Solvej Balles egensinniga berättelse är omistlig

Av Solvej Balles ”Om uträkning av omfång” finns nu fjärde delen på svenska och det förefaller alltmer osannolikt att vi någonsin får uppleva den 19 november. Berättaren Tara Selter är fast i den 18:e: tiden har stannat för henne, och när denna fjärde del av sju planerade slutar har samma dag kommit och gått 3637 gånger. Vad har hänt?

”Ingenting händer. Två gånger”. Så har någon begåvad vitsare beskrivit Samuel Becketts ”I väntan på Godot”, en pjäs i två akter. Och det finns en hel del som påminner om Beckett i Balles berättelse: dagen går, den framtid Tara och de andra som fastnat i den 18:e väntar på infaller inte. Under tiden försöker de finna sig tillrätta i den tillvaro de nu har.

I första delen var Tara ensam om sitt dilemma och uppmärksam på vad som händer när tiden stannar. Hon lyssnade på världen, hörde nya ljud, tog in dagens nyanser och försökte leva med sin man trots att tiden gick vidare för honom medan den stannat för henne. Sedan lämnade hon hemmet och höstrusket i Frankrike och gav sig ut på resor i alla väderstreck för att hitta olika årstider, snö i Nordnorge, sommarvärme i södra Spanien. Småningom träffade hon en annan människa som också fastnat i den 18 november och nu, i denna fjärde del, lever hon med många andra artonnovembrare i ett stort hus i Bremen, i Nordtyskland.

De är vid det här laget bortåt trettio personer som hittat varandra och varje gång någon ny knackar på dörren finns det anledning att sitta ner och fundera över varför tiden stannade för just den personen: kan det ha varit ett väderfenomen, höga vågor, en obalans i systemen, en ovanlig gest, ett brott i rutinerna? Det är den 18 november men i berättelserna störtar tiden formligen fram, ”strömmar av artonde november” sköljer över dem som lyssnar på nykomlingarna och deras historier. Berättelserna får alla – också läsarna – att se det välkända i nytt ljus.

Eftersom det alltid är den 18 när de handlar, tar maten slut på hyllorna.

Berättelser är gestaltad tid, förlopp, händelser och just för att tiden stannat är människorna i huset i Bremen upptagna av att förstå vilken verkan de har på världen. Eftersom det alltid är den 18:e när de handlar, tar maten slut på hyllorna. De är monster som förbrukar förnödenheter och de letar därför efter utgångna och kasserade varor. De kan också försöka förhindra små katastrofer de vet kommer att inträffa senare på dagen, de har ju varit med om denna dag så många gånger, och det finns alltid handlingsmöjligheter även inom en snäv radie.

När de nu blivit så många känner de ett behov av att organisera sig, hålla möten, diskutera och ta beslut. Tara noterar hur olika de är: somliga vill ha ordning och regler och termer för allt, medan hon tror på slumpens makt. Några är praktiska, syltar och saftar och syr kläder av sådant de hittat i containrar på återvinningsstationer. Andra är melankoliska nattvandrare som skyr dagen. Men de är också lika, de är alla medelklassmänniskor ”med lösa identiteter och förvirrade liv”, inte gamla eller barn, varken rika eller fattiga.

För varje del jag läser blir jag lika förundrad över att Balle lyckas hålla mig fången i dagen. Det finns alltid något nytt i själva upprepningen, en ny insikt i tidens mysterium, en känsla av att det finns så mycket kvar att förstå. På ett plan kan böckerna läsas som allegorier över medelklassens förhållande till jordens undergång, hur den källsorterar och väljer att åka tåg, men står hjälplös inför de stora hoten.

På ett annat plan skriver Balle filosofi, men hon klär in uträkningen av människans omfång i en berättelse om ett individuellt liv. Tara (som är ett mått på den vikt ett emballage har) har blivit mer än tio år äldre inom sin enda dag och hon undrar hur hon kan drömma om en framtid hon inte tror på. Hon iakttar hur människorna i hennes omgivning försöker få saker att växa trots att det är november, hon gläds åt andra som förälskar sig och hoppas på barn.

Eftersom hon inte kan tro på framtiden kan hon längta efter sitt förflutna och känna sorg över det hon mist, inte minst sin man. Hon kan inte dra in honom i sin 18 november, men hon kan hämta annat ur sitt gamla hem: nu när hon är mer eller mindre bofast i huset i Bremen vore det fint att bygga ett bibliotek där. Hon minns den bok om dricksvattnets historia hon inhandlade i ett antikvariat den 17 november, dagen innan hon fastnade i tiden.

Tanken svindlar: en dag tar tiden slut och dricksvattnet kommer att vara historia, men än så länge lever Tara och de andra, inte som Bremens musikanter, inte som en samspelt orkester, snarare som en stor förvirring, kanske som ett glas fullt av hopp, eller av förtvivlan, hur de än lever är de här. Och det är denna totala närvaro i nuet och världen som gör Solvej Balles egensinniga berättelse så omistlig.

Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur