Sorgedramat ”Biodlaren” har en magiskt själslig rymd

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Vi befinner oss i nutida Åmotfors med en tydlig air av dåtid. En liten ort i framtidens bakvatten, där folk kallas Kribbe Kräk och Proppen Karlsson, där Lasse Stefanz ”De sista ljuva åren” fortfarande ljuder på dansbanan och raggare drar omkring i överdimensionerade fossilmonster.

Och där värmländsk rotvälska väller ur folks munnar.

I en berättelse som är djupt förankrad i landsbygden bör inte stockholmskan dominera, det har stora delar av branschen nu äntligen accepterat. Men dialekten kan vara tveeggad. En bred sådan i ”fel” mun kan också ge illusionen en liten snyting, som här när den göteborgska aktören Adam Lundgren plötsligt låter som han medverkar i en Ulf Malmros-komedi.

Men den initiala chockens effekt klingar av snabbt. Det är dessutom Adam Lundgrens stora blå ögon som sköter det mesta av snacket, när han träder in i rollen som en änkling och far till den truliga tonårsdottern Lise.

Det är två tysta typer som söker varandra. Lise bligar oroligt på sin pappa, cirkulerar kring honom, rädd att glida ur hans snäva omloppsbana. Han är emotionellt hämmad, hon är sorgset sammanbiten, tydligt sin pappas dotter – men bakom fasaderna surrar det, som från bikupor.

Drivet och energin kommer just från den där trevande dynamiken, det outtalade mellan far och dotter, sensibelt framspelad av Lundgren och nykomlingen Hedvig Nilsson – som tydligen råkade snubbla in i filminspelningen men ändå står stadigt som den i det fördolda lidande flickan.

Filmskaparen Marcus Carlsson håller den ordknappa tonen fint, låter skådespeleriet ta plats framför texten (med bara ett litet undantag, i en lite för informativ scen). Han verkar gilla att rota i det mellanmänskliga och har sannolikt ett EQ en bra bit över genomsnittet, vilket visade sig redan i debuten ”Din barndom ska aldrig dö” från 2014.

I ”Biodlaren” berättar Carlsson (och Adam Lundgren som har delskrivit manuset) en tidlös historia om sorg och knöliga relationer, med en air av saktmod och eftertanke. Och ett stänk Jan Troell, där känslor får gro i ett närmast organiskt celluloidartat foto (av Antonio Ikovic) som rör sig självsäkert mellan pampiga panoramor och avslöjande närbilder. Som också bjuder på en rent magisk scen med brinnande bikupor i sommarnatten med en vilsen och plågad Olof till synes mitt i lågorna.

Humorn sipprar fram i marginalen, i en underskruvad och stramt hållen dialog, som framför allt ger liv åt den molokne Olofs relation till sin mamma (Marika Lindström, som kämpar lite mer med värmländskan, så vitt en stockholmare kan avgöra).

Den ständigt vitale guragurun Janne Schaffers vackra, intuitiva gitarrslingor är på samma sätt ytterst finkalibrerade, ställer sig aldrig i vägen, fyller verket med själslig rymd. Musiken är så intimt integrerad i berättelsen att det inte går att avgöra var de skira känslorna har sin rot: i bilden, på ljudbandet eller i mig själv.

En sista droppe honung utdelas till uttalscoachen Oscar Juhlin (även ”Regnmannen”) som lär ha bråda dagar nu när branschen slutligen har tagit dialektbladet från munnen.

Se mer: Fler Adam Lundgren-framgångar: ”Känn ingen sorg” (2013), ”Konferensen” (2023), ”The ugly stepsister” (2025).

Läs också:

Adam Lundgren: ”Jag har sett karriärdöden i vitögat”

Fler film- och tv-recensioner i DN