Sopranen Christina Nilsson: ”Jag har inte levt en minut utan sorgen”

Christina Nilsson måste öppna fönstret. Lägenheten hon hyr i Zürich över sommaren har ingen luftkonditionering, men att släppa in lite luft hjälper föga, visar det sig: utomhus är det nära 40 grader.

DN pratar med Christina Nilsson i slutet av juni när värmeböljan ligger som ett lock över Centraleuropa. Hon håller sig inomhus större delen av dagarna för att spara på krafterna.

– När man blir så här varm och tung så känner man det också i rösten. Som tur är har de AC på operan, men man får dricka mycket vatten och undvika solen helt och hållet, berättar hon över telefon.

Det varma, tunga är långt ifrån känslan hon ska förmedla i rollen hon spelar på Zürichs operahus. Elisabeth i Wagners ”Tannhäuser” är, i majoriteten av operan, en staty, fastfrusen och stelnad i männens isande blickar på henne.

– När operan börjar ser jag ut som en staty på scenen. Sedan, i halva körspelet i min aria, bryter hon sig loss. Därefter kommer Tannhäuser tillbaka och hon får mer kärlek, men sedan så… ja, he fucks up, och hon återgår till en staty igen för hon kan inte ta smärtan, sammanfattar hon den över fyra timmar långa operan med sin klara sydskånska.

Det var en annan förstenad kvinna som fick sopranen och numera världsstjärnan Christina Nilsson att få upp ögonen för sång för ungefär tjugo år sedan. I hemmet i Ystad fanns Disneyfilmatiseringen av Törnrosa på vhs-band, och Grimmprinsessans sång väckte musikdrömmen som skulle ta henne till operahus runt om i Europa och världen, inte minst – och det här får vi återkomma till – Metropolitan i New York.

Hemma lyssnades det ofta på musik, särskilt dansband (Nilssons farbror spelade i ett), och det uppmuntrades att lära sig instrument. Systrarna Nilsson gick på den kommunala musikskolan för att spela gitarr och piano.

– Men det var jag som introducerade dem till opera. Jag är inte uppvuxen i en kulturfamilj riktigt. När jag började sjunga opera började de gå på kvällskurser på Medborgarskolan, läsa libretto och sådana saker.

Christina Nilsson började gymnasiet i Ystad. Det var helt okej, inte mer än så. Så när hon en kväll satt och chattade på MSN med en vän som berättade att det fanns ett gymnasium med operainriktning i Stockholm, väcktes något. Kompisen visste nog inte att hennes besked skulle få oöverskådliga konsekvenser för Christina Nilssons liv.

– Då kände jag att jag bara måste, måste, måste gå där.

Det där chattmeddelandet utlöste ett krig hemma. Ett minst två månader långt sådant, där varje middagsstund tonsattes av Christinas konstanta tjatande på föräldrarna: låt mig flytta till Stockholm, låt mig börja på Lilla Akademien.

Men de stod på sig.

– Till slut var det min syster, Simone, som inte orkade mer och bröt in och sade: ”Men låt henne söka bara!”

Så blev det, och hon blev antagen.

Christina Nilsson brukar säga att hon ”föddes in i sorg”. Hon kom till familjen 1990, två år efter att fjortonåriga Christian, föräldrarnas äldsta barn och systern Simones storebror, omkommit i en trafikolycka.

– Jag har aldrig levt en minut utan att den sorgen har funnits. Det är väldigt svårt att sätta ord på, för det är inte min sorg, men den har alltid funnits i familjen.

Vid sidan av sorgen har det funnits utrymme för systrarna att testa sig fram i livet.

– Händelsen finns, på ett sätt, med i ens livsval och vardag. Våra föräldrar ville att både jag och min syster skulle vara lyckliga och glada. När jag väl började på Lilla Akademien såg de hur viktigt det var för mig att jag fick satsa på operan.

Efter Lilla Akademien kom hon in på Operahögskolan, varifrån hon tog examen 2017. Året därpå debuterade hon på den nationella operascenen med titelrollen i Giuseppe Verdis ”Aida” på Kungliga Operan, till kritikernas förtjusning.

Vid det här laget uppskattar hon att hon sjungit Aidas ökänt svåra arior minst femtio gånger. Det var också med den hon 2024 gjorde sin debut på Metropolitan, då en svensk sopran för första gången på över sextio år sjöng huvudrollen i Verdis opera.

Nu, två år senare, beskriver hon premiären på den anrika New York-operan som overklig.

– Så länge jag vetat vad Metropolitan är så har det varit en dröm att stå där. Det var väldigt nervöst, berättar hon.

De värsta nerverna dämpades något av det enorma och strukturerade maskineri som pågår bakom draperierna.

– Allt runt omkring är så otroligt vänligt, han som sminkade mig och hon som klädde mig. Det var som att de förmedlade att: ”Vi vet hur tufft det är att gå ut där, så vi ska göra allt i vår makt för att du ska vara trygg här bakom”, säger hon.

Särskilt minns hon de labyrintiska gångarna runt scenen.

– Jag fick alltid ha någon som gick med mig, för att inte gå vilse. De har nummer på alla hissar så om man är vilse kan man säga ”jag är vid hiss 11”, eller ”hiss 2”. Så är det på alla operahus, fast Metropolitan är så mycket större. Hela mittendelen av huset är ju fyllt med en scen så man går runt, runt i alla gångar…

”Ett kärnminne”, sammanfattar hon upplevelsen, som förstärktes av att både mamma och storasyster satt i publiken.

Sommarveckorna i Zürich förlöper med textstudier på dagarna och föreställning vissa eftermiddagar. En gång i veckan tränar hon rösten med sin sånglärare, oftast sker sessionerna online. Vissa kvällar har hon tid över för ett dopp i Zürichsjöns klarblå vatten, eller en promenad lyssnandes till Taylor Swift eller Robyn.

Christina Nilsson identifierar sig som en swiftie. Just nu är ”The tortured poets department” från 2024 favoritskivan.

– Men jag brukar också sätta på ”This is Taylor Swift”-listan på Spotify. Ibland när jag är ute och går och lyssnar på musik så kan jag tycka att det är ett ganska skönt sätt att koppla bort jobbet, säger hon och fortsätter:

– Det är en sorg att jag missades hennes konserter. Jag gjorde ”Aida” i Frankfurt då.

Men just nu har hon framför allt soundtracket till Richard Strauss kompositioner i lurarna. Samtidigt med rollen som Elisabeth i ”Tannhäuser” försöker hon memorera texter till ”Ariadne på Naxos”, som hon debuterar med i Salzburg i sommar. Hon pendlar mellan städerna, repar parallellt för båda operahusen.

Det låter hektiskt, hur mår du?

– Ibland blir jag såklart stressad, när jag känner att jag inte hinner med. Men jag har inte så starkt kontrollbehov så jag är ganska bra på att lägga över kontrollen på andra, och så valsar jag med.

När det ändå blir överväldigande kommer återigen storasystern till undsättning. De har kontakt flera gånger om dagen, och ibland kommer Simones yrke som psykolog väl till pass.

– Det här är en värld med mycket konkurrens, där du ständigt blir bedömd, kritiserad, recenserad. Från alla håll: regissörer, dirigenter, recensenter. Man reser mycket och är mycket själv. Då är det väldigt bra att ha en klok syster som ankare.

Christina Nilsson tystnar ett litet tag.

– Det är nog min största lycka i livet.

Mitt i resandet mellan Centraleuropeiska operahus ska hon till Stockholm för konserten Filharmonikerna i det gröna den 9 augusti – en årlig konsert som DN är medarrangör till.

– Publiken kan förvänta sig sommarglädje. Det kommer inte att bli något tungt, utan det blir vackert. Det blir det alltid när Kungliga filharmonikerna spelar – och jag ska göra mitt bästa.

Filharmonikerna i det gröna går av stapeln på söndag 9 augusti 2026 kl 14.00. Plats: vid Sjöhistoriska museet på Gärdet i Stockholm.