Snygg matchning av konstnärliga syskonsjälar på Rikstolvan

”Senapsträdet och himlens fåglar” är den poetiska titeln på Rikstolvans sommarutställning där Siri Derkert (1888–1973) möter en nutida själsfrände i Theresa Traore Dahlberg (född 1983). Båda har haft verk utställda på Stockholmsgalleriet Andréhn-Schiptjenko men detta är första gången de paras ihop.

Filmaren Staffan Julén som driver Rikstolvan gjorde en dokumentär om Derkert för ”K special” 2013, som visas här tillsammans med Trao­re Dahlbergs film ”Micro­cement” från 2021. Den utspelar sig i en nedläggningshotad cement­fabrik i öländska Degerhamn, som dock fortsatte att tillverka mikro­cement. Cement ingår ju i betong, som Derkert flitigt experimenterade med i offentliga utsmyckningar. Bland annat i väggreliefen ”Senapsträdet och himlens fåglar” (1959–1969) som hänger i Skövde kulturhus.

Bild 1 av 4

Bild 2 av 4

Bild 3 av 4

Bild 4 av 4

I utställningens största rum visas Derkerts olika förarbeten till det monumentala verket, en serie betongplattor med expressiva figurer – människor, änglar och fåglar ristade i betongen eller formade av stålband.

Dessa brungrå reliefer med dämpade infärgningar står på vinklade ställ, så att de verkar lätta från tegelgolvet, och är snyggt matchade med Traore Dahlbergs från taket fritt svävande reliefer i klarglas och inkapslade, brunsvarta former. Lägg till det suggestiva skuggbilder.

I urvalet från Derkerts kvarlåtenskap finns även reliefer i bandjärn och metallplattor där hon gått loss med skärbrännare. Derkert stiliserade starkt men lämnade aldrig figurationen, medan Traore Dahlbergs glasobjekt är nonfigurativa. Så här handlar det främst om likheter i attityd – en experimentell hållning i testandet av olika material.

I serien ”White material” lär dock Traore Dahlberg ha inspirerats av rörelser i Derkerts reliefer, så vissa former tycks gå igen i utflytande versioner. Traore Dahlberg har uppfunnit en egen metod att inkorporera vita bomullstrådar i glasmassan, som vid upphettning får trådarna att förkolna i mörka, mystiska formationer. Hon har även lyckats smälta samman bomullstrådar med både kopparplåt och glas, och en platta är särskilt vacker med organiska mönsterslingor mot en blodröd bakgrund.

Bomullstrådarna köper Traore Dahlberg av ett kvinnokollektiv i Burkina Faso, där hon delvis bodde under uppväxten, omväxlande med Öland. På Rikstolvan visar hon även nyblåsta glaskapslar med kopparinslag, liksom en mäktig, drygt meterhög version av bronsskulpturen ”Idrix”. Den refererar till fågeln Idrix i afrikanska folksagor, men har samtidigt ett modernistiskt uttryck – en mixad, dubbel identitet, precis som konstnären.

Det är bara i det största rummet som det uppstår en konkret dialog mellan Siri Derkert och Theresa Traore Dahlberg, i övrigt visas deras verk åtskilda. Men bådas ihärdiga, nyskapande experiment med olika tekniker och material räcker gott och väl för att befästa ett släktskap mellan två konstnärer födda med hundra års avstånd. Allt som allt är det en högst sevärd utställning.