Soldater förde de fem barnen till barnhemmet Barmhärtigheten i centrala Damaskus. Föreståndaren Bara al-Ayoubi tog emot barnen och ställde inga frågor. Det var våren 2024 och hon hade varit med om liknande situationer många gånger.
Egentligen grundade hon barnhemmet år 2006 för att ge ett hem åt föräldralösa barn, förklarar hon i ett mötesrum med marmorgolv och antika möbler.
– Jag ville ge en famn till barn som inte längre hade någon, säger hon.
Men efter att inbördeskriget började i Syrien förändrades hennes uppdrag, utan att hon kunde göra något åt det. En dag dök regimstyrkor upp med barn utan identitetshandlingar eller personuppgifter.
– De sade att jag var tvungen att gömma barnen. Jag var tvungen, tvungen, tvungen. Det fanns inget alternativ, säger Bara al-Ayoubi.
Och sedan fortsatte barnen att komma. Flickor och pojkar som inte var föräldralösa, som inte saknade familjer – men som hade stulits från sina hem.
När Assad-regimen föll den 8 december förra året inledde miljontals människor över hela Syrien ett intensivt sökande efter försvunna familjemedlemmar. Personer som hade varit borta i flera år kom plötsligt hem efter att fängelsernas dörrar hade slagits upp, makar återförenades med sina älskade, föräldrar fick tillbaka sina barn.
Men ett stort antal människor saknas fortfarande. Uppemot 2 300 av dem är barn. De kan vara döda. De kan befinna sig någonstans utan att veta att de är eftersökta. Eller så kan de ha adopterats bort som spädbarn och försvunnit utanför Syriens gränser.
De barn som har hittats av sina föräldrar befann sig ofta på ett av fyra särskilda barnhem i Damaskus. Som barnhemmet Barmhärtigheten.
Hasna Wahabani sitter på golvet i ett tält som har skänkts till byn al-Wahabani från FN. Hon har på sig niqab, en sjal som täcker allt utom hennes ögon. Runt omkring henne sitter fyra av hennes barn. Den äldsta, elvaåriga Ahmed, är iväg och hjälper en släkting i dag. nioåriga Aeysha söker hela tiden kroppskontakt med sin mamma, håller i hennes knä eller lutar sig mot hennes sida.
– Jag trodde aldrig att jag skulle se dem igen, säger Hasna Wahabani och rufsar om i Aeyshas hår.
I april 2024 dök Assadregimens säkerhetsstyrkor upp vid tältet de bodde i. De grep Hasna, hennes make och alla de fem barnen. Varför? Det berättade de inte.
– Men jag tror det beror på att min man hade bott i Idlib i några år. Han hade en gammal skada, så han deltog inte i några strider, men jag tror att regimen såg honom som oppositionell, säger Hasna Wahabani.
Idlib i nordvästra Syrien blev 2015 rebellernas viktigaste stad, från vilken de samordnade sitt uppror mot regimen.
Om hennes make fick några tydligare orsaker till gripandet går inte att veta. Hasna har inte träffat honom sedan de båda greps. Nu är han död.
– Det var vanligt att gripas och fängslas utan anledning. När jag kom in i fängelset blev jag chockad, det var väldigt många andra där, säger Hasna Wahabani.
De fem barnen fick under de första tolv dagarna vara med sin mamma. Sedan kom vakter och förde bort dem, utan att berätta vart de skulle.
– Mig satte de i isoleringscell. De förhörde mig dagligen men sade ingenting om barnen. Det tog två månader innan jag hörde något om dem och då fick jag veta att de hade placerats på ett barnhem.
Hasna Wahabani berättar att många andra kvinnor i fängelset hade gått samma öde till mötes. När hon kom ut från isoleringen fick hon höra historier om mammor som inte sett sina barn på månader, eller i vissa fall år.
– Tjejer som hade varit där i sju, åtta, nio år berättade att det fanns särskilda barnhem. Det pratades också om att små barn adopterades utomlands.
Efter två månader kom Hasnas barn på besök till fängelset.
