Språklärare Luise Stur bor i ett hus i byns utkant, med kärnkraftverket som närmaste granne. Framför hennes köksfönster tornar den 160 meter höga skorsten som släpper ut vit vattenånga.
– Det finns en fördel med att bo intill ett kärnkraftverk. Jag vet alltid åt vilket håll vinden blåser, säger Luise Stur.
Det är en sanning med modifikation. Den här dagen ligger den mjölkvita dimman så tät att inte ens kraftledningarna syns.
Några grannar ser Luise Stur heller inte så ofta skymten av.
Hon och ett fåtal andra personer bor i en by som övergivits av sina invånare.
Doel ligger inklämd mellan den jättelika industrihamnen och kärnkraftverket med samma namn, omkring 15 kilometer väster om Antwerpen.
För några decennier sedan bodde 1 300 invånare här intill floden Schelde. Det fanns skola, pensionat, butiker och restauranger. På helgerna kom Antwerpenborna hit för att ströva längs flodbanken.
Nu är de bara ett tjugotal invånare kvar.
Gatorna ligger öde, kantade av sönderslagna hus med igenspikade fönster och övervuxna trädgårdar. Den enda DN möter på stan den här glåmiga januaridagen är en ensam påfågel.
– Det är lite speciellt att leva på en sådan här plats, säger Luise Stur i sitt kök.
Egentligen skulle hennes hus och hela byn ha jämnats med marken vid det här laget.
Det fanns långtgångna planer på att lägga ner kärnkraftverket och låta hamnen expandera på byns mark.
– De flesta av Doels invånare såg inte längre en framtid här. De sålde sina hus och lämnade stan, säger hon.
Efter att flyttlassen kört iväg gick förfallet snabbt, särskilt då inbrott och vandalisering blev vardag. Men Luise Stur och hennes sexårige son härdade ut.
Tillsammans med de få kvarvarande invånarna har hon slagits för att byn ska få finnas kvar – och vunnit.
Efter Rysslands invasion av Ukraina bytte regeringen fot i frågan om kärnkraften och sköt nedläggningen på framtiden. Reaktorn framför Luise Sturs fönster skulle ha kopplats bort från nätet i år men har fått förlängt liv med tio år. Hamnen har också övergett planerna på att jämna husen med marken.
Nu råder framtidstro i det ödsliga samhället.
Kanske kan de förfallna kåkarna byggas om till ateljéer och studentbostäder, resonerar Luise Stur.
– Och ett kafé vore trevligt, säger hon.
Från andra änden av byn ekar faktiskt ljudet av hammarslag. Några byggarbetare från Polen håller på att byta en fasad.
Egentligen är Luise Stur ingen anhängare av kärnkraft.
– Men det är ju bättre än att elda med kol. Och det jobbar 1 000 personer i kärnkraftverket som kan komma hit och fika.