Sommaren 1975 nåddes Sverige av upprepade rapporter om hur glupska hajar hade angripit badande i hela USA. Paniken uppgavs inte bara ha drabbat semesterfirare i de saltare haven utan till och med i genuint hajbefriade insjöar och floder.
Nu handlade det förstås inte om verkliga angrepp, utan var resultatet av den ovanligt effektiva skräckfilmen betitlad ”Jaws”, hos oss kallad ”Hajen”. På kort tid blev den en gigantisk publiksuccé genom filmindustrins lansering över hela landet som en ”blockbuster” mitt i sommaren. Det var första gången och skulle bilda modell för rader av andra, från Bond-filmerna till nu senast den så kallade ”Barbenheimer- sommaren”.
Den svenska premiären skulle turligt nog få vänta ända till jul då badsäsongen längesedan var över. Men nog lärde vi oss att den där triangelformade ryggfenan som närmar sig i rasande fart där vi guppar fridsamt i vattnet betyder mardrömslik fara.
”Hajen” är listigare än så.
Den då knappt trettioåriga regissören Steven Spielberg går ut hårt, men hade också lärt av Hitchcock att inte försöka hålla spänningen vid oavbrutet liv, utan att tryffera den med avspänning och vardaglighet.
Till Amity Island och nationaldagsfirande strömmar badgästerna. En grupp ungdomar firar på stranden, ett ungt par tar ett nattligt bad. Det slutar med att flickan Chrissie försvinner och vattnet färgas blodrött.
Till sin hjälp tog Spielberg tre då tämligen okända skådepelare: Roy Scheider, Robert Shaw och Richard Dreyfuss. Under en sommarlunch på Djurgården i Stockholm, efter premiären på hemmaplan, sade han till mig:
– Om Steve McQueen räddar människor ur en skyskrapa som brinner ser man bara Steve McQueen i en skyskrapa som brinner, utan att det angår en personligen.
Han var inte nådig mot den tidens katastroffilmer, men uppsluppen och redan väl medveten om att den pyramidala framgången för ”Hajen” skulle betyda mycket större frihet för hans kommande filmer.
”Hajen” var personlig för Spielberg. Han lyckades infoga sin egen skräck för vatten efter en upplevelse i barndomen i själva historien – precis som han gjorde med sin rädsla för lastbilar i debutfilmen ”Duellen”.
Polischefen i semesterparadiset Amity får bekänna sin vattenskräck i ett replikskifte. Roy Scheider spelar den blygsamt stridbara lagens väktare som i motsats till öns styresmän vill stänga stränderna för de badande turisterna, men framför allt och inte minst bevara sina jolleseglande och badande söner för hotet under ytan.
Som den vetenskapligt kunniga oceanografen kallade Spielberg in Richard Dreyfuss. Och som den bitske fiskaren, ärrade hajbekantingen och båtägaren Quint sågs Robert Shaw.
En minst sagt lyckad, skräckinjagande och sedermera Oscarsbelönad musik signerad John Williams höll publiken i spänning. Bordunbasen dånar i allt snabbare takt när besten närmar sig den till synes trygga hamnbassängen eller Quints lilla bräckliga gamla fiskebåt när trion ger sig ut i för att bekämpa den listiga och hungriga jätten.
Precis som i Ridley Scotts ”Alien” fyra år senare dröjer det innan själva monstret syns i bild.
Men största styrkan ligger i förspelets starka laddning, den alltmer gryende insikten i motståndarens styrka och skarpsinne när dessa tre män i en båt väl kommer i närkamp med den hungriga jättens blodtörst.
Och precis som ”Alien” fick ”Hajen” nummer två, tre, fyra och fem i försök att återupprepa succén. Och ser man på: Femtio år efter ”Hajen” lanserades i början av sommaren ännu en betydligt mindre finstilt spännande film, ”Dangerous animals,” där en monstruös människoätande haj mumsar i sig sina offer. ”Hajen” gjorde hajfilm till en egen genre, men originalet – om havens allra mest intressanta och i dag hotade invånare – förblir en helt oslagbar nummer ett.
Läs mer
Filmfredags sommarserie om filmåret 1975 innehåller hittills ”Gökboet” och ”Picnic at Hanging Rock”.
Hajgalen psykopat med humor får ”Dangerous animals” att flyta
