Samtidigt som Vita husets krig i Mellanöstern nu kastar en ny skugga över några av världens mest futuristiska skylines – och de svenska spalterna med svårdold förtjusning följer hur influerare i Dubai och Doha upptäcker att deras trygga paradis var en kuliss – är det lätt att glömma att dessa hubbars verkliga betydelse länge legat någon annanstans: i de drömmar de väcker hos människor långt därifrån.
Kollektiva drömmar antas vara för abstrakta, flyktiga och triviala för att bemöda sig att förstå. I sin flagranta omätbarhet tros de inte ha något med våra samhällsproblem att göra, vare sig det rör sig om klimatkris, nyfascism eller våldsdåd utförda av barn. Dessa symtom måste väl ändå ha med mer handfasta ting än drömmar att göra, säger vi.
Men drömmar, eller bristen på drömmar, är med och formar konturerna till framtida generationers samhällsprojekt. De kan omstöpas till ny cement, ny infrastruktur och nya styrelseskick fortare än vi kan ana. De är inte lösa i hullet som man tro, och de är inte oskyldiga.
Runt millenieskiftet peakade Manhattans puls och Kaliforniens sensualitet som fyrtorn för världens kreativa intelligentsia
Under mer än ett sekel ägde den amerikanska drömmen som idévärld en närmast övernaturlig förmåga att överskrida verklighetens gränser och ta gestalt i en gemensam tro på möjligheten till ett bättre liv. Dess omedelbara lockelse kom till slut också att triumfera över den svenska folkhemsdrömmen – den om en jämlik, modern och kollektivistisk välfärdsstat som utgjort en skimrande men realiserbar vision för en hårt ansträngd bonde- och arbetarklass i början och mitten av 1900-talet. Runt millennieskiftet peakade Manhattans puls och Kaliforniens sensualitet som fyrtorn för världens kreativa intelligentsia, och för alla med dem.
Men nu har efterkrigstidens illusoriska världsordning – Pax Americana och den liberala demokratin – snabbt monterats ned framför våra ögon. Och i ljuset av hyperkonsumismens glödande bildvärldar på Tiktok står sig även den estetiskt blyga välfärdsstaten slätt som en bärande politisk dröm om framtiden. Av vem koloniseras framtida drömvärldar?
I min pågående etnografiska studie i gängkriminalitetens periferi – av hur våldet som atmosfär sipprar in och ut i gatans och skärmens konsumtionskultur i eftersatta urbana miljöer – möter jag ungdomar som precis varit barn. Många har föräldrar med migrationserfarenheter från utomeuropeiska länder, men med skilda utbildningsbanor och ekonomiska livsvillkor. Hemmen är ordnade, framtidsambitionerna tydliga; de flesta av ungdomarna är studiemotiverade. Några enstaka dras in i kriminalitet. De flesta gör det inte. De beskriver de destruktiva kretsarna som ett ständigt bakgrundsbrus – närvarande men inte oundvikliga. De har lärt sig att navigera det, genom kropp och stil, materiellt och digitalt. Inte sticka ut för mycket. Men heller inte för lite.
I våra samtal öppnar sig en framtidsorientering som bryter mot det jag förväntat. Drömmen är riktad någon annanstans, bortom livet i Sverige, och bortom Amerika. Den dröm som återkommer i ungdomarnas berättelser och digitala flöden, är vad vi kan kalla en gulfisk dröm. Namnet ska vittna om en spekulativ geografi och transnationell idévärld, undanglidande all eventuell fixering vid etnisk eller kulturell essens.
Den gulfiska drömmen hämtar näring ur samtidens marknadsförda fantasier
Likt Martin Gelins beskrivning i boken ”Mjuk makt” är dagens blick inte längre vänd åt Hollywood – snarare mot de svävande framtidslandskapen i Gulfregionen: Dubai, Qatar, Neom. Platser där miljardsatsningar på energi, finans, kultur, sport och science fiction-teknologi flätas samman till en ny sorts utopisk bildvärld: het, skinande och artificiellt hoppfull. Den utgör en skarp kontrast till vardagen i de nordiska välfärdsstaternas avvecklingsfas. Den erbjuder nämligen något som liknar framtidstro – men till priset av att nuet förlorat sitt värde. I denna dröm om en skinande framtid i ökensandens och kryptovalutornas ljus, framstår livet här, i den nordiska betongdoften, som något redan förlorat.
Den gulfiska drömmen hämtar näring ur samtidens marknadsförda fantasier, kodade i Gulfen men globalt flödande genom sociala mediers algoritmiska kretslopp. Samtidigt leker den i mångas flöden också med äldre, mytiska föreställningar kopplade till arabvärlden. Den anknyter till en återkomst till den arabisk-islamiska guldåldern, till panarabismens hopp, till tanken om arabisk enhet, och till den romantiska orientalismens västerländska blick. I dessa lager av historia och marknad, myt och algoritm, föds en ny sorts framtidstro – postamerikansk, hyperkonsumistisk och avkoloniserande på en och samma gång.
Hur kan vi förstå sådana här skiften i kollektiva framtidsdrömmar? Den ryska litteraturhistorikern Michail Bachtins begrepp kronotop (tid-rum från grekiskan) hjälper oss. Genom det kan vi se skiftena som kronotopiska förskjutningar – förändringar i den inbördes relationen mellan tid och rum. När dessa relationer plötsligt förändras, förändras också vårt sätt att föreställa oss livet – och därmed vilken framtid vi börjar skapa.
Den stabila sociala rörlighet som definierade Europas efterkrigsår föreställs i dag som strandad i en annan tidsrytm
Genom den kronotopiska linsen öppnar sig så en gulfisk framtid som erbjuder en rumsligt gränslös expansion och en tidsmässig framtidsorientering som en gång var kännetecknande för de som nu är obsoleta – Amerikas kronotop av acceleration och Europas kronotop av stabilitet. Den stabila sociala rörlighet som definierade Europas efterkrigsår föreställs i dag som strandad i en annan tidsrytm – som en museal kronotop där den sociala tiden tycks ha frusit. Detta samtidigt som Gulfens kronotop framträder som en vertikal Burj Khalifa där kometkarriären tycks lika garanterad som skyhög.
Någon tror kanske att denna gulfiska dröm är begränsad till unga med familjeerfarenheter från just Gulfen. Men då misstar hen sig. Den cirkulerar snarare som en atmosfär – pumpad genom algoritmiska flöden, repeterad i bild, ljud och rytm – och griper tag i ungdomliga begär långt bortom varje specifik diasporisk position, så perfekt förkroppsligat i den dubaiska chokladens krämiga krispighet.
Sociala mediers gulfie-influerare inom fitness, fest eller finans är från alla världens noder men med det gemensamt att de öppet tillber pengar: ”Leave your man, fly to Dubai, Arabian nights, you’ll find a rich guy, tall or short, rich is my type. Money’s the type of language I like, like. Money’s the type of language I like, like like like” – för att citera den miljonstreamade Tiktok-texten gjord av den ”internationella party-tjejen” Sambrielle.
Så hur står sig denna nya dröm som lösning på våra samhällsutmaningar? Visioner av perfekta, framtida liv lyser som glödande data i mitt material – laddade, överskridande, ofta berättade i bilder av konsumtion och vibes, varumärken, resor, upplevelser. Dessa utgör ett slags imaginär ekonomi, där känslor, algoritmer och marknadsförda drömmar samverkar i ett viralt kretslopp.
Ungdomarna talar euforiskt om ökenhubbarnas teknologiska utvecklingsdriv – för det är här som planetens högsta skyskrapor reser sig
Ungdomarna talar euforiskt om ökenhubbarnas teknologiska utvecklingsdriv – för det är här som planetens högsta skyskrapor reser sig, Asiens största tunnelbana byggs, flytande öar modelleras och flygande städer formas. Det är här robotarna som tar hand om allt människan inte vill ta hand om sägs komma till liv. Ekonomiskt, menar de, hör denna excellens samman med avsaknaden av skatter och kriminalitet. I Gulfen kan man bli både rik, snygg och trygg på en och samma gång, till skillnad från här i Europa där staten ”äger allt” och ändå inte kan skydda en, ännu mindre göra en rik.
Det övergripande ekonomiska system denna dröm både närs av och för med sig, tycks bortom det slentrianmässigt ”nyliberala.” I sammanhanget ter sig nämligen nyliberalismen som en duvunge om än den oundgängliga inkörsdrogen. Det som marknadsförs till ungdomarna nu är en anarkokapitalism vars signum är dess totala, bländande frånvaro av gemensam stat eller socialt skyddsnät. Paradoxalt nog är detta bara den lockande fasaden, för bakom denna glittriga marknadsanarki råder ju i verkligheten absoluta monarkier med kompromisslös politisk kontroll.
Det är denna paradox som utgör de historiematerialistiska fundamenten för den gulfiska drömmen. Den är i all sitt distraherande och förskönande ”washing” byggd på våld, som alla kapitalistiska drömmar skulle kunna sägas vara, inte minst den amerikanska. Den gulfiska är unik såtillvida att den inte ens låtsas jämlikhet och frihet. Inte helt olikt den ny-amerikanska mardrömmens ”kings-of-the-streets”-kronotop; som samtidigt existerande auktoritärt och vilt ekonomiskt system, stoltserar den gulfiska drömmen med rå konkurrens där starkast alltid förtjänar att vinna.
Men det är inte konsekvenserna som gestaltas genom skärmens näthinna. Som utopiskt narrativ bär den gulfiska drömmen tydliga drag av, som Lauren Berlant skulle säga, cruel optimism – ett ömsint grepp om drömmen om ett gott liv som aldrig kan infrias. Vi ser en avkoloniserande omgestaltning av både den europeiska välfärds- och den amerikanska meritokratidrömmen, förflyttad till den gulfiska öknen och en framtidsvision byggd på både sand och kod. I denna ouppnåelighet ligger marknadens framtida energi: i drömmar som glöder, men bränner ut den som bär dem.
Frågan är om de samhällen som fortfarande tror på jämlikhet och solidaritet över huvud taget har en konkurrerande dröm att erbjuda
Om skylines i Gulfen en dag mörknar kommer drömmen sannolikt inte göra det. Den kommer flöda vidare – till nästa plats där kapitalet lovar fart, glitter och gränslös individuell framgång. Frågan är därför inte om denna dröm överlever kriget. Frågan är om de samhällen som fortfarande tror på jämlikhet och solidaritet över huvud taget har en konkurrerande dröm att erbjuda.
Det är nämligen i dallret av Gulfens brännande men skinande hetta vi måste inleda byggandet av en ny vintersaga – som inte smälter.
Läs mer:
Kristofer Ahlström: Influerare förvandlas till Bagdad Bob när missilerna träffar Dubai
Martin Gelin: Så ska Saudiarabien bli en kulturell stormakt – och lyxig kurort
