Man ska ha ett hjärta av sten för att inte röras av de senaste dagarnas scener inifrån Syrien. Familjerna som samlas på Umayyadtorget i huvudstaden Damaskus. Män, kvinnor och barn som med tårar och sånger visar sin glädje över att tyrannen Bashar al-Assad är borta.
Och bilderna inifrån president al-Assads palats: storögda syrier strövar oantastade omkring bland prakten. Några tar för sig av lyxen. En tavla, ett knippe silverbestick, en trave ornamenterade porslinstallrikar.
Känns det välbekant? Spola tillbaka tiden till förra decenniets början, år 2011. Där återfinns nästan identiska händelseförlopp. I land efter land i arabvärlden. Under den tid som kom att kallas ”den arabiska våren”, de folkliga revolter där ledare som styrt under flera decennier förpassades till historiens sophög.
Tunisien den 21 januari 2011:
I huvudstaden Tunis samlas hundratusentals människor på gatorna. Det har gått en knapp vecka sedan den 74-årige envåldshärskaren Zine Abidine Ben Ali tillsammans med sin 20 år yngre hustru Leila Trabelsi bordade ett privatflygplan med destination Jedda i Saudiarabien. Ben Ali har med allt mer diktatoriska medel styrt Tunisien i nästan ett kvartssekel. Nu går han i landsflykt.
En folkhop belägrar den pampiga skyskrapa som är högkvarter för presidentens maktparti RCD. Den utkommenderade militären ställer sig på demonstranternas sida: de har stuckit jasminblommor i sina gevärspipor. I Tunis välbärgade förorter plundras lyxvillor som ägs av presidentparets släktingar.
Egypten den 11 februari 2011:
”Glädje, glädje, glädje” lyder Dagens Nyheters rubrik som sammanfattar scenerna som utspelas på Tahrirtorget i centrala Kairo. 18 dygn av gatuprotester och sporadiskt våld slutar med att president Hosni Mubarak tillkännagivit sin avgång.
Den då 82-årige Mubarak hade styrt Egypten i nästan 30 år, hela tiden med hjälp av militära undantagslagar. Han hade infört ändringar i författningen som i princip gjorde honom till president på livstid – dessutom hade han börjat skola in äldste sonen Gamal som sin efterträdare.
Nu smusslades Mubarak till ett militärsjukhus där han tillbringade återstoden av sitt liv (han avled år 2020).
Libyen den 22 oktober 2011:
Vi har nyss anlänt till huvudstaden Tripoli från Misrata, industristaden 20 mil österut. I Misrata såg vi landets tidigare självhärskare Muammar Khaddafi ligga lit de parade på ett smutsigt golv i ett köpcenter. Mannen som drömde om att bli kung över ett enat Afrika och som i 42 år styrt Libyen som ett familjeföretag. Nu samlas folk och hånar ”Abu Shufshufa”, ”det gamla krullhuvudet”.
I Tripoli är det gatufest. Barnfamiljer firar på Martyrtorget, som under Khaddafis tid hette Gröna torget, med hänvisning till hans hemsnickrade ideologi. Här sköts demonstranter ihjäl under upproret. Nu luktar det popcorn, inte krutrök. ”Jag känner en sådan glädje att jag skulle kunna flyga”, säger en ung man till oss.
Tunisien, Libyen och Egypten. Tre länder i arabvärlden där revolterna följde en snarlik dramaturgi: en mångårig ledare som styrt i decennier med hjälp av våld från militär och säkerhetstjänst. Som försökt snygga till sin autokrati med en tunn demokratisk fernissa. Som frossade i personkult och som skamlöst ägnade sig åt svågerpoiltiik, korruption och rofferi.
Och som ansågs sitta ohotad i sitt palats – tills situationen plötsligt blev inte bara prekär, utan omöjlig.
Men när tyrannerna väl var borta, sångerna tystnat och flaggviftningen upphört, då visade sig maktvakuumet mycket svårt för efterträdarna att fylla.
I dag är inget av dessa tre länder ens i närheten av ett demokratiskt styresskick.
Tunisien var länge ”bäst i klassen” av de länder som revolterade under arabiska våren. Islamistpartiet Ennahda, förbjudet under Ben Ali, vann det första demokratiska valet, förlorade det nästföljande men lämnade frivilligt ifrån sig makten. År 2015 tilldelades Tunisiens så kallade dialogkvartett Nobels fredspris. Dialogkvartetten var en tvärpolitisk grupp som använde samförståndslösningar för att klara ut de samhälleliga motsättningarna.
Men de välvilliga försöken kunde inte dölja att ekonomin stagnerade och den islamistiska terrorn ökade. Sedan 2019 styrs Tunisien av president Kais Saeid, ”opolitisk” populist. Saeid har avvecklat en rad demokratiska reformer och fängslat sina kritiker. Han har också genomfört klappjakt mot afrikanska gästarbetare och studenter i Tunisien.
I Libyen kom den demokratiska utvecklingen av sig tidigt. Inledningsvis trodde insatta bedömare att oljerikedomarna – landet har Afrikas största oljereserver – skulle underlätta övergången från självhärskardöme under Khaddafi till fungerande demokrati. I stället slåss två rivaliserande falanger om regeringsmakten samtidigt som hundratals stammar, klaner och miliser försöker kapa åt sig så mycket de kan av herravälde och oljepengar.
Libyen är i dag beryktat som knutpunkt för flyktingtrafiken över Medelhavet. Fattiga desperata migranter från Afrika, Mellanöstern och Sydasien skickas mot Europa i livsfarliga farkoster efter att ha betalat stora pengar till smugglare.
I Egypten, arabvärldens största land och kulturella hjärta, fick de revolterande medborgarna erfara att landets krigsmakt hela tiden agerade i kulisserna. Efter president Hosni Mubaraks avgång fördes makten över till de väpnade styrkornas högsta råd, i praktiken en militärjunta.
I valet sommaren 2012 segrade Mohammed Mursi, som kandiderade för Muslimska brödraskapets politiska gren. Men Mursi störtades av militären redan året därpå. Sedan dess har den före detta fältmarskalken Abdelfattah al-Sisi suttit på presidentposten. al-Sisi har ändrat författningen så att han kan regera till år 2030 och under hans styre har Egypten blivit ett av de länder i världen där flest journalister sitter fängslade.
När Syriens upprorsmän och det syriska folket nu skakat av sig Bashar al-Assad har de med andra ord inga ”success stories” i sin närhet att inspireras av.
Vilket naturligtvis inte betyder att den dominerande regimmotståndaren, Hayat Tahrir al-Sham (HTS), ska dömas ut på förhand.
Men uppgiften att ena Syrien och leda in landet på en demokratisk väg är utomordentligt komplicerad, faktiskt svårare än i såväl Tunisien som i Libyen och i Egypten. Det främsta skälet till det är geopolitiken: Syrien är av betydligt större strategisk vikt för globala och regionala stormakter än Tunisien/Libyen/Egypten är. En oroshärd där Turkiet, Israel, Iran, USA, Ryssland och IS-jihadister har militär närvaro på ett eller annat sätt.
Det betyder att det nya styret efter al-Assad inte bara ska försöka jämka ihop etniska och religiösa grupper inom Syrien. De kommer också att konfronteras med utomstående aktörers anspråk och intressen.
