorsk täcks av drönarnät, fäst på stolpar längs vägkanterna i många mil. Staden ligger en och en halv mil från fronten.

Före invasionskriget hade Kramatorsk knappt 150 000 invånare, i dag är omkring en tredjedel kvar, men de exakta siffrorna är svåruppskattade. Många civila har lämnat stan, men militärerna är fler. Det finns andra tecken på att fronten är nära, som alla skadade byggnader. Som att gps:en i mobilen inte fungerar, och som att flertalet affärer och restauranger har stängt. Utegångsförbudet inträder redan klockan 21.

Det är inte en stad där människor strosar för nöjes skull.

De civila som är kvar har ofta valt att stanna. Många av dem känner starkt att de har en uppgift här. Alla har skapat nya rutiner för att kunna vara kvar, ibland efter noggranna överväganden men ofta omedvetet.

Irina Jermolova är en av dem som berättar om de ständiga kollarna med anhöriga: ”Är alla okej?”

Hon kom till Kramatorsk 2015 från hembyn Druzjivka en bit söder om stan, och driver ett gym. Hennes liv har förändrats under kriget, och vanorna successivt följt med. När hon kör genom en korsning ser hon sig inte för bara åt sidorna, utan också uppåt.

– Man är hela tiden uppmärksam. Undviker restauranger som ligger i fristående byggnader och är tydligare måltavlor.

Irina Jermolova är personlig tränare och beskriver sin verksamhet som en sorts oas för de som kommer till hennes pass:

– Under en timme, tre gånger i veckan kan de glömma kriget. Vara i ett tillstånd som om livet var som förr.

Träningslokalerna ligger i källarplanet i ett flerfamiljshus. Bakom en anonym dörr ligger en reception, omklädningsrum, ett gym och en långsmal sal med en spegelvägg i ena änden. Där leder Irina Jermolova kangoo jump-pass, aerobics där man har särskilda skor med en böjd, sviktande skena under sulan. Skenan gör att varje koreograferat steg blir ett hopp.

– Musiken och koncentrationen skär av allt som händer ovan mark. En gång när vi kom ut hade en attack skett på en marknad alldeles nära här. Vi hade inte hört någonting.

Mellan sju och tio kvinnor kommer varje gång, några av dem är militärer. När musiken skruvas upp och ljuset dämpas ger de allt de har, synkroniserat och i takt.

För många i Kramatorsk är det andra gången hotet är nära: i den här delen av Ukraina har kriget pågått sedan våren 2014. Först efter tre månaders strider drevs ryssarna ut ur staden. När situationen stabiliserades blev Kramatorsk nytt hem för många av dem som kommit från områden som erövrats av ryska styrkor. Åren som följde beskrivs av många här till och med som ett slags uppsving, Kramatorsk blev ett centrum i regionen.

Men så eskalerade kriget i februari 2022. Under de senaste månaderna har fronten långsamt krupit närmare. I höstas stängdes tågstationen. Den som nu vill hit eller härifrån får åka sista biten med buss.

Ljudmyla Snitsarenko, hon som är spindeln i nätet i organisationen Samhällsfonden, har tappat lusten att laga det som är trasigt. Hon vill inte längre investera i en plats, varken ekonomiskt eller känslomässigt.

– När fönsterrutorna i vårt hus krossades av en flygbomb som träffade grannhuset täckte vi öppningarna med plywood. Här i Kramatorsk reparerar man inte längre.

Annat var det i hemstaden Donetsk, som hon och maken lämnade 2014.

– Där hade jag satsat allt. På vårt hus, på trädgården. Jag hade så fina odlingar, så många blommor. Vi förlorade allt.

Den första tiden satte de allt på vänt, och drömde om att återvända. Efter ett par år förstod de att det aldrig skulle ske.

– Då stängde jag av, säger Ljudmyla Snitsarenko.

De är alla utmattade. För en liten tid sedan åkte hon på retreat, tillbringade några dygn på en kurort i västra Ukraina, men avkopplingen fungerade dåligt.

– Jag blev ännu mer stressad av lugnet där, var tvungen att sätta på larm-apparna i telefonen så att det skulle kännas mer normalt. Det var ju lite knäppt.

Hon skrattar och säger att jo, det finns något hemma hon vårdar och tar hand om, och som ger den bästa terapin: blommorna. Hon har börjat odla, lite försiktigt bara, placerat krukorna på vinden vid det enda fönster som inte täcks av en träskiva och dit dagsljus når.

– Vi har en regel, min man och jag: vi förbereder oss för det värsta, men hoppas på det bästa. Jag hoppas få se mina blommor blomma i vår.

Så hur länge kan man vara kvar? Alla vi möter har den frågan malande i bakhuvudet, medan vardagen förvrids alltmer. Flera erkänner att de kanske tappat förmågan att veta när det blivit för farligt, när det är dags att dra.

– Jag känner mig som grodan i grytan. När vattnet blivit hett är det redan för sent, säger Anna Horlov.

Hon är 23 år, var 11 när kriget först bröt ut. Hennes vänner har alla lämnat stan. Några har flytt till andra delar av Ukraina, andra har lämnat landet. Bara hon är kvar. Anna Horlovs far är präst och konstnär. Sedan en tid är familjen volontärer för Samhällsfonden. Vi ses i organisationens lokaler för skapande.

De märker av avtrubbningen. Anna Horlov förklarar att hon sover märkligt tungt. Inte ens ljudet av en Shahed som slår mot nära mål får henne att vakna. Hennes mor fyller i:

– Jag har befunnit mig tio meter från en drönare som träffat sitt mål. Jag har sett den, hukat mig, hört smällen – och ryckt på axlarna. Sedan kan jag märka att jag skakar när jag målar. Jag inser att det inte är normalt.

Hon, som själv leder sessioner i bildterapi, har börjat leta efter en egen terapeut.

När Ryssland anföll Kramatorsk 2014 var Annas far – en protestantisk präst – i en utsatt position. De undkom genom ren tur, men hann aldrig lämna stan i tid. Nu vill prästen inte svika sin decimerade församling. Även dottern Anna vill stanna:

– Jag tänkte studera, bli regissör, men allt är uppskjutet. Och resa … det är klart att jag vill resa. Men det går bara inte, inte förrän jag vet att det finns ett hem att återvända till.

Just nu är allt osäkert. Dagarna börjar med korta avstämningar med nära: ”Hur var natten?” Anna Horlov vet att kriget har rubbat uppfattningen av normalitet.

Å andra sidan, tillägger de: anpassningsförmågan är en nödvändig överlevnadsinstinkt.

Stämningen i Kramatorsk har blivit sällsamt generös, människor hjälper varandra. Alla tar upp detta: aldrig tidigare har gemenskapen känts så intensiv. Ingen vi träffar vill heller lämna staden, men ingen kan tänka sig att leva under rysk kontroll.

Det område vid fronten som drönarna gör livsfarligt att röra sig i växer. Ljudet av avlägsen beskjutning hörs dagligen. Flygbomberna över stan har blivit fler, för ett halvår sedan rörde det sig om en i veckan, nu kan det handla om tio under en enda dag. Drönarna blir mer avancerade och når längre.

I källargymmet säger Irina Jermolova att många är nedstämda, det finns ingen lätthet kvar.

– Det känns som om vi väntar. På vad? Jag vet inte riktigt – fred? Att kriget ska ta slut?

Hon blir tyst. Framtiden är omöjlig att tala om.

Läs mer:

Explosiv efterfrågan på ukrainsk drönarexpertis

”Ukraina hade blivit en del av Europa även utan kriget – men det hade tagit 100 år”