När 1990-talets ekonomiska kris tog fart i Sverige var jag i tioårsåldern. Jag minns inte när fastighets- och finansbubblan sprack, inte heller att bankerna kollapsade och fick statliga stöd, att valutakrisen var akut och att kronan släpptes spritt språngande. Mina minnen är mer konkreta, att min pappa som arbetade heltid som lärare dessutom fick köra taxi på kvällarna och jobba extra på helgerna.
Vi försökte se på det som ett träningspass när vi tillsammans sprang i höghusen och delade ut reklam i hyresrätterna i Bergshamra som numera är bostadsrätter. Jag minns också att avgiften till dagis blev för hög och att min mamma, som också jobbade som lärare, under en period tvingades stanna hemma med min syster.
Mina vänner och jag skanderade en ramsa på torget utanför tunnelbanestationen, där det var fullt av valstugor: ”Calle och PG kan ta sitt jävla EG och bron över bäcken kan de stoppa upp i häcken.”
När jag för en tid sedan läste Karin Petterssons bok ”Förbannelsen”, som beskriver hur Sverige gick från att vara ett av världens mest jämlika länder till en nation där marknadens logik ersatt tanken om det gemensamma, fick jag bättre syn på mig själv utifrån ett samhällsperspektiv. Ett barn av min tid. En förståelse av att det jag upplevde som ett individuellt öde under uppväxten i stor utsträckning berodde på politiska vägval och strukturer.
Systemskiftet under 1990-talet kom från höger men verkställdes av socialdemokrater, skriver Pettersson. Hon följer den begynnande nedmonteringen av välfärden fram till vår nutid: med ett enormt prekariat, rutten infrastruktur, gängkriminalitet och segregerad skola.
I hundra procent av fallen har Socialdemokraterna röstat med Tidöregeringen för de lagförslag som begränsar eller inskränker asylrätten. Motsvarande siffra för Vänster- och Miljöpartiet: noll procent
Alltjämt triangulerar Socialdemokraterna 2026 mot den högerradikala nationalismen och deltar i hetsjakten på invandrare för att ta över motståndarnas frågor och framstå som pragmatiska. I hundra procent av fallen har Socialdemokraterna röstat med Tidöregeringen för de lagförslag som begränsar eller inskränker asylrätten. Motsvarande siffra för Vänster- och Miljöpartiet: noll procent.
Svensk socialdemokrati intar en unik position i 1900-talets politiska historia. Den svenska modellen framstod länge som ett framgångsrikt alternativ till kommunistisk planekonomi och kapitalism. Den svenska välfärdsmodellen, med stigande levnadsstandard, stark fackföreningsrörelse, hög sysselsättning, omfattande sociala reformer, nära samarbete mellan arbetsmarknadens parter, utgjorde ett internationellt föredöme.
Så hur gick förändringen till när Socialdemokraterna gradvis övergav flera av sina grundläggande ideologiska utgångspunkter? Det försöker Kjell Östberg svara på i den nyutkomna boken ”Mellan makten och rörelsen. Socialdemokratins väg från Palm till Andersson” (Ordfront). Östberg har tidigare skrivit en rad uppmärksammade böcker om demokratisering och sociala rörelser.
Hans dolda vrede – i kombination med kännedom om rörelsen och ett konturskarpt språk – gör boken till ovanligt upplysande läsning. Att få socialdemokratins historia paketerad på under 300 sidor gör att sidospåren blir få och mycket utelämnas. Men arbetarrörelsens i upprinnelsen ilsket illröda tråd som bleknar i det bländande framgångsljuset blir desto påtagligare när det förflutnas garn nystas upp.
Med den seniora forskarens empiri ställer sig Östberg frågan, hur hamnade vi här? Han visar hur det gick till när socialdemokratin enligt honom förlorade sin själ, bröt med sina rötter och blev ett maktparti utan ideologisk kompass. Och möjligen än mer tänkvärt, vad reformismen som sådan har för gränser och hur man tog sig en maktposition från början.
Organiseringen stärktes och proletärerna transformerades till en samhällsklass som på allvar hotade den borgerliga hegemonin
Socialdemokratins Gamla testamente är precis som Bibeln ett resultat av skäggiga patriarker med allomfattande globala ambitioner. Genesis står Karl Marx och Friedrich Engels för: ”Det kommunistiska manifestet” från 1848. Här går huvuddragen i den europeiska arbetarrörelsens begynnelse att skönja. Hur proletariatet i och med industrins utveckling hastigt ökade och trängdes samman i större massor i städerna, dess krafter koncentrerades, därmed också medvetenheten om arbetarnas gemensamma styrka.
1800-talets andra hälft präglades av revolter, revolutioner och strejker. Organiseringen stärktes och proletärerna transformerades till en samhällsklass som på allvar hotade den borgerliga hegemonin. Socialismens idéläror spred sig efter en tid även till vårt eget fattiga land i Europas nordliga avkrok.
Våren 1888 satt August Palm på Långholmen, dömd för förargelseväckande beteende, ärekränkning, olaga möte och smädelse mot riksdagen. Från sin cell skrev han till de fyra dåvarande socialdemokratiska föreningarna att det var dags att bilda ett parti. Året därpå konstituerades det socialdemokratiska arbetarepartiet.
Det första partiprogrammet dröjde till 1897, här går det att läsa: ”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom att det vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling av den andliga och materiella kulturen.”
Efter att 1932 ha tagit makten släppte man den inte på 44 år. Medvetet och systematiskt, i nära samarbete med näringslivet, flyttade man fram positionerna och lade grunden till välfärdsstaten. Ekonomin blomstrade efter kriget, med den eviga tillväxtens evangelium och den i dag så avundsvärda framtidstron. Även medelklassen knöts snart till projektet genom inkomstbaserade pensioner och sjukförsäkringar.
En stark stat trädde fram och stadigt byggdes det offentligt finansierade välfärdssystemet från grunden
En stark stat trädde fram och stadigt byggdes det offentligt finansierade välfärdssystemet från grunden. Man rensade ut marxistiska skrivsätt i partiprogrammet, under 1960-talet gavs ökad uppmärksamhet i stället till aktiva insatser inom konjunktur- och arbetsmarknadspolitiken.
Omdaningarna tog sin tid. Reformism-Rom byggdes inte på en dag. Det var först på 1970-talet de verkligt stora förändringarna blev verklighet, med de sociala och politiska reformer vi starkast förknippar med välfärdsstaten. En omfattande sjukförsäkringsreform, arbetslöshetsförsäkring, föräldraförsäkring, omfattande statsbidrag för att bygga ut barnomsorgen, höjda bostads- och barnbidrag, miljonprogrammet fullföljdes, en ny kulturpolitik antogs. Den demokratiska socialismens höjdpunkt ägde således rum just innan man 1976 förlorade makten.
1980 försköt socialdemokratin, fortfarande rejält stukad efter att ha förlorat regeringsmakten, relationen mellan tillväxt och välfärd på ett avgörande sätt. Om man tidigare hämtat sin ideologiska väg från dialogen med de rörelseintellektuella så knöt man nu till sig ledande unga nyliberala ekonomer från Handelshögskolan.
Allt mer betraktades sociala utgifter som något tärande. Välfärdssamhället blev en belastning som måste reformeras. Detta kom i grunden att förändra hela det socialdemokratiska projektet, skriver Östberg.
Att omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation var inte längre målet
När man väl vann tillbaka makten 1982 var den interna kursändringen utstakad från toppen med omfattande sociala nedskärningar och åtstramningar, att omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation var inte längre målet.
Men från fackföreningarnas håll levde och bullrade fortfarande förslaget om löntagarfonderna. Grundidén var radikal, att löntagarna skulle dela på företagens vinster och angripa maktkoncentrationen, men åren gick, förslaget urlakades och blev till sist en besvikelse.
Spänningarna eskalerade. När partiet presenterade sin budget i januari 1986 gick topplocket och vilda strejker utbröt runtom i landet. Hur djupt splittringen hade kunnat bli får vi aldrig veta, skriver Östberg. Mordet på Olof Palme förändrade allt, debatten avstannade, opinionssiffrorna sköt i höjden.
Hur hade det blivit med Palme vid liv? Klart är att han bejakade den nyliberala vändningen inom sitt parti. Några år efter hans död hade stora delar av den solidariska välfärdsstaten urholkats, avreglerats eller privatiserats, påpekar Östberg.
Här kunde Östberg ha syresatt sin bok med ett utifrånperspektiv. Fanns det verkligen inte några spännande radikaler som förespråkade en modernare reformism? De internationella idésvepen gör Östberg tyvärr endast när det gäller socialdemokratins förhistoria.
1991 fick Sverige en moderat statsminister för första gången på 60 år. Östberg ger inte högern ens en smula kredd, med fördel hade han fått komplicera saken. Högern stod inte bara för marknadsanpassning utan även för en sund vilja att öppna Sverige mot världen. Dessutom har trots allt många av de stora socialdemokratiska reformerna överlevt och vårdats av högern. Var inte vänsterns EU-motstånd med bakåtsträvande chauvinister en del av problemet och ligger inte en del av skulden för sossarnas högergir här?
För tillfället verkar det fungera. Partiets högergir ser ut att betala sig
Efter 1990-talets kris återtog Socialdemokraterna makten och drev frågor om globalisering, individualisering, avreglerade marknader, låg inflation och privatiseringar. Den offentliga sektorn skulle krympas igen och här började man tappa mycket av sin klassbas och därmed väljare.
Även om de ideologiska skiljelinjerna finns kvar, exempelvis synen på klimatkrisen, vinster i välfärden, står de inte längre i fokus. Magdalena Anderssons linjetal på kongressen förra året är talande:
Klimat, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet nämndes knappt.
Försvar, kriminalitet, säkerhet och Sverige eller svensk nämndes runt 110 gånger.
”Jag vill att den svenska flaggan ska hissas på varje torg”, förkunnade Andersson.
För tillfället verkar det fungera. Partiets högergir ser ut att betala sig. Socialdemokraterna går som tåget (inte ett SJ-tåg men väl ett av de privata alternativen). Inget ser för tillfället ut att kunna hota ett stundande regeringsskifte.