Mötet skedde i en anonym lokal i anslutning till fängelset och varade i 50 minuter. Barnen var ledsna, särskilt minstingen Hammoud, som inte ens var två år när han skildes från sina föräldrar.
Det var barnhemmet Barmhärtigheten som drev fram möten mellan vad som kallades ”säkerhetsbarnen” och deras föräldrar. De flesta barn i samma situation fick aldrig träffa sina föräldrar medan de satt i fängelse. Eller kanske aldrig mer. Eftersom dokumentationen var så dålig är det svårt att i efterhand veta var alla hamnade.
– På befrielsedagen öppnades vår fängelsedörr klockan tre på morgonen. Först trodde vi att de skulle flytta oss någonstans, men sedan insåg vi att vi var fria, berättar Hasna Wahabani och syftar på den 8 december, när regimen föll.
Liksom tusentals andra lämnade hon fängelset lycklig, men förvirrad och rädd. Hon visste inte var hon skulle börja leta efter sina barn, visste inte vilket av alla hundratals barnhem de kunde vara på.
Hasna slog följe med sina cellkamrater, tre andra mammor som förlorat sina döttrar och söner och som hade bättre koll på var de skulle leta.
– Vi var många som gick från ställe till ställe för att hitta våra barn. Men jag hade tur, redan den första dagen kom vi till barnhemmet Barmhärtigheten och där fanns alla mina barn.
Barnhemmet har filmat återföreningen mellan Hammoud och hans moster, som också gjorde Hasna sällskap i sökandet. Den lilla pojken kastar sig i hennes famn och vill inte släppa taget. Mostern pussar honom på kinderna, rättar till hans lilla jacka och gråter.
– Det är svårt att beskriva känslan när jag fick ha dem i min famn igen, säger Hasna Wahabani och drar till sig åttaåriga Abdullah som ler och lägger huvudet i hennes knä.
Abdullah säger att han längtade efter mamma under tiden på barnhemmet. Han fick gå i skolan och leka, men personalen var hård och särskilt en man slog barnen hela tiden.
– Med en pinne, såhär, säger sexåriga Kassim och visar på sin utsträckta hand.
Tre dagar efter att Hasna och barnen hade återförenats såg hon en bild på sin make i ett Facebookinlägg. Därefter hittade hon honom också. Död. I ett kylrum tillhörande ett sjukhus. Hur han dog vet hon inte.
Hasna Wahabani är glad över att vara med sina barn igen. Men framtiden ser allt annat än ljus ut i tältet mitt ute i ingenstans, i ett tomt landskap som mest består av sand och sten. Utan arbete eller möjlighet att försörja barnen får hon förlita sig på stöd från sina släktingar, som själva knappt har någonting.
– Jag vet inte… framtiden är förlorad här, ärligt talat.
Enligt en granskning gjord av amerikanska NPR saknas fortfarande hundratals barn som dumpades på barnhem av Assadregimen. När människor i efterhand försöker förstå var de har tagit vägen har det också visat sig att flera av barnhemmen inte dokumenterade något alls. Människor kunde i princip gå in, hävda att ett par barn var deras, och gå iväg med dem. En föreståndare säger till NPR att hon personligen godkände flera adoptioner av nyfödda bebisar som säkerhetstjänsten hävdade var ”övergivna”.
Bara al-Ayoubi säger till DN att barnhemmet Barmhärtigheten gjorde allt det kunde för att återförena barn och föräldrar. I vissa fall kom soldater för att omplacera ”säkerhetsbarn” och då stack de i hemlighet till barnen hemmets telefonnummer för att de skulle kunna meddela vart de tog vägen. I vissa fall ringde de.
När regimen föll fanns 24 barn som blivit tvångsplacerade på barnhemmet.
– De har alla fått komma hem till sina föräldrar igen. Det känns som att vi äntligen kan andas igen, säger Bara al-Ayoubi.
Hur vet du att det verkligen var barnens föräldrar?
– Det märker man. Barnen kände oftast igen dem.
