”Sonny Boy. A memoir” – Al Pacinos kaotiska väg från södra Bronx till filmvärldens finrum

Al Pacino är underbar att se som Michael Corleone, den stilla, kallt kalkylerande arvtagaren till ett maffiaimperium i ”Gudfadern”-filmerna. Men leta inte efter den personligheten i den nu 84-åriga skådespelarens självbiografi ”Sonny Boy. A memoir”, som kom ut i USA i höstas.

Al Pacino är nog en underhållande men krävande bekantskap. Destruktivt drickande var från tidiga år en del av livsstilen. Planering har knappast funnits. Ekonomin pajar ett par gånger. Vid ett tillfälle försöker han förklara hur det kunnat bli tomt på kontot. ”Jag skulle kunna säga att jag blev utnyttjad”, funderar han. Han skulle kunna skylla på sina revisorer, han skulle kunna skylla på sin agents misslyckade skatteplanering. Sist: ”Jag skulle kunna skylla på mig själv, men då skulle jag bli tvungen att ta ansvar för mina egna handlingar.”

Sedan ”Gudfadern”-året 1972 har Al Pacino varit en stjärna. Pacino var 31 då filmen hade premiär. Sex år innan hade han varit fastighetsskötare inhyst i en gratislägenhet så trång att han klängde upp i sängen från kortsidan. Med ”Gudfadern” slog berömmelsen till: ”Det skedde med ljusets hastighet.”

Pacino var en New York-skådespelare som älskade att stå på scenen, vilket kunde vara ett rum en trappa upp från gatan och med 25 åskådare inklämda. Han var på väg. Han hade vunnit en Tony för en Broadwayroll och spelat den manliga huvudrollen i en väl mottagen film, ”Panik i Needle Park” (1971), om ett ungt knarkarpar i New York.

Fast i sina egna ögon stod han bara vid början på en teaterkarriär. I andras ögon var det annorlunda. Några veckor efter ”Gudfadern”-premiären köper han en kopp kaffe i en butik. Kompisen Charlie väntar utanför. En kvinna frågar Charlie om det är Al Pacino där inne – jodå, det är det: ”Säkert? Är han Al Pacino?” Charlie svarade: ”Well, någon måste vara det’”.

Ja, från 1972 måste han vara Al Pacino från ”Gudfadern”. Han vet att ”få ting är så tråkiga som att höra en berömd person klaga över sin berömmelse” så han vill inte fördjupa sig i det. Men han påminner om att när ”Gudfadern” blev en succé hade han inte någon möjlighet att välja.

Han hade en tuff uppväxt i södra Bronx. Pappa hade blivit militärpolis under andra världskriget och återvände inte till familjen. Från tvåårsåldern bodde Pacino med mamma hos hennes föräldrar. Pappa var snål med underhåll. Al härjade på gatorna med vilda vänner. Kompisen Cliffy stal en buss – när han var fjorton. Liksom Pacinos två andra bästa vänner dog Cliffy av heroinmissbruk. Al Pacino frågar sig varför han själv klarade sig. Han hade en mamma som ropade ”Al, kom hem och ät!” från fönstret. Det hade inte de andra, kanske var det skillnaden.

Ibland ropade mormor. Mamma orkade inte alltid. Som liten såg Pacino henne bäras till ambulans efter ett självmordsförsök. Femton år senare dog hon efter att ha stoppat i sig en mängd piller. Pacino vet inte om det var självmord eller en missbrukares felbedömning. Hans morföräldrar överlevde sin dotter, förkrossade.

Ett resande teatersällskap, en förbryllande anakronism, kom med Anton Tjechovs ”Måsen” till en bio i grannskapet när Pacino var femton. Han och kompisen Bruce var två i en pyttepublik i jättebion. Tonåringen Pacino fattade inte allt, men hänrycktes. Han började ha en Tjechov i fickan, ”Tjechov blev en vän”.

Film är bra, men det är på scenen Al Pacino njuter. En roll i August Strindbergs ”Fordringsägare” blev den andra stora upplevelsen, på just den lilla scenen en trappa upp. Plötsligt lyfte det, han glömde sig själv, han använde Strindbergs ord ”men det var som om de var mina egna”. En enorm känsla: ”Det här vill jag göra för evigt.”

Vännen Charlie Laughton – ej att förväxla med skådespelaren och regissören Charles Laughton – var en lärare som Pacino mötte tidigt under teaterutbildningen och som blev hans vägvisare och hjälp. Laughton berättade för honom om lindansaren Karl Wallendas förklaring till att han riskerade livet: ”Därför att livet finns på linan. Resten är bara väntan.” Pacino känner omedelbart igen sig.

Som Al Pacino beskriver sitt liv kan det få en att tänka på öden från idrottsvärlden. Han kunde vara den unga killen som kommer från enkla förhållanden, blir fotbollsstjärna, och inte har en aning om hur han ska hantera framgången. Historien slutar i Pacinos fall inte med att han festar bort allt, fast det låter som om han gjort sitt bästa. Under ”Gudfadern”-inspelningen kom stjärnan ofta utfestad till jobbet. Ibland hade han inte sovit. Efter nonstop-drickande och -knaprande – Valium, ja tack! – var ansiktet ”skevt”. Den firade sminkören Dick Smith räddade den av personlig omvårdnad ointresserade Al Pacino och gjorde honom till eleganta Michael Corleone.

Efter ”Gudfadern” Oscarsnominerades Pacino till bästa manliga biroll. Han kom inte till galan. Flygrädd, säger han. Sur för att han inte nominerades för bästa huvudroll, sade ryktet. Så nominerades han för bästa manliga huvudroll för insatsen i snutfilmen ”Serpico” (1973). Agenten/producenten Martin Bregman tvingade i väg Pacino. Han satt i salongen med Valiumpåsen i knäet. När det gått nästan en timme vände han sig till kollegan Jeff Bridges: ”Timmen är nästan slut, vi hinner visst inte med bästa manliga-priset?” Bridges tittade på honom som om han var en idiot: ”Det här är tre timmar långt, mannen. Tre timmar!”

I biografier påminns man om att det som i efterhand framstår som självklart sällan var det från början. I ”Gudfadern” är Pacinos rollfigur Michael den i maffiafamiljen Corleone som inledningsvis vill hoppa av och bli en rakryggad, patriotisk amerikan.

Michael skulle i början vara passiv, menade Pacino. ”Jag ville inte synas.” Låter logiskt. Men hur var det för dem som satsat pengar i filmen och såg dagstagningar där en av huvudrollsinnehavarna var blek och osynlig? Pacino skriver att även regissören Francis Coppola började undra om rollbesättningen var ett misstag. Scenen där Michael utför ett dubbelmord på en restaurang flyttades i inspelningsschemat så att den spelades in tidigare än planerat. Pacino är säker på att det gjordes för att hans rollfigur skulle få göra något dramatiskt, även om regissören Francis Coppola förnekar att detta skulle vara anledningen.

Filmfotografen Gordon Willis blev beundrad för ”Gudfadern”-filmernas djärvt dunkla foto. I efterhand har han sagt att ibland blev det väl mörkt. Pacino har en rolig beskrivning av hur han under arbetet med ”Gudfadern II” sitter i ett körrum med Willis, Coppola och medskådespelarna Diane Keaton och Robert Duvall och försöker se en scen med honom själv och Duvall. De går inte att urskilja. Efteråt lämnar Duvall rummet utan ett ord och går in i ett intilliggande kök. De andra sitter kvar och hör honom vråla och kasta tallrikar. De blev tvungna att ta om scenen, den där Pacino och Duvall pratar om vad de ska göra efter att Pacinos Michael blivit utsatt för ett mordförsök.

Diane Keaton spelade Michaels älskade men illa behandlade Kay i ”Gudfadern”-filmerna. De blev vänner, ett tag ett par, och hon har mer än en gång räddat honom från honom själv. När ekonomin åter svajar släpar hon Pacino till juristen som sköter hans avtal. ”Vet du vem han är?” säger Keaton sammanbitet. Hon avbryter juristens svar: ”Nej. Han. Är. En. Idiot.”.

Juristen måste förstå att denna klient är som ett barn när det gäller att hantera pengar.

Sedan genombrottet som den kontrollerade Michael Corleone har Pacino blivit känd för att kunna ta i så att scenografin svajar. Som gangstern Tony Montana i Brian De Palmas ”Scarface” (1983) skulle Pacino i finalen skjuta vilt med en kulspruta. I upphetsningen högg han tag i den heta gevärspipan – handen fastnade. Det tog två veckor av läkning innan han kunde ställa sig framför kameran igen.

”Scarface” fortsätter att dra in pengar så att Al Pacino skulle kunna leva på det, ”om jag levde som en normal människa”. Filmen är en vulkan av våld. Gästlistan till New York-premiären var ett misstag, ”sofistikerade människor, ur eliten”. Pacino spelar på Broadway och kommer från föreställningen till premiärfesten. Gästerna sitter ”helt zombifierade”. Liza Minnelli, som inte sett ”Scarface”, kommer fram ”De här människorna har just sett din film. Vad fan har du gjort med dem?”.

Pacino tycker att han här och där tog i för mycket – ”I was too big” – i ”En kvinnas doft” (1992). Rollen som en kärv blind före detta överstelöjtnant gav honom ändå en Oscar, efter många nomineringar. Inför inspelningen lärde en officer Pacino hur man utan synhjälp tar isär och sätter ihop en pistol. Varje gång Pacino gjort rätt ropade officeren ”Hoooooo-ah!”. Pacino använde ropet i rollen.

När Al Pacino kommer nära det bombastiska, när han spärrar upp ögonen och med raspig vällust smakar av vokalerna, anar man scenskådespelaren som tränger sig på. Det kan vara fest att se honom i filmade pjäser, som Mike Nichols HBO-filmatisering av Tony Kushners ”Angels in America” (2003) eller britten Michael Radfords Shakespearefilmatisering ”Köpmannen i Venedig” (2004).

1996 kom ”I väntan på Richard”. Al Pacino regisserade själv dokumentären, som handlar om att sätta upp Shakespeares ”Richard III” och att förstå den ökänt överbefolkade pjäsen. Kollegor som Kenneth Branagh, Winona Ryder, James Earl Jones hjälper till. New York-bor kommer inte undan. Med bakvänd baseballkeps kastar han sig över dem – ”Har ni sett någon Shakespearepjäs?” Han bjuder in till föreställningen i Central Park: ”Det är gratis!” Energin bubblar: ”Vi kränger honom på gatan!”

Det är en charmig film. Efter att ha läst ”Sonny Boy” tänker man att det är här man ser Al Pacino, och undrar hur i all världen han kunde slå i en att han var Michael Corleone.

Så blev ”Gudfadern” ett erbjudande vi inte kunde motstå