Läste i veckan om en utställning i Skåne med verk av den framlidne konstnären John E. Franzén, ni vet han med kungafamiljporträttet och ”Hells Angels of California”.
Men jag kom genast att tänka på slipsen.
För ett antal år sedan gick jag en kurs i landskapsmåleri på Gerlesborgsskolan i Bohuslän och lärare var J E. Franzén. Mer landskap än det som omger Gerlesborgsskolan kan man nästan inte önska sig: Stålblått hav, kraftfulla berg och mättad grönska. Jag var inte ensam om att stå en smula handfallen vid staffliet och undra var jag skulle börja. Den vyn… eller kanske den… eller den?
Till slut ställde jag mig vid en liten grusväg. Vägen omgärdades av buskar, ett spöklikt övergivet rött hus och i mitten av vägen växte en gräsremsa. Jag skissade upp mitt motiv, duttade ut oljefärgerna på paletten och satte igång. Timmarna gick, solen gassade, västkustvinden slet i den uppspända duken och små flygfän som närstuderade min målning ångrade sig genast.
Franzén cyklade runt bland deltagarna, vi stod utspridda här och där, och kollade vad vi höll på med.
– Mmm, sa han när han granskade min målning.
Hans mmm-ande hade en uppåtgående satsmelodi, således positiv.
Men så tillade han:
– Den här slipsen…
Han pekade på gräsremsani mitten av vägen. Den började i en smal krök, försvann liksom där längst bort i målningen, men breddades längre fram i motivet. Visuellt korrekt men remsan hade onekligen formen av en slips.
– Bara fortsätt, sa Franzén innan han cyklade vidare.
Jag glodde på målningen. Det var inte längre ett halvfärdigt landskapsmotiv. Det var en slips omgiven av grönska och ett hus.
De följande dagarna grep jag mig an andra landskapsvyer; havet, bergen, klipporna. Men slipsen hade satt tonen. Allt jag målade tyckte jag såg ut som något helt annat, eller kunde tolkas som det. Solens blänk på vattnet, liknade det inte ett kemiskt utsläpp? Och fanns det inte inslag av blåmärken i den rosafärgade bohusgraniten?
Det blev ändå fler kurser på Gerlesborgsskolan de följande åren – när jag hade lossat på slipsknuten skulle man kunna säga. Och ibland har jag tänkt på det där andra som Franzén sa. Det där om att bara fortsätta. Bästa rådet faktiskt. I nästan alla lägen.
Läs fler kåserier av Ståhlis, till exempel om att i speciell djurkupé ge sig ut på lång tågresa med hunden Douglas. Lojt ibland, mindre avslappnande emellanåt och direkt spänt när en katt i bur tar plats i kupén.
