Gallant, som sparkades av Netanyahu i tisdags och avgår på torsdagskvällen, beskrivs av anhöriga till gisslan som ”vår ende allierade i regeringen”.
Hans sorti från regeringen har vållat ångest i deras krets. Under mötet på onsdagen krävde familjerna ”att få veta sanningen om vad som hände den 3 juli” – då parterna enligt israeliska medlare var nära en uppgörelse.
Gallant svarade att han under det avgörande kabinettsmötet i juli var den ende av ministrarna som ville anta Hamas krav, frige palestinska fångar och inleda en längre vapenvila. Hamas, till skillnad mot dess ståndpunkt i dag, accepterade den gången en tidsbegränsad vapenvila.
Den gången, sade Gallant, hade han hela militärledningen med sig, men Netanyahu och regeringen vägrade ge klartecken: ”Det fanns inga militära skäl att inte göra upp om gisslan då”. Alltså, underförstått: avtalet sköts i sank av politiska skäl.
Gallants ord, som spelades in och läcktes av familjerna, är kontroversiellt också på andra vis. Han slog fast att Israel inte har något meningsfullt kvar att uträtta på Gazaremsan och att ”det är inte värt att riskera soldaters liv där” – ett skonsamt sätt att säga det allt fler israeler fruktar – nämligen att soldater som stupar i Gaza offras för premiärministerns politiska bekvämighet.
