Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Bara vara vänner
I en serie artiklar undersöker olika skribenter vänskap i det tjugoförsta århundradet.
Jag och min vän, låt oss kalla henne M, dansar varje månad en bekant dans. Någon hör av sig för att styra upp ett häng, den andra föreslår entusiastiskt datum och tid. Men nio av tio gånger messar en av oss precis innan vi ska ses och meddelar att hon blivit sjuk. För min del handlar det oftast om att jag inte längre orkar fullfölja våra planer, och jag misstänker att detsamma gäller för henne.
Varför gör vi så här mot varandra? Vad säger det om vår relation när vi prioriterar bort varandra i sista sekund om och om igen? Vi är bra vänner som beter oss som dåliga vänner, mer intresserade av att göra livet så bekvämt som möjligt för oss själva på bekostnad av vår vänskap. Och när jag tänker efter ser jag spår av liknande beteenden i majoriteten av mina relationer. Är det så här vänskap ser ut i dag? Något vi gärna vill ha i våra liv, men utan att behöva leva upp till dess krav?
Vänskap är inget som bara händer. Ju äldre vi blir desto tydligare blir det hur kravfyllda relationer verkligen är
Redan som barn lär vi oss att vänskap handlar om att anstränga sig. Du måste dela med dig av dina leksaker, säga förlåt om du sårar någon, ställa upp. Vänskap är inget som bara händer. Ju äldre vi blir desto tydligare blir det hur kravfyllda relationer verkligen är. Det är något du gör dig förtjänt av. Det finns helt enkelt inget som heter villkorslös vänskap. Ändå känns det som att det är något allt fler strävar efter i dag. En friktionsfri relation där du kan komma och gå precis som du vill, utan konsekvenser.
Nora Adin Fares skriver i Dagens ETC (12/1) om hur influerare på sociala medier bidrar till en alltmer individualistisk syn på relationer. Hon beskriver hur vi matas med budskap om radikal självkärlek: ”om att läka vårt inre barn, älska oss själva villkorslöst och klippa varje band som skaver, som om relationer bara finns till för att ge energi och aldrig får kosta något.” Vem känner inte igen sig i den retoriken? På internet går det att hitta allt från memes om hur skönt det är när planer ställs in till inlägg i sociala medier om att det är fult att be sina vänner om flytthjälp. Var vi än vänder oss blir vi bekräftade i att vänskap inte får kosta eller skava.
Det finns många som längtar efter att över huvud taget få ha vänner att skita i. Det teoretiseras friskt om hur sociala medier, pandemin och digitaliseringen lett oss hit
Samtidigt rapporteras det ständigt att vi lever i en eskalerande ensamhetsepidemi. Det finns många som längtar efter att över huvud taget få ha vänner att skita i. Det teoretiseras friskt om hur sociala medier, pandemin och digitaliseringen lett oss hit. Men kan vår flyktiga inställning till vänskap och dess krav ha något med saken att göra också?
Sociologen Zygmunt Bauman introducerade i början av 2000-talet begreppet flytande kärlek för att beskriva relationer i vår samtid. I en alltmer instabil värld försöker vi skydda oss själva genom att bibehålla en distans till andra i vår närhet. Relationer har ersatts av kontakter som kännetecknas av flexibilitet och kravlöshet. De ska vara tillräckligt nära för att ge trygghet, men inte så pass nära att de begränsar vår känsla av frihet. Flytande och lösa, i stället för stabila och pålitliga.
Det har hänt mycket sedan Baumans ”Liquid love” först utkom 2003. Samtiden är än mer osäker och svårnavigerad, kraven på vad som ska hinnas med i vardagen ännu högre. När vi själva inte känner någon kontroll över våra liv eller vad som händer runtom oss blir våra relationer ett sätt att utöva det lilla vi har av fri vilja. I tider då vi borde vända oss mot kollektivet och söka tröst i gemenskap vänder vi oss i stället bort från varandra för att mäkta med våra egna liv. I en sådan värld får vänskap inte kräva för mycket planering, kompromisser eller ansträngning. Konsekvensen är att känslan av ensamhet ökar, även om du är en person med många kontakter.
Under 2025 fick frasen ”inconvenience is the cost of community” snurr på sociala medier. En fras som påminner oss om det omöjliga i att vilja ha kravlösa och samtidigt meningsfulla relationer. För att en relation ska kunna frodas behöver det finnas lojalitet och tillit, två saker som är beroende av att vi är sårbara, att vi ställer upp och – framför allt – gör det vi säger. För Bauman var det en motståndshandling att i ett individualistiskt samhälle odla djupa, meningsfulla relationer. Men ibland kräver allt det andra i livet för mycket av oss. Ibland känns det faktiskt övermäktigt att ta sig från soffan ut genom dörren. Finns det någon gyllene medelväg där vi inte behöver välja mellan extremer, mellan ständig tillgänglighet eller otrevlig flyktighet?
Jag blir akut medveten om att det inte finns någon skärm att gömma mig bakom, inga glättiga emojier att lätta upp stämningen med
Trots att det tar emot ringer jag upp M. Av någon anledning blir jag överrumplad av att hon svarar. Efter att ha småpratat lite inser jag att det är första gången under vår femåriga relation som vi pratar i telefon. Försiktigt tar jag upp det faktum att hon blev sjuk senast vi skulle ses, hon beklagar. Jag blir akut medveten om att det inte finns någon skärm att gömma mig bakom, inga glättiga emojier att lätta upp stämningen med. Jag tar mod till mig och frågar försiktigt hur det kommer sig att hon så ofta blir sjuk precis innan vi ska träffas. Till en början skrattar hon bort det och skyller på ett fruktansvärt immunförsvar. Men när jag frågar ifall det egentligen handlar om något annat blir det tyst i luren.
Jag frågar hur hon mår, understryker att jag inte är arg eller ledsen på henne. Bara nyfiken. Jag gör ju samma sak. Hon säger till slut att hon bara är så himla trött, hela tiden. Jag svarar att jag känner precis likadant.
Det slutar med att vi pratar i timmar.
Kanske är det när vi misslyckas att vara perfekta vänner som gemenskapen kan fördjupas. När vi vågar möta skavet och vara dåliga tillsammans.
Läs fler artiklar i serien om vänskap:
Samuel Levander: När ska vi hinna bara vara vänner?
David Thurfjell: Fin gubbvänskap kan vara omgärdad av tystnad
Silas Aliki: Staten och kapitalet gillar inte vänskap
Helle Schunnesson: När de pratade om babysim grodde en ful avund i mig
Theodor Kallifatides: Jag kommer aldrig att glömma min första vän
